Svinaktiga streptokocker

av Heidi Johansson

Influensa och feber efter hemkomst från New York. Tilltagande paranoia under nattens mörka timmar. Utgör den här hostan ett hot mot mänskligheten? Rörde jag i ledstången när jag gick uppför trappan? Borde man helt och hållet låsa in sig?

Yr och svettig smyger jag mig till vardagsrummet och beger mig ut på nätet. Försöker kategoriskt undvika artiklar om de där friska och krya 30-åringarna som dött i Mexiko. Inte heller vill jag läsa om skolorna som precis stängt i Queens och Brooklyn på grund av att viruset där spritts lavinartat. Tillfällig räddning blir en amerikansk läkare med terapeutisk röst som på YouTube lugnt förklarar vad den här hypade sjukdomen egentligen går ut på. Symptombeskrivningarna är som vanligt vaga: ”De flesta har ont i halsen, men några kan ha bara huvudvärk”.

Surfandet resulterar också i ett telefonnummer till fosterlandets influensajour. Ringer upp nästa morgon, men får veta att jouren bara är öppen under veckodagar mellan 8 och 16. Jaha. Borde man ta och lägga sig själv i karantän? Kan man moraliskt motivera ett besök till R-kiosken? Kort sagt, varför är det så svårt att bedöma proportionerna? Jag menar, kommer influensajouren att skicka en ambulans med personal i rymddräkter, eller kommer hon/han att gäspa och säga ”snälla vän, det är många som är förkylda i dessa dagar”.

Sömnlösheten framkallar minnen. ”If you are feeling unwell, please contact staff. If you are feeling unwell …” Den mässande högtalarrösten dyker upp ur fem år gamla minnen från metron i post-sars Hong Kong. Vid samtliga in- och utgångar till kollektivtrafiken stod skyddsklädd personal med infraröda kameror och plockade ut folk med förhöjd kroppstemperatur. Över hälften av människorna bar andningsskydd, vilket kom att förklara den bisarra skylten på väg in i landet: ”Please remove your mask before approaching the passport control”. Omvärlden hade för länge sedan glömt sars, men i Hong Kong satt skräcken i med oförminskad styrka.

Med morgonens första solstrålar och det tilltagande ljuset återvänder omdömet stegvis. Surfar vidare, och inser att många intelligenta personer skrivit artiklar och jämfört antalet dödsoffer från H1N1-influensan, tuberkulos och malaria. Mycket av det som gjorts och sagts i H1N1-influensans namn har sannerligen varit absurt. Tänk på att det inte längre finns grisar i Egypten. Och tänk på den person som bara precis hunnit stega in till receptionen på Metropark hotel i Hong Kong, och direkt kom att bli inspärrad på grund av att en hostande mexikan råkade bo ett par våningar upp. Bildmaterialet från Metropark hotel gav definitivt flash-backs av sars och 2003. Samma skyddsklädda sjukskötare, samma varningar om att röra vid dörrhandtag och kranar. I texten efterlyser man taxichaufförer som kan ha transporterat mexikanen från flygfältet till hotellet. Säg den som baserat på all denna motstridiga information i feberyra kan dra de rätta slutsatserna!

Intressant var att Hong Kongs stad trots allt såg till att dagliga blomleveranser nådde dem som var inlåsta på hotellet. Kanske det är det man ska göra när man ringer influensajouren? Be Helsingfors stad om de ändå inte kunde förse en med lite rosor så länge man sitter inlåst i ovisshet.

(Retrospektiv försäkran till alla er som ska sitta på möten med mig i veckan: nej, det var bara streptokocker!)

Heidi Johansson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.