Låt mig säga det direkt: Jacques Rancières bok La Mésentente (1995, eng. Disagreement, på svenska ung. ”Oenighet”) skapar inte ett program för en ny vänster. Överhuvudtaget går han sällan in på frågan om vänstern och dess politik. Ändå är det klart att det är där han står.

Rancière (född i Algeriet 1940) blev först känd på 1960-talet då han deltog i Louis Althussers projekt Att läsa Kapitalet. Han fjärmade sig från Althusser och började utarbeta en egen linje. Det är dock först på 2000-talet som hans arbete uppmärksammats. Han deltog bland annat i mötet On the Idea of Communism i London i mars. På svenska har delar av La Mésentente översatts i Texter om estetik och politik (2006), dess-

utom finns en nyare essäsamling Hatet mot demokratin (2007).

Rancières bok både utmanar och irriterar, och är på så sätt väl typisk för den bästa sortens franska filosofi. Han räds inte de svåraste av frågor. Vad är kärnan i demokratisk politik? Hurdan jämlikhet är möjlig? Hurdan är den tid vi lever i? Men han lämnar också läsaren i ett förvirrat tillstånd. Man vet inte riktigt vart man hamnat, och han undviker att behandla mer konkreta frågor, till exempel vartåt vänstern borde gå idag.

Demokrati är jämlikhet

Rancières mest centrala tes är att demokratisk politik ska vara en ständig kamp för jämlikhet och mot orätt. Politik ska inte identifieras med ett styrelseskick eller maktutövning. För att understryka det här benämner Rancière den maktutövande delen polisiär.

Kännetecknande för polisiär politik är att den bygger på enhetssträvan och på indelningar som påverkar hur vi uppfattar omvärlden. Rancière är här delvis inspirerad av Michel Foucault, och han ger estetiken en viktig roll i det kritiska projektet. Estetik handlar nämligen just om hur vi förstår och tolkar våra egna perceptioner.

Vi vet att fullständig jämlikhet inte kan förverkligas i praktiken. På systemnivå får vi lov att nöja oss med en i jämlikhetens namn byggd legitim ojämlikhet. Till exempel i ett demokratiskt system styr bara en del, medan andra får lov att stå utanför makten.

Genuin demokrati, däremot, är i första hand en verksamhet och ett krav. Folket, demos, är en obestämd mångfald där det inte förekommer några på förhand givna skillnader i människovärde. Demokrati utgår från den obestämda mångfaldens krav på lika värde och ett likvärdigt deltagande, som motkraft till systemets nödvändiga men konstruerade ojämlikhet.

Ärke- och metapolitik

Ett problem är att vi tenderar att drömma om att slutligen kunna förverkliga ett rättvist samhälle. Den här drömmen är felriktad. Alla system ger upphov till ojämlikheter och det är alltid möjligt att resa nya, legitima krav i förhållande till dem.

Rancière nämner främst två typer av sådana drömmar, och båda har som outtalad målsättning att utplåna politiken som verksamhet. Med arché-politik avses strävan efter en absolut principiell grundval för samhället. Platon är här huvudexemplet. Med meta-politik avses strävan efter ett samhällssystem där den politiska kampen mot orätt inte längre har någon plats, eftersom systemet är tänkt att lösa alla sådana problem. Delar av Marx tänkande faller in i den här modellen.

I polemisk ton kallar Rancière därför särskilt den nutida franska demokratin för en post-demokrati. Dess målsättning är att ”bygga republiken” med hjälp av konsensus, inte att låta mångfalden träda fram. Men konsensus är en motsats till kärnan i demokratisk politik: att låta mångfalden träda fram, att vara oenig och avbryta systemets maktutövning och att resa nya krav på jämlikhet.

Återuppfinna politiken

”Uppgiften är … inte bara att bemöta ett ’politiskt problem’. Den är att återuppfinna politiken”, skriver Rancière 1998. Vad han då såg som tidstypiska drag var bland annat en ny främlingsfientlighet, användningen av etnicitet som politiskt vapen och en självgod tro på att demokratin som maktsystem vunnit den ideologiska kampen.

