Ekonomin har kraschat och de tre största bankerna, Landsbankin, Kaupthing och Glitnir, togs över av staten i oktober 2008. Högerregeringen avgick i vintras efter långvariga demonstrationer och den tillfälliga vänsterregeringen ersattes efter parlamentsvalet i våras med en ordinarie regering där socialdemokraterna och den gröna vänstern håller i trådarna.

Den isländska konsumtionsfesten är slut. Arbetslösheten som tidigare var under 2 procent nosar nu på 10-procentsstrecket och många av de gästarbetare, främst från Polen, som kom under den ekonomiska uppgången under det tidiga 00-talet har återvänt hem.

Under det gångna året har varierande skyhöga siffror för Islands skulder presenterats i media. Enligt Michael Lewis i Vanity Fair i april 2008 skulle islänningarnas skulder uppgå till 850 procent av bnp, jämfört med USAs motsvarande 350 procent. Enligt Ny Tids källa på Island steg landets offentliga nettoskuld, enligt officiell statistik, under 2008 från 22,5 procent till 49,5 procent av bnp, och lär detta år stiga till 80–100, enligt vissa uppskattningar ända upp till 130 procent av bnp. Hela Islands utlandsskuld – inklusive stat, företag och hushåll – stiger enligt IMF:s uppskattning i år till 240 procent av bnp, och ligger enligt Islands centralbank för närvarande på 205 procent av bnp. Situationen försvåras av att allt har skett snabbt och nationalekonomin är liten.

Men vad säger sådana siffror om den upplevda verkligheten? Landet klarar sig med hjälp av lån från bl.a. IMF. Reykjaviks strandlinje präglas av halvfärdiga eller halvtomma nya bostadshus, och som kronan på verket, det halvfärdiga överdimensionerade konserthuset, där byggnadsarbetet i brist på pengar har legat nere under det gångna året.

Ändå är det ingenting i Reykjavik som i juli 2009 skvallrar om vare sig fattigdom, stagnation eller misär. Fortfarande kryllar det av cityjeepar och välklädda människor. I början av juli är centrum fullt av turister som erbjuds allt från designergods, crossover cuisine, valsafari, hästsafari, forsränning och geotermiska bad. Före krisen toppade Island

FN:s Human Development Index som mäter välfärd, utbildningsnivå och förväntad livslängd. När landet faller är det alltså från hög höjd och vägen till botten är lång. Ett förhållandevis fungerande socialskydd, tidigare satsningar på utbildning och infrastruktur och ett gott nationellt självförtroende håller folk flytande.

Förlorad framtidstro

På restaurang Italia på shoppinggatan Laugavegur i centrala Reykjavik träffar jag Boris Knezevic och Rosa Björk Bergthorsdottir.

Boris, som är från Kroatien, kom till Island år 2000 för att jobba som kock på Italia. Nu är han gift med en finländska som han träffade på Island, har en dotter på ett och ett halvt år, och ett bolån som växer snarare än krymper.

– Jag trodde att Kroatien var korrumperat, säger han.

Han kom till Island i tiden för att det framställdes av vänner som ett drömsamhälle: rent, fint, välbärgat och fungerande. Och så hade han ett jobb att komma till. Jobbet har han kvar, men tilltron till samhället är förlorad efter den ekonomiska kraschen.

– De håller oss i mörker.

– Dagstidningen Morgunbladid är korrupt, säger Rosa som ska inleda sitt andra år av studier i antropologi och jobbar som servitris vid sidan av. På Italia har hon jobbat i fyra år.

Båda upplever att det är svårt att få riktig information om vad som händer. Morgunbladid präglas av det konservativa Självständighetspartiet, som har lett landet de senaste 18 åren, fram till januari i år, men som förlorade i vårens parlamentsval och nu sitter i opposition. Boris påstår att han inte alls läser tidningen längre, för att han blir så arg.

