Medelklassens manifest är ett upprop författat av den unga journalisten Jurij Romanenko i ukrainska Pravda. Grunden i hans budskap är enkelt. Han menar att det ukrainska folket, och landets framväxande medelklass, har blivit grundlurat av politikerna. Romanenko menar att folket får betala ett högt pris för politikernas inkompetens. På slaget klockan tolv, den 22 december förra året, uppmanande Romanenko alla bilister att tuta med sina signalhorn för att bevisa styrkan i folkets missnöje. Hans upprop fick ett enormt genomslag. Många andra kampanjer har fått extra fart eller helt enkelt grundats tack vare Medelklassens manifest.

En sådan kampanj är “Dostali.org”. Dostali betyder ungefär att man fått nog. Det är en webbsida där man kan ge uttryck för sin frustration om man anser sig ha blivit illa behandlad av myndigheter eller politiker. När presidenten kommenterade Dostali gav han sitt stöd till medborgarinitiativ som dessa. Han menade att kampanjerna stärker den gemensamma värdegrunden i samhället. Presidenten tryckte dessutom på det faktum att han, som president, inte har det övergripande ekonomiska ansvaret. Det är regeringen som ansvarar för att landet har en god finansiell situation, menade han. Hans uttalande belyser tydligt hur de olika grupperna i parlamentet tydligen vägrar att ta ett gemensamt ansvar för landets situation.

Att aktioner som Medelklassens manifest och Dostali.org har blivit mer vanliga i Ukraina sedan den orange revolutionen är att den unga generation som tidigare stödde presidenten har lärt sig att ställa krav. Men uppfattningarna huruvida aktionerna är verkningsfulla går starkt isär bland revolutionens barn.

Inbördeskrig?

På ena sidan har vi dem som är mycket kritiska. Ett exempel är Ostap Kryvdyk, som är analytiker vid president Jusjenkos högkvarter. Ostap Kryvdyk är snart 30 år och är barn av den orange revolutionen. I hela sitt vuxna liv har han varit politiskt engagerad. Den yrkesmässiga karriären tog fart i och med revolutionen. Eftersom han stöder president Jusjenko är han oroad över utvecklingen. Han är kritisk till kampanjer som Medelklassens manifest och Dostali.org. Det är kampanjer mot politiker snarare än för en politik, menar han.

Ostap oroar sig också över presidentens rekordlåga opinionssiffror. Vissa mätningar visar att presidenten endast har ett stöd på 4 procent. Enligt andra mätningar är stödet inte ens 2 procent. Ostap skakar på huvudet och menar att många av kampanjerna undergräver presidentens position och ger honom orimligt mycket skuld i hur situationen ser ut i landet.

– Vi räddar inte ett hopplöst läge genom att hänga ut vår egen president, säger han. De riktiga skurkarna är oppositionen. De skyr inga medel för att få makt. Och viss del av skulden har premiärministern Julia Tymosjenko. Hon spelar ideligen ut presidenten för att få mer makt. Och hon verkar ohämmat kunna spela under täcket med både ryssarna och oppositionen.

Ostap menar att Tymosjenkos agerande skapar ett makttomrum i landet som kan leda till en militär intervention.

– De enda som tjänar på hennes agerande är de gamla krafterna och Moskva. De gör vad som helst för att bli av med Jusjenko, menar Ostap. Om den politiska farsen fortsätter blir det öppet mål. Det kommer att bli som under ukrainska revolutionen under mellankrigstiden. Då hade vi en god möjlighet att leda vår nation, men misslyckades eftersom olika falanger inte kunde komma överens.

Att Ostap Kryvdyk hänvisar till ukrainska revolutionen är ingen tillfällighet. Många av Jusjenkos anhängare menar att deras orangea revolution var en självständighetskamp, liknande den som inträffade 1917–21. De menar att den orangea revolutionen var en självständighetskamp för att begränsa Rysslands inflytande och få in ny makt i parlamentet.

Ukraina måste värna om sin självständighet, fyller Ostap i och fortsätter med att Moskva aldrig har gett upp sina planer för att annektera Ukraina.

– Moskva kommer att försöka underblåsa ett inbördeskrig. De kommer att se till att det blossar upp en konflikt på Krim bland den ryska minoriteten. Eller om flottbasen i Sevastopol.

Men Ostaps hållning kan inte beskrivas som särskilt representativ. Hans utmålande av Ryssland som enda hotbild är troligtvis ett försök att ge presidentens antiryska ställningstagande legitimitet. Ostap är starkt nationalistisk och representeras idag bara av en liten del av den unga generationen som stödde Jusjenko i den orangea revolutionen.

De sitter inte säkert!

Mer representativ är kanske den 25-åriga journalisten Olyesa Mygal. Hon arbetade som volontär under den orangea revolutionen på Jusjenkos valkontor och var en av de första som gick ut på barrikaderna de där kalla novemberdagarna 2004. Idag är hon inte lika övertygad och hon menar att det inte är någon större skillnad i den politiska maktapparaten mellan före och efter revolutionen. Samtidigt poängterar hon att initiativ som Dostali.org och Medelklassens manifest inte varit möjliga utan revolutionen. Den förändrade vissa fundamentala orättvisor. Presidentvalet 2004 föregicks av ett gediget arbete för yttrandefrihet i landet. De ansträngningar som gjordes då börjar först nu bli synliga, menar hon. Men samtidigt har landet misskötts av den nya ledningen.

– Ukraina har katastrofalt dålig ekonomi och etablissemanget är totalt korrupt, menar Olyesa och enligt henne är det stora förändringar som måste ske. För det första måste oligarkerna slängas ut från det politiska etablissemanget. Innan revolutionen satt de inte i parlamentet, men det gör de nu. Sedan tycker jag att vi borde upprätta bättre förbindelser med EU och sluta kräva medlemskap. Det är bättre att vi jobbar och visar god vilja.

Olyesa är ändå tveksam till om smutskastningskampanjer leder någonstans. Men det är viktigt att göra sin röst hörd så att politikerna förstår att de inte sitter säkert. Ukrainarna ser inte passivt på när politikerna försätter deras land i konkurs.

Olyesa slår plötsligt ut med händerna och säger med eftertryck:

– Om jag ska vara uppriktig så sitter de inte säkert. Jag har varit med om en revolution och det är förvånande hur enkelt det var. Vi behövde inte samla så mycket kraft för att skapa en opinion. Jag tror att alla i min generation känner det. Vi har förändrat tillvaron en gång och kan faktiskt göra det igen. När vi vill.

Fördummade av tv

En mer cynisk attityd representeras av Alexej Novikov, creative director på medieföretaget Mouse Interactive Media. Han är 28 år och tillhörde de opolitiska sympatisörerna med den orange revolutionen. Den främsta orsaken till att han var där var att han ville ha förändring. Alexej tror inte alls på kampanjer och menar att det är slöseri med tid.

– Det är ju alltid samma personer som styr och det spelar ingen roll vad vi gör. De får alltid som de vill. Ingen bryr sig om oss! Och vi är dessutom korkