På förhand låter Henrika Ringboms nya diktsamling Händelser spännande: undertiteln Ur Nya Pressen 1968–1974 får mig att tänka saker som konkret förlaga och kollage, samt överföring av språkmaterial från ett medium till ett annat. Intressanta utgångspunkter, alltså.

Särskilt i inledningen uppstår det roliga och insiktsfulla skärningspunkter i samlingen, och det finns snabba associationssprång där Ringbom lyckas att med få ord täcka mycket mark och öppna vida vyer:

”Européerna spelar krocket medan svarta döms och hängs. I Kapstaden opererar professor Chris Barnard. ’Svart eller vitt, det har ingen betydelse.’ Kalvens hjärta blir hennes hjärta. Negrer luktar bättre än för fem år sedan, men i gengäld har de blivit något dummare.”

Här finns det outsagdas mysterium som gäckar fantasin och skapar en känsla av inblick i tiden, samtidigt som farten får texten att lyfta.

Men snart sker det emellertid en inbromsning som får projektet att falla ner på landningsbanan med ett klånk. Det outsagda ger vika för en upprepningsgest, som får åtminstone mig att tappa fart och fokus: ”Hon kommer. Hon kommer med tre kort-korta i bagaget. Hon reser för mycket och får aldrig se sin man. Mellan verserna experimenterar hon. Hon experimenterar med lyx. Hon experimenterar med ett riktigt lyxliv …”

I sig inget fel härmed – repetition rockar – men är en svår konst att få att svänga. Och i ett sammanhang av kvällspressflyktighet blir detta mest ett stillastampande, som inte leder till en textmassans stora partitur som skulle slå läsaren med häpnad.

Angeläget diktmaterial

Visst är det med stor behållning jag läser många av de enskilda texterna i samlingen, och många

teman känns som angeläget material att skriva dikt om – månlandning, Song My, Martin Luther King och Playboybunnies varvas med Fischer och Spasskij, Charlie Manson,  Sharon Tate och Roman Polanski – men i slutändan finner jag inte att Ringbom lyckas maximera potentialen i texten. Helheten känns som

renons på form och rytm: några

sidor astronauttexter efterföljt av en Playboytext, sedan flera sidor

hippie-Polanski-Mansontematik – och just när man kommit in i svängen tar juttun plötsligt slut, för att igen övergå i något annat.

Som materialet nu är upplagt, angivet med årtal och presenterat i kronologisk följd, tycker jag att

dikterna inte riktigt kommer igång. Valet av tillvägagångssätt resulterar i enskilda prosadikter som ofta bygger på den där upprepningsgesten. Det känns som ett försökt att pumpa in poetisk spänning i ett alltför platt journalistiskt utgångsmaterial:

”Terroristerna har planer. De ska kapa. De ska ladda, med sprängämnen ladda, i en arabisk stad. Och japanska självmordsbombare. De ska krascha, som en bomb krascha, i en israelisk stad. Men israeliskt flyg kan skjuta, skjuta ner i tid. Polisen påstår, kaparna påstår. Väntar,

påstår. Väntar på instruktioner.

Ingen antydan om varifrån. Instruktioner varifrån.”

Fångad av materialet?

I slutet av diktsamlingen kommenterar Ringbom dikten som jag höll som samlingens bästa, och påpekar att den ”hänför sig till Theodor W. Adornos Minima Moralia, Alois Prinz Ulrike Meinhof-biografi … och Inger Christensens dikt ’Cobaltbomben findes’”. Plötsligt förstår jag vad det är jag så ofta saknar: i denna dikt, med titeln ”Hade hon kunnat gå ut?”, lyfter Ringbom blicken från Nya Pressen-arkivet, och låter andra influenser och impulser korsbefrukta dikten:

”Det fanns inte längre någonting som kunde kallas harmlöst. Till och med äppelblommen blev en lögn om man såg på den utan skuggan av upprördhet, till och med det oskyldiga ’Så fint!’ förvandlades till en bortförklaring. Det fanns ingen glädje, det fanns ingen tröst, bara den blick som gick rakt på det hemska. Allt var underkastat makten, mammon, allt ingick i ett mönster. Fel och rätt, sant och falskt, och i det falska fanns ingenting riktigt. Ingenstans kunde man säga, ’Här går jag ut. Det finns någonting annat.’ Allt som var, var symptom. […]”

I denna värderande återblick på den epok hon skildrar, uppnår Ringbom en poetisk självständighet som utgår från, men blir inte en fånge av, det material som varit utgångspunken för diktsamlingen, och som jag finner att i alltför hög grad styrt det kreativa arbetet på ett sätt där det poetiska alltför sällan fått andas fritt. Hade dikterna oftare gått ett steg längre, och antingen strukturerats i större tematiska block med transcenderad blick – eller alternativt blandats ihop i en alltslukande kollagemixer – kunde poesin i större grad kunnat lösgöra sig från det tidningsartikelaktiga.

---

Henrika Ringbom: Händelser – Ur Nya Pressen 1968–1974. Prosadikter. Söderströms 2009