Rosa ser hopp i vänsterregeringen, men menar att den bara har gjort en del av vad den har lovat. Hon deltog aktivt i demonstrationerna i vintras, där folk samlades från november 2008 till januari 2009 utanför parlamentet och krävde den gamla regeringens avgång. Som bäst samlade demonstrationerna bara i Reykjavik kring 3 000 personer, i ett land på drygt 300 000 invånare.

– Min pappa var också med, säger Rosa, det var inte bara unga människor som demonstrerade.

Men nu har yran lagt sig och det är svårt att forma sig en bild av vad beslutsfattarna håller på med.

Frågan är hur mycket de kan göra. Förväntningarna från folket är enorma, staten har kassakris och anses av det internationella samfundet vara skyldig att ersätta de kollapsade bankernas skulder.

Icesave är i juli 2009 ett kodord för Islänningarnas frustration. Icesave var en filial till den största banken Landsbankin, som bland annat i Storbritannien och Holland erbjöd konton med förmånlig ränta. När banken på hösten 2008, i akut likviditetskris, sattes under statligt förmyndarskap blev det klart att den isländska staten endast tänkte garantera de isländska spararnas konton. I en tv-intervju den 7 oktober 2009 sade riksbankschefen och förre statsministern David Oddson att staten inte tänker betala de något slarviga bankernas skulder. Detta i sin tur fick Storbritannien att skrida till åtgärder och med hjälp av antiterroristlagstiftning frysa Landsbankins tillgångar i landet, en handling som islänningar jag talat med upplevde som kränkande.

Den här uppståndelsen är nu en gammal historia, men ännu när detta skrivs finns det ingen överenskommelse för hur de utländska spararna ska ersättas. Bankerna var överdimensionerade i förhållande till staten, men notan tillfaller i alla fall de isländska skattebetalarna.

– Jag förstår inte varför jag ska behöva betala, säger Rosa. Och hon är inte ensam om att tänka så.

Tillnyktring

Att bedriva hållbar vänsterpolitik i en situation där ekonomin har gått i väggen, kassan är tom och både företag och privatpersoner sitter med massiva valutaskulder är inte lätt. Nedskärningar i socialskydd och utbildning går inte att undvika, samtidigt som arbetslöshet och skuldsättning gör människorna särskilt sårbara.

Men Island genomlever nu en tillnyktringsperiod. När man söker skyldiga till krisen är det ett femtiotal inflytelserika personer som pekas ut: bankernas chefer, framstående businessmän, riksbankens chef, ledande politiker. Ändå tycks en stor del av landet ha levt i en konsumistisk masspsykos. En grupp nyrika fick vanliga människor med vanliga jobb att tro att det går bra för Island, så bra att man kan leva på lån. Rosa berättar att ungdomar på fredag kunde bli uppringda av sin bank och bli erbjudna pengar.

– Du har bara så och så mycket på kontot, tänker du inte festa i helgen?

Man kunde åka till Köpenhamn bara för att festa. Nu sitter 20-åringar där med stora konsumtionsskulder och ingen egendom. Familjer har ohanterliga valutalån och stora dyra bostäder och bilar som nu är omöjliga att sälja.

Hur går man då vidare? Även om varken Rosa eller Boris i det privata har behövt ta emot de värsta stötarna av årets turbulens är de uppbragta och uppgivna. Boris planerar att flytta till Finland när hans fru i vinter blir färdig med sina studier i Reykjavik. Bara de får bostaden såld, vilket i det nuvarande läget inte är särskilt lätt. I Finland finns släkt och vänner; att stanna kvar och betala för politikernas och businesselitens misstag vill han inte. Rosa är beredd att åka utomlands för att jobba, flera av hennes vänner som inte har fått sommarjobb på Island har åkt till Sverige och Danmark. Att lämna Island helt och hållet känns inte lockande, där finns ju familjen, och pojkvännens familj. Men man blir kanske tvungen.

Livet går alltså vidare?

– Livet går vidare i Somalia och Rwanda också, säger Boris. Ja, det kunde vara värre.

– Det värsta är, säger Rosa, att systemet rasade samman och nu är man i färd med att bygga upp samma system igen.

