I JONS började en rättegång i Stockholm mot konststuderanden Anna Odell. Hon hade gett falskt alarm och slösat sjukvårdens resurser genom att spela självmordsbenägen på Liljeholsmbron och bli tvångsomhändertagen.

Anna Odell förklarade sin avsikt, den var att visa hur tvångsomhändertagandet går till. Fast hon spelade bara sig själv, hon hade varit med om snarlika omständigheter. Fast utan att det blev en film av det.

För många år sedan såg jag en svensk film där huvudrollen spelades av en jättelång norrman, som var allt annat än anpassad i samhället. Med klassargument var han burdus och våldsam och kollisionskursen var given. Det slutade med att han tvångsomhändertogs (ett ord som verkar ha en inneboende motsättning) och sprattlande och skrikande bands fast vid sängen på ett svenskt mentalsjukhus.

När jag såg filmen hade min ständigt ambivalenta hållning till Sverige där jag bodde pendlat till det positiva. Så jag avfärdade filmen, trodde inte att man i Sverige skulle göra så. Det måste ha handlat om gamla tider om sådana tider alls hade funnits.

Så åtminstone fick filmen inte mig att agera, inte ens att acceptera konsten som reflektion av verkligheten.

Hur det nu var hamnade jag ett par år senare i samma situation. Inte så att jag blev norrman och jättelång, men däremot tvångsomhändertagen – faktiskt när jag redan var på sjukhuset men inte ville gå in, för jag var säker på att det var CIA:s högkvarter i Sverige, vem annars skulle vara efter mig? (Motvilligt fick jag sedan tillstå att det var Ulleråkers sjukhus i Uppsala). Flera vitrockar bar upp mig på den avdelning som hade öknamnet ”Stormen”, slängde mig på en sjukhusbädd och låste ett läderbälte runt min midja. Sedan marscherade de ut ur rummet. Visst hade jag gjort motstånd, jag trodde ju att jag skulle föras till slaktbänken. Med en våldsam spark fick jag dörren till rummet på vid gavel, här skulle ingen slakt äga rum bakom lyckta dörrar.

Några dagar senare när jag hade proppats med så mycket medicin att jag kunde släppas ut på avdelningen satt jag och skröt med det lilla vi patienter kunde skryta, nämligen hur mycket motstånd vi hade gjort. Dom var minst fyra, sade jag. En söt ung skötare sade: Nej vi var sju. Och han berättade att han hade frågat sina överordnade om han kunde gå tillbaka till mitt rum, ”hon kanske behöver en människa”. Nej, hon är farlig, var svaret. Helt emot förordningar som säger att ingen patient i desperation får lämnas ensam.

Jag skrev en gång om mina erfarenheter av Ulleråker i en serie artiklar kallade ”Galen i Sverige”. Jag skrev i Norrskensflamman, känd för sina monotona klasskampsvisioner och bedyranden att revolutionen stod för dörren. Individualistiska historier som denna, som dessutom erkände svaghet hos den kämpande kommunisten, var tidningen inte känd för. Inte fick jag en enda läsarkommentar.

Odell-affären fick mig att hicka till: jag trodde att även mina erfarenheter från sjuttiotalet var gammal historia när de svenska mentalsjukhusen började tömmas på 1990-talet efter italiensk modell.

Hittills har Anna Odells verklighetstrogna bluff bara diskuterats som en fråga om konstens gränser och konstnärers anständighet. När skall man diskutera glansbilden av den humana vården?