I somras, då jag vecka efter vecka stod och lagade mat och diskade efter 5–6 barn utan rinnande vatten eller andra bekvämligheter tänkte jag på Fredrika Runeberg, som fick åka ut till landet flera dar före sin man för att hinna röja de mesta olägenheterna ur vägen för hans höghet.

Fast sen tänkte jag att det väl strängt taget inte är den arma Fredrika utan Johan Ludvig, huvudlärare och familjeförsörjare, som jag borde identifiera mig med. Huvudlärare är jag ju också, för bövelen, och familjeöverhuvud tillika. Båda har vi portfölj och plånbok. Grannar är vi praktiskt taget dessutom, för går man några generationer tillbaka i tiden så bodde vi på andra sidan staketet.

Men där slutar också likheterna. För det första Runeberg gjorde när han på sensommaren kom hem från Kroksnäs var nog knappast att med darrande fingrar slita upp kuvertet från Fpa för att se hur stort bostadsbidraget blir i år?

Jag kan inte heller tänka mig att han sen rusade ned i bykstugan för att snabbt som attan knipa åt sig alla lediga turer framför näsan på grannens somalier?

Runeberg arbetade och skrev, och däremellan fick han vila ut i någon vacker kvinnas armar.

Jag arbetar och skriver men vad jag gör däremellan orkar ni inte höra, jag svär.

Att den här huvudläraren inte hinner förföra några jungfrur är ett lika trist som tänkvärt faktum. Varje gång det är Pride-parad i Helsingfors undrar jag om jag inte borde gå dit och knipa mig en Fredrika, men sen är det barn och pedagogiktent och det ena med det trettiofjärde …

Att det inte är lätt att vara familjeförsörjare i dessa tider blir ännu tydligare om man på vetenskapligt vis jämför familje-

överhuvud 1 (mig) med familjeöverhuvud 2 (min mammas man i början av 80-talet).

Där han efter jobbet brukade kurva in framför tegelvillan med sin Oldsmobile använder jag tre olika kommunala fortskaffningsmedel för att via dagis och S-market ta mig hem till förortslägenheten. Och där han fick slå sig ned vid ett dukat bord ställer jag mig vid spisen samtidigt som jag radar in innehållet i plastpåsarna i kylen och reder ut varför X hällde ut alla Y:s kulor över golvet så att tre åkte in under diskbänken.

Min mammas man läste tidningen efter maten, sen såg han på nyheterna och klockan tio gick han punktligt i säng. Hos oss vidtar disk (för hand), läxläsning, byke, saga, och kring tio när barnen somnar kan familjens överhuvud äntligen sätta sig vid datorn och börja planera morgondagens lektioner.

Varför jag kommer dragandes med det här evinnerliga kvinno-tjatet? För att vi i höst ska tala om klass, naturligtvis. För att kön och klass hör ihop, fortfarande. Mina barns far har ju också haft barnen i fyra veckor i sommar – men tror någon att han har diskat en enda tallrik, tvättat ett enda plagg, att han ett enda ögonblick har behövt jämföra sig med Fredrika?

Nä, pilutta er, det har han inte. Han har ju en mamma och en tvättmaskin – och en diskmaskin av märket Lady.