– Det stämmer inte att man lär sig av sina misstag, säger min bordsgranne. Han är psykolog, liksom hans hustru som sitter mitt emot. Sedan en tid tillbaka arbetar de tillsammans. Det fungerar bra med klienterna och för dem själva öppnar det varje dag nya och berikande aspekter på motparten.

– Jag hade aldrig förr sett honom arbeta, sa hustrun. Det är fantastiskt att se hur han växer i vissa situationer.

Mannen kontrar med att han på samma sätt möter sidor hos hustrun som han inte tidigare kände till, trots att de levt tillsammans i trettio år.

De är inte euforiska, men de är fyllda av en vitalitet och aptit på livet som smittar av sig och det är en glädje att tala med dem.

Vi dröjer vid misstagsteorin:

– De senaste rönen går ut på att det man verkligen lär sig något av, sa mannen, det är de gånger när man lyckas med något. Då händer det något i hjärnan.

Jag skulle gärna citera honom ordagrant ända till slut, men det han sa översteg rätt snabbt min horisont. Det hindrade mig ändå inte från att förstå vad han sa. När vi fortsatt samtalet en stund till och kommit in på olika erfarenheter fick jag plötsligt gåshud i ansiktet, längs båda käkarna från örat ner mot hakan. Det ryckte till och i samma ögonblick drog gåshud fram också över mina skuldror och överarmar.

Det händer, sa han, när man plötsligt berörs mycket starkt av något, och jag förstod vilken betydelse det vi hade råkat tangera verkligen hade för mig.

Det här paret var ingen ny bekantskap. Vi har känt varandra i åratal fast vi träffas ganska sällan och alltid via andras förmedling. Det känns alltid upplyftande att tala med dem, men den här gången blev det en alldeles speciell upplevelse.

Det fick mig också att tänka på de många ordspråk som går ut på att alla är barn i början, övning gör mästaren, all vår början bliver svår och alla måste få göra sina egna misstag. Med dem i tankarna låter jag 4-åringen som vill lära sig laga mat skära sig i fingrarna, bara lite, men ändå, “så att hon lär sig”. Hon får ta i dubbla mängden vitlök när hon insisterar på det “för att lära sig”. Det enda hon lär sig är att det lönar sig att stå på sig. Hon älskar vitlök och dubbla mängden är för hennes smaknerver en fullträff.

Jag tänker också på de gånger när något som jag planerat i fantasin med enorma förväntningar i praktiken blir nästan oätligt, eller åtminstone platt, en förolämpning mot allt vad god mat heter. Besvikelsen, och skammen över att man kan missta sig så fullständigt, vara så totalt renons på normal bedömningsförmåga. Jag får gungfly under fötterna, det stockar sig i halsen och knytnävar gör sig hemmastadda i maggropen. Illamåendet och skammen håller i sig hela dagen. Och vad lär jag mig av dessa misstag? Ingenting annat än att jag inte kan lita på mig själv och min föreställningsförmåga – och den kunskapen kanske jag kunde leva utan eftersom den sedan livnär sig på mitt självförtroende som en omättlig binnikemask vars käkar mal dygnet runt. In med självförtroende i ena ändan, ut med maskskit ur den andra, låt skyffeln gå.