När Anne Carson (f. 1950), en av de främsta författarna i Kanada, introduceras på svenska i översättning av Mara Lee är det med en originell och fantastisk liten bok – Röd självbiografi. Carson inleder med ett citat av Gertrude Stein: ”Jag tycker om känslan av ord som gör vad de vill och vad de måste.” Måhända är det just detta ”vill” och ”måste” som gör en del böcker, till exempel den här, sällsamt unik, tvingande och öppnande; litteraturen själv blir en öppen fråga.

Carsons bok kan inte fångas av någon traditionell genre. Versroman står det på fliken och visst består bokens bärande del av en text med ojämn högermarginal och språket är i allra högsta grad närvarande och eget, men varför inte kort och gott roman, eller (skönlitterär) bok?

Röd självbiografi består av sju delar. Dels en inkännande introduktion av Stesichoros, som ”kom efter Homeros och före Gertrude Stein, en svår period för en poet.” Han föddes kring 650 f.Kr. på Siciliens nordliga kust och är bland annat författare till Geryonesis, drygt 80 papyrusfragment och några citat som återstår av en lång lyrisk berättelse om den antika grekiska myten om Geryon och Herakles.

Geryon är ett bevingat rött monster som vaktar sin röda hjord på ett rött ställe. Herakles är hjälten som dödar Geryon för att komma över hans djur, stordådet är ett av hans mest berömda och han belönas storligen – civilisationens seger över monstrositeten.

Stesichoros skrev i sin tur ömsint ur Geryons perspektiv; den andra delen av Röd självbiografi består av några gäckande fragment ur den berättelsen. Därefter följer några appendix som kretsar kring hur(uvida) Stesichoros bländades av Helena, och allra sist i boken finns en fiktiv intervju med Stesichoros som handlar om seendet. Dessförinnan kommer ”Röd självbiografi”, Anne Carsons egen berättelse om Geryon och Herakles.

Monster och hjältar

Anne Carson lyckas med konststycket att förena monstret och hjälten i erotisk kärlek. Dessutom förflyttar hon de rätt så skrymmande antika varelserna till vår vardagliga samtid. Allt detta med ett språk som på något sätt är ”enkelt”, effektivt, uppenbarande. (Angående att leda en åldrande mänska: ”Det var som att hålla ett stycke höst i handen. Han kände sig enorm och vilsen.” )

I Carsons version får vi följa Geryon från barnsben. Han har sin ensamhet, sin rödhet, sin annorlundahet och en aggressiv bror som utnyttjar honom sexuellt och en kedjerökande, känslig mor. En dag träff-ar Geryon Herakles som förför och erövrar och förvandlar honom, men överger honom när Geryons kärlek och begär vaknat med besked

Geryons sorg och smärta är av det absoluta och transformerande slaget, han vistas bakom sin kameralins och arbetar på sin självbiografi och grubblar över tiden och existensen tills han en dag möter Herakles igen, bokstavligen med en smäll. Geryon försöker stålsätta sig men ”måste” är starkare än ”vill” och de två återförenas, men någonting har hänt. Geryon tycker sig inte längre ”veta vem Herakles är”, det vill säga han älskar honom inte längre.

Vulkaner spelar en avgörande roll i boken. Det berättas om Lavamannen som ensam överlevde ett vulkanutbrott. Sönderbränd, som ögonvittne, som monster, reser han runt och vittnar om erfarenheten från vulkanens inre. Kanske kan Geryon ses som ett motsvarande ögonvittne. Han ”For och Såg och Kom Tillbaka”, han vet något, kanske allt, om det begär som brinner och bränner, om det röda tålamodet; han kom ut igen som en annan. Någonstans här blir Geryon – vad? En vuxen människa, kanske. Och den sortens verkligt vuxna som aldrig slutar fråga sig, något som irriterar Herakles – ”Kan du inte bara knulla för en gångs skull utan att tänka?” Det intressanta är att

detta ”tänkande” gör Geryon sällsamt närvarande, ömsint, och sinnlig. Hur han med oändlig långsamhet rör vid varje kota på Herakles rygg när den böjer sig i en båge bort från honom, samtidigt som han gråtande tänker på tiden , ”alltså hur tid skiljer människor åt både sammanför och skiljer.”

Om Stesichoros sägs att han ”släppte lös varat”. Samma sak kan man nog säga om Carson. Det första och sista ord som kommer för mig när jag viftar med boken för att tvinga en och annan att läsa den är ”underbar”, den är helt enkelt underbar. Vilket får mig att tänka på Roland Barthes ord om detta lätt enfaldiga adjektiv: ”Underbart är det meningslösa spåret av en matthet, som är en matthet hos språket.” Sällan känner man sig så språkligt matt och vilsen som när man försöker orda om en så pass hänförande bok som Röd självbiografi. Som är allt annat än matt. Den glöder, är på något sätt självklar. Lika självklar som Geryon med sin ensamma kloka rödhet och vingarna som han bär under en stor rock.