”Jag är trött på att hålla tillbaka, låtsas vara lugn och samlad när hela kroppen är i upplösningstillstånd. Innerst inne vill jag att alla ska förstå att jag när som helst kan bli inlåst på dom hi-hi, som Erkki påstod att mentalsjukhus heter på spanska.”

Något river och sliter i femtonårige Martin. Han håller på att gå sönder, men tränger undan det hotande kaoset med hjälp av fantasifigurer, håller det i schack genom att försöka hålla ihop den övriga familjen. Han städar frenetiskt för att skapa ordning och anförtror sina problem åt dagboken.

Det är Martins dagbok från senhösten 1990 till september 1991 som utgör Kira Nalins debutbok Bultar som ett bläckfiskhjärta. Det är ett år när Martin ständigt närmar sig bristningen och hans dagbok liknar allt mer en förvirrad sjukjournal. Hans hjärna går på högvarv. Han får ständiga blackouts och skrämmande drömmar. Hans huvud invaderas ständigt av främmande röster, påträngande historier om påhittade och verkliga personer. Martin kämpar för att behålla kontrollen, men måste till slut släppa taget:

”När mamma gått sluter jag ögonen. Det är då rösten i mitt huvud börjar tala. Den går på i flera minuter och tvingar mig att lyssna fast jag stretar emot som ett vilddjur. Jag sugs in i ett parallelluniversum, bultandet avtar och min kropp domnar. Rösten lockar mig allt längre ut och jag orkar inte stå emot. Det cirklar måsar över mitt huvud. De skriker och prickar mig mellan ögonen med sin skit. Jag sväljer saltvatten och hostar upp gulgröna klumpar. Du lyssnar inte, upprepar rösten, du lyssnar inte. Jag bestämmer mig för att ge upp. Jag är trött på att kämpa, säger jag åt rösten, TA MIG OM DU SKA HA MIG.”

För dagboken berättar Martin om det som ingen får veta. Vi får höra om Martins kamp mot hallucinationer och fantasier. Det berättas om de äldre bröderna som retar honom och om mamman som försöker förstå men alltför ofta är frånvarande. Om utanförskapet i skolan och besöken hos skolkuratorn. Mellan raderna anas Martins gränslösa skam och självförakt. Hans främsta demon är han själv, eller det monster som han förvandlas till i sina egna ögon. Inom honom bultar önskan att vara någon annan, vem som helst. Martin berättar om det som värker inuti och som noggrant döljs för omvärlden.

Men allt får vi inte veta. I bakgrunden skymtar en försvinnande pappa, mammans föredettingar och annat som bara förblir oskarpa konturer. Allt blir inte utsagt, vad som egentligen plågar Martin blir aldrig riktigt klart. Och fint så. För även om romanen ifjol fick hedersomnämnande i Söderströms romantävling där thrillerelement eftersöktes så är detta ingen rafflande bladvändare med pusselbitar som faller på  plats. Mycket viktigare än handlingen är egentligen stilen.

Det är svårt att sätta fingret på vad som skapar stämningen i romanen, men det finns hela tiden en underliggande underton som bultar av obehag. Den tränger sig på, gör mig irriterad, nästan lite illamående.

Ibland tycker jag ändå att det brister. Något klingar falskt, en metafor skruvas för hårt och Martins röst känns förställd. Men för det mesta lyckas Kira Nalin med språkliga medel förmedla den tryckande känsla som Martin bär på så bra att även läsaren får svindel av hans virvlande tankar.

Ronja Boije

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.