Rosa skulle vilja se genuint samhälleligt nytänkande med vänsterförtecken. Båda vill se att de som är skyldiga till krisen ställs till svars, men vågar inte tro på att det ska ske: samhället är för litet, eliten är för liten och människor skyddar varandra.

Än så länge är det inte livet som har stannat upp, utan tilltron till samhället och framtiden.

– Efter jul kommer ekonomin att rasa ordentligt, tror Rosa.

Boris tippar att det sker redan i oktober, när turisterna försvinner.

I själva verket har arbetssituationen under sommarmånaderna förbättrats något, men i vilken mån det håller i sig när turistsäsongen är över är en annan fråga. Under det gångna året har Boris och Rosa sett att antalet turister på Laugavegur har gått ner, kanske med 30 procent, tror de, trots att den billiga kronan nu borde göra det tidigare dyra landet till ett attraktivt resemål. Men här syns det att krisen är global. Rosa hoppas att andra länder ska se Island som ett varnande exempel på hur det kan gå.

– Kom hit alla, lär av oss.

Hur det blir med den saken får vi se. I utländska medier tycks fallet Island i hög grad ha behandlats som ett bisarrt extremfall, snarare än som en möjlig och inte helt oväntad produkt av ett system som gynnar ekonomisk risktagning och yrkar på minimerad statlig kontroll av finansmarknaden. Islänningarnas förmodade särart – med allt från oproportionerligt självförtroende, mångsyssleri, släktkärhet och tro på älvor – lyftes före krisen fram som förklaring för deras framgångar, och har också fått stå som förklaring för deras fall.

Grön framtid?

Förutom dålig ekonomi får Island tas med en samhällelig förtroendekris som maktskiftet inte har förmått att avhjälpa. Vilken politik man än för kommer ekonomin att dyka innan man kommer upp igen. Men den isländska optimismen, som utländska tidningar förundrade sig över före krisen, är inte död ännu.

Jag träffar Gudmundur Steingrimsson i riksdagshuset och han bjuder på en kopp kaffe en trappa upp i den moderna flygeln till höger om huvudbyggnaden 18. Gudmundur (född 1972) är nyvald riksdagsledamot för Islands progressiva parti, ett liberalt centerparti med agrara anor. De progressiva var det första partiet som bytte ledning efter höstens bankkris och hade en viss framgång i vårens val, men sitter nu i opposition.

Mellan 1995–2001 studerade Gudmundur filosofi och övervägde också en forskarkarriär. Han har en magistersgrad både från Uppsala och Oxford och medverkade i ett forskningsprojekt vid Åbo Akademi, men gav upp filosofin och återvände till Island 2001. Där har han bland annat hunnit bilda familj, ge ut en roman 2003 och spela i bandet Ske som nu är skivaktuellt.

I riksdagen är Gudmundur ny, men det politiska intresset är gammalt. På 90-talet var han aktiv i studentpolitiken och president för studentkåren vid universitetet i Reykjavik. De progressiva har varit hans parti med undantag för en parentes för några år sedan då han kände sig främmande för deras politik. I valet 2007 kandiderade han för socialdemokraterna men återvände till de progressiva efter att ledningen byttes förra hösten.

– En del säger att jag kom hem, säger han.

Både hans far Steingrimur Hermansson och farfar Herman Jónsson har varit partiordföranden och ministrar för samma parti.

Kontrasten mellan Boris och Rosa å ena sidan och Gudmundur å andra sidan är tydlig. Där de förra är frustrerade och oroliga, är den senare full av framåtanda.

– Krisen har lärt oss många viktiga läxor, säger han. En av dem är vikten av en inhemsk livsmedelsindustri. I boomen glömdes det här bort.

