De här tankarna är reaktioner på ett uppslag i Ny Tid Nr 33. Till vänster recenserade Nora Hämäläinen två böcker om en medelklass som ångestfyllt jagar status och förlorar mark, till höger skrev Kristin Olsoni om ”en värld i kollektiv frustration”. Just så ser världen ut på tv, tänkte jag.

Jag tänker inte på nyheterna, utan på dokusåporna som tagit över rutan. Nyheterna ska rapportera om verkligheten, men tillrättalägger den just därför, blockerar alla frågor som antyder farliga svar. I dokusåporna är det inte lika noga med självcensuren, ”det är ju ändå bara underhållning och alla deltar frivilligt”. Såporna blir ett slags verklighetslaboratorium där man inför öppen ridå spelar upp en ideologisk fantasi om vad livet ytterst handlar om. Fantasin skapas inte här, men uttrycks och förstärks. Och livet formas av fantasin.

Det kan handla om sångtävlingar, folk som vill bli kockar eller fotomodeller, dansande kändispar, flickor som vill få ”drömprinsen”. Detaljerna är oväsentliga, liksom alla fina distinktioner man kan göra mellan olika genrer. Det viktiga är att människor tävlar mot varandra om någons gunst, drömprinsens, medtävlarnas, domarnas ell-er tittarnas – och en efter en blir utslagna. Tävlingar har det förstås alltid funnits, men det här är annorlunda. För det första handlar det om helt vanliga människor. Det är inte som att se världens bästa spelare i Wimbledon. Nej, här är prestationerna mediokra, det viktiga är själva tävlingen och identifikationen: det kunde vara du eller jag där i rutan.

Ännu viktigare: man fokuserar inte på vinnaren, utan på förlorarna. I Wimbledon är det intressanta vem som går vidare, i dokusåpan vem som slås ut. Varje vecka suger man på konfekten, det är dramatisk musik och de tävlande hålls på nålar – ända tills domen faller och kameran zoomar in på den utslagnas ansikte, på besvikelse, förnedring, gråt och förtvivlan. Sadismen i uppställningen går inte att ta miste på. Samtidigt understryks det nödvändiga och oundvikliga i processen: Bara en av er kommer att vara kvar här nästa vecka, en måste bort. Vi har inte godtyckligt valt att plåga någon, vi har inget val: såna är reglerna!

Efteråt intervjuas förloraren om hur det känns nu, och säger ofta något om hur fint det varit att vara med och hur fina vänner den fått bland de andra deltagarna. Det kan ju vara sant, men programmets budskap är det motsatta: vänskap, gemenskap, finns inte. Det är du ensam mot alla andra. Mest ohöljt framträder budskapet i de såpor där deltagarna röstar ut varandra. Alla kastar med förenade krafter ut varandra i ensamheten, en efter en. Till slut står vinnaren kvar – lika ensam.

Det är en extrem individualism, men inte i den goda mening som har med självständighet och tro på individen att göra. Den här individualismen är helt negativ, en misstrons hopplösa rörelse. Man tror inte på en verklig gemenskap, och då finns det inget annat kvar än den stackars ”individen”. Men individen tror inte på sig själv. Inte heller de som har ett gott självförtroende gör det, de tror bara att de har en konkurrensfördel i tävlingen. Dokusåpans individualism är i själva verket en extrem kollektivism. Det är nog viktigt med ”individualitet”,  att vara speciell eller ha en sympatisk personlighet, men bara som en tillgång i tävlingen, och tävlingens regler bestämmer inte du. Du är någon bara så länge du har andras gunst, och den har du inte länge. Och individens frihet? Här finns ingen frihet. Alla måste tävla! Såna är reglerna.

”Men det är ju ändå bara underhållning”, säger man. Just det. Borde vi inte fråga oss hur det kan komma sig att vi finner sånt här underhållande? Om vårt kollektiva undermedvetna ser ut så här är det klart att socialdemokraterna inte lyckas vara annat än en mindre trovärdig variant av samlingspartiet. Den politiska retoriken beskriver i själva verket samhället helt i dokusåpans termer: där står vi ensamma på den globala scenen och försöker sälja oss åt folk som egentligen inte vill ha oss. Såna är reglerna.

I ett samhälle där alla känn-er sig konstant konkurrensutsatta finns det naturligtvis en enorm uppdämd våldspotential. Blir man slagen vill man slå tillbaka. Små utlopp hittar aggressionen alltid: stressade familjer skriker åt varandra varje dag. Men det ligger något djupt otillfredsställande i en hämnd som bara är privat. Det är ju egentligen kollektivet som helhet som pressar den enskilde: den som piskar de anställda är inte chefen som privatperson utan chefen som chef, innehavare av en social roll.

Det är alltså kollektivet man vill slå tillbaka mot. Men det går inte, kollektivet kommer man inte åt. Det är anonymt, ingen tar ansvar för det, ingen kan ställas till svars. Ansvaret kan man bara hitta i sig själv. Att axla ansvaret är att ställa sig utanför kollektivet, alltså försöka tänka, känna, andas själv, inte för att fylla kollektiva förväntningar. Men det vågar man inte. Och som Tarkovskij sade i Kristin Olsonis citat, ett citat som ett slags lågmäld explosion: ”När människorna slutar handla i enlighet med sitt samvete tar en viss känsla av otillräcklighet och frustration överhanden.”

Då finns det en enkel lösning. Som alla enkla lösningar ökar den i grunden bara ens ångest, men vad ska man göra? Lösningen heter kollektiv hämnd. Istället för den omöjliga hämnden mot kollektivet väljer man att gå upp i kollektivet och delta i det våld som det riktar mot andra. Nu är hämnden inte längre privat, det är inte jag som jävlas med min fru, utan jag uppgår i kollektivets anonymitet, blir ett med dess makt som ingen enskild kan stå emot. Lynchmobben är det extrema exemplet, men psykologin är den samma i tusen mindre sammanhang, i den pyrande främlingsfientligheten eller i tillfredsställelsen man känner över att med sin anonyma röst ha varit med om att slå ut tävlande X ur dokusåpa Y. För utslagningen är ett skådespel, det finns till för oss som tittar. Det är vi som slår.