Jag har fästingar. Atos har fästingar, Taisto har fästingar – under fästinghalsbanden. Till och med Onni har fästingar, och han ligger mest bara inne och sover.

När Jonas-på-besök säger att fästingar går omkring med någon sorts mikroskopiska kvalster blir invasionen genast lättare, om än inte trevligare att handskas med, eftersom någon äter på fästingarna också, de är till någon sorts nytta. Inte för att djur jag tycker illa om måste fylla ett syfte för att ha existensberättigande, skyndar jag mig att säga eftersom jag måste. Det skulle vara det, att plötsligt sitta och propagera för att allt ska ha ett nyttobetonat syfte som en annan utvecklingsfixerad ”naturlighetens” förkämpe. Men ändå.

Han i grannhuset jobbar på färja, vecka-vecka. Under hemmaveckorna byggde han och sambon först hus (garage, jordkällare, bastu, trädgård, brygga), och när det var mer eller mindre klart skaffade han sig en maskin som förvandlar stubbar till flis och startade en stubbförgörarfirma, för något ska man ju göra när man är hemma. Det är inte gott att veta vad han gör när han har semester, men gissningsvis försiggår det inte på soffan.

Jag cyklar in till stan, för det är svettigt att vara ledig.

Nu borde jag göra något nyttigt, säger mamman ur solstolen, där hon suttit i uppskattningsvis tio minuter lördagen till ära medan kaffet kallnat och samvetet hunnit vakna till. Slita ner vildvin och klematis innan Jylhä kommer och ska glasa in terrassen, jobba lite, klippa gräset eller åtminstone ta en promenad ner till verkstaden och hälsa på pappan. Som kryper omkring på golvet och mäter segelduk eller svär över symaskinen.

Jag läser en märklig artikel i Dagens Nyheter om hur samhället skulle klappa ihop om det inte fanns kommande generationer att rikta energi och ambitioner mot. Om alla människor på ena halvan av jordklotet plötsligt blev sterila skulle folk inte längre ha någon orsak att utveckla, förbättra och förädla. Man skulle luta sig tillbaka med sitt och ge fan i resten. En och annan kanske skulle flytta in från den fertila och därmed överbefolkade halvan, men eftersom ingen vill bo i ett samhälle där allt långsamt ruttnar ihop skulle inflyttningen inte vara tillräckligt stor för att generera en ny framtid.

Någon liknade det vid att ta himmelriket av en kristen, att livet skulle tappa sitt mål. Men, jag vet väldigt lite om tro, och även om alla skulle vara döda inom hundra år är barnarbete, industriell djurhållning och valfusk fortsättningsvis förkastligt, folk fortsätter förmodligen att bygga båtar som ska ha segel och man kan inte lata sig hur länge som helst, inte på riktigt.

Så jag cyklar på, det är enklast så. Någonstans före den överjävliga backen i Ingby finns det en tvåvåningsvilla längst bort på en jättelik gräsmatta som alltid är randig efter gräsklipparen. Inga fruktträd, inga fotbollar, inga klädstreck, inga parasoll. Bara obrutna grässtrån, dag efter dag.