I vintras besökte Lyrikvännens redaktion Helsingfors med ett temanummer (1–2/2009) som resultat. För förordsskribenterna tycks Helsingfors ”synonymt med nostalgi”, och staden erfars genom ”hågkomst och tillbakablickande”. Finfint! Jag är medlem i nostalgipartiet, och eftersom jag i flera år bott Helsingforsexil vill jag mer än gärna tillsammans med Lyrikvännen trippa på Helsingforsnostalgi.
Tyvärr går allt i detta nummer i imperfektum: i essäerna fladdrar Björling och Henry Parland förbi, medan Märta Tikkanen, Martti Soutkari och Per Engström skriver om sina Helsingforsminnen. Trots att det inte är något generellt fel på de enskilda bidragen – förutom Soutkaris häpnadsväckande påstående att Helsingfors inte skulle vara känd som blåsig stad! – vill varken staden eller nostalgin riktigt ta form. Åtminstone för mig, som efter ett närmare tioårigt tillfälligt besök i staden kanske är svårflörtad.
Det enda bidragsgivaren som lyckas med den dubbla uppgiften att gestalta staden och vara sentimental är Claes Andersson, vars prosadiktbetraktelse är den enda texten i numret som lyckas ge mig en känsla av delaktighet i scenariet: ”Du skrattar i ditt råa skratt i Berghäll, du rånar dina åldringar i Kajsaniemiparken, du älskar i Djurgårdens buskar, du gråter i dina brödköer i Sörnäs, du ler ditt känslokalla leende i Eira och på Granö, dina gårdskarlar och horor svär genom Berghäll och Linjerna … och dina dårar gråter på Hesperia och Aurora.”
Under de senaste femton åren har Helsingfors förändrats enormt, och i detta temanummer hade samtiden varit ett naturligt komplement till tillbakablickandets sötma. Exempelvis hade det varit intressant att läsa om huruvida den förändrade stadsbilden och Finlands politiska rörelse västerut idag syns i litteraturen.
Med undantag av Philip Teir, som både bidrar med en litterär stadsvandring och vars debutsamling från 2007 får en recension – i sällskap med poeter vars snittålder är knappa 70 – känns det som Lyrikvännen besökt en stad som, ja, icke längre är, eller åtminstone en stad där tiden står stilla.
Visst erbjuds läsaren enskilda dikter av Catharina Gripenberg och Stella Parland, men det är inte riktigt samma sak som diskussion och kontextualisering. Nostalgin är alltid förankrad i nuet, och i frånvaron av en uppdaterad kalender blir detta temanummer mossigt, trots sina sympatiska strävanden.
Den finskspråkiga litteraturen får samma behandling som den finlandssvenska ungdomen: några poeter kommer till tals i dikt, men de känns tämligen hemlösa i detta ytterst finlandssvenska sammanhang. Dessutom debuterade samtliga medverkande finska poeter tidigt på 90-talet, och blev redan presenterade för svensk publik för tio år sedan i antologin Ett svart får i motljus. Den nya, livliga generationen finska poeter – som vuxit fram under den tid som Finland rört sig från Sovjetberoende till EU – syns inte till.
Härutöver saknar jag en diskussion om de finsk- och svenskspråkiga litteraturernas väsen: med den gamla goda metoden compare and contrast hade någon kunnat säga något om var de två finländska litteraturerna gemensamt skiljer sig från den svenska dito. Annina Rabe skriver om Helsingfors som ”en mäktig och allvarsam stad”, medan hon framställer Stockholm som ett ”lättsinnigt stycke”. Här hettar det till: Rabe lyckas, trots (eller kanske på grund av) stereotypierna, peka på något väsensenligt som kunde ha blivit utgångspunkten för en riktigt intressant diskussion.
www.lyrikvannen.se.
Oscar Rossi