Trots vissa anarkistiska drag är Rancière inte anarkist. Det är visserligen sant att politikens grundprincip enligt honom är anarkistisk; den riktar sig mot övermakten och är oenig med den. Men den här genuina formen av politik kan enbart utövas i förhållande till ett etablerat system. Att återuppfinna politiken är inte att avskaffa maktsystemet. Uppgiften är mer begränsad.

Den politiska utmaningen blir hur vi ska kunna forma en sådan oenighetsrörelse och hur dess krav ska grundas. När och på vilka grunder kan vi hävda att något är en orätt? På den här punkten är Rancière i det närmaste tyst. Hela resonemanget verkar mynna ut i ett försvar för en motståndets politik där Rancière både vill ha kakan och äta den: ett politiskt system kan inte förverkliga demokrati, men utan system finns det inget att föra motståndets politik mot.

Vi kan då antingen vara besvikna, eller också ge Rancière en eloge för intellektuell ärlighet. Det går kanske inte att med hjälp av teori finna skillnaden mellan berättigad och oberättigad kamp, vi måste kanske nöja oss med att bedöma varje enskilt fall för sig.

Rancière från vänster

Ifall vi nu läser Rancière mer fritt och utgående från frågan om en hurdan vänsterpolitik vi skulle behöva idag, hurdana svar får vi?

Vänsterns strävanden ska i första hand identifieras med en strävan efter jämlikhet, jämlikhet för alla. Ännu mer specifikt följer det ur Rancières resonemang att vänstern inte ska identifiera sig med någon viss, given samhällsgrupp. Kampen mot orätt och för jämlikhet är det centrala. Det fanns kanske en tid då den här kampen kunde identifieras med arbetarklassens strävanden. Men så är inte fallet idag. Kampen har många fler dimensioner än arbetarens perspektiv, och de måste alla beaktas.

Det är alltså tvärtom så att själva kampen mot orätt ska utgöra grundvalen för det gemensamma och inte en på förhand given klasstatus,

eller etnicitet för den delen. Grupper, till exempel etniska eller religiösa, kan ges särskilda specialrättigheter endast om det tydligt kan påvisas att de verkar som motvikt till en tidigare orätt, inte bara därför att de finns till.

Hur bra är då Rancières analys och lösning? Som jag ser det är Rancières ovilja att identifiera vänstern med arbetarens eller arbetarklassens perspektiv av stor vikt, även om det här definitivt är en smärtpunkt. Hur ska vänsterns historia och kärna läsas: som historien om arbetarklassens kamp för sina rättigheter eller som en kamp mot alla former av orätt, för alla människogrupper och individer?

Den senare lösningen verkar vara den enda intellektuellt hållbara. Det finns ju en mångfald av olika arbetarperspektiv, möjligen styrda av olika värden, och arbetarperspektivet kan inte i sig utgöra grundvalen för en hållbar vänsterpolitik.

Kan vänstern då definieras enbart som en kamp mot orätt och ett krav på jämlikhet? Hur skulle ett politiskt parti kunna skapa en tillräckligt konkret linje med enbart sådana högtflygande och obestämda ideal som grund? Kanske vi här måste skilja mellan en mer allmän vänsterinriktning och ett partiprogram.

Politiska partier är alltid lokala till en viss mån och måste kunna formulera sina målsättningar utgående från sin egen konkreta kontext. Ändå tror jag att en livskraftig vänster måste kunna förena sådana partiprogram med en mer vidlyftig allmänmänsklig inriktning. För det här är väl just vänsterns styrka: att den inte lämnar någon utanför och är beredd att tackla alla orättvisor? Till det här projektet bidrar Rancière med att ständigt understryka allas jämlikhet och kampen mot orätt som vänsterns utgångspunkt.

---

Disagreement: Politics and Philosophy. University of Minnesota Press:1998 (franskt original 1995, Éditions Galilée). Den engelska versionen kan fritt laddas ner via Wikipedia.

Texter om politik och estetik. Lund: Propexus, 2006.Hatet mot demokratin. Stockholm: Tankekraft, 2007.