Regeringsskiftet från höger till vänster ser han som naturligt. Då Självständighetspartiet har fört in landet i krisen är det naturligt att andra partier får ta över. Men oppositionen har givetvis kritiska frågor. Om vänsterns möjlighet att klara pressen och stanna vid makten vill han inte spekulera, men noterar att den gröna vänstern gick till val med löften som de nu inte kan hålla. De var emot återbetalning av Icesave-pengarna, men får böja sig. De kommer att bli tvungna att skära i välfärdssystemet. De var emot EU-medlemskap men har nu accepterat att förhandlingar ska inledas.

Gudmundur klandrar den ekonomiska krisens maktelit för arrogans och girighet men är till skillnad från vänstersinnade Rosa inte desillusionerad med hela det ekonomiska systemet. Island måste nu vara strategiskt smart, satsa på hållbara produkter och bygga upp en trovärdig image.

– Ekonomin måste komma igång, det finns pengar på Island och vi måste få dem att arbeta för oss. Vi ska få konjunkturen att vända under 2011. Det är viktigt att undvika massarbetslöshet, med allt vad det innebär.

Det goda i den nuvarande situationen är, enligt Gudmundur, att industrin egentligen inte har påverkats av krisen. Det är den som ska utgöra motorn i återuppbyggnaden. Av de kontroversiella energislukande aluminiumsmälterierna tycker han att Island har fått nog, framtiden ligger i grön teknologi och gröna material. Island måste satsa på ett ekologiskt hållbart sätt att använda resurser, ta ledarskap och skapa ett gott internationellt rykte inom miljövänlig industri.

Det här är inte en alldeles enkel uppgift i ett land där det ekologiska fotavtrycket per capita är massivt trots riklig tillgång till geotermisk energi. Islänningarna är fullständigt beroende av importvaror, har en biltäthet per capita som endast toppas av USA och en fiskeindustri med stora utsläpp. Å andra sidan har de också en högt utbildad befolkning, entreprenörsanda och ovanliga naturresurser, så vem vet.

Sociala konsekvenser

I vintras och våras skrev Kansan uutiset och Helsingin sanomat om brödköer i Reykjavik. Också Rosa vittnar om vänner som går hungriga mot slutet av månaden för att kunna köpa mat till barnen. Ett samhälle som nyligen knappt hade någon arbetslöshet alls är inte rustat för en arbetslöshet kring tio procent.

Däremot har det förhållandevis lilla samhället en social sammanhållning som de övriga nordiska länderna bara kan drömma om. Gudmundur noterar att Island har ett inofficiellt välfärdssystem vid sidan av det officiella: man hjälper sina släktingar. Dessutom finns det många som inte påverkas så starkt av krisen: de som lyckas behålla sina jobb och inte har tagit oförsiktiga lån under de senaste åren.

Givetvis finns det de som faller igenom, men de kanske inte blir så många som man kunde vänta sig. Trots hotet om verklig fattigdom tycks den viktigaste sociala konsekvensen av krisen än så länge vara förtroendebristen och oron för framtiden.

Men just nu är människorna arga och uppgivna?

– Jo, säger Gudmundur, det här är ovanliga tider. För mycket osäkerhet. Det är inte uppenbart att vi kommer ur det här, det kommer att vara smärtsamt.

Han är bekymrad över statens skulder och att folk flyttar utomlands. Tilliten måste byggas upp igen, liksom det moraliska och politiska ledarskapet. Han var pessimistisk under den ekonomiska boomen men är nu optimistisk. Island ska resa sig igen som ett bättre och mera hållbart samhälle.

Det slår mig att det är ovanligt att en knappt 40-årig nybakad riksdagsledamot i opposition så ogenerat talar om moraliskt ledarskap. Är det filosofen som talar, eller det politiska arvet? Samtidigt framstår ordvalet just här som helt korrekt. Under de skenbart goda tiderna höll landet på att bli korrumperat. Det är hög tid nu att vända den mentala utvecklingen innan förändringen blir bestående.

Gudmundur tänker inte på att lämna Island.

– Jag har redan varit utomlands, jag behöver inte resa.

Han berättar också att han har skrivit en barnbok som snart ska komma ut.

– Den handlar om en gris som är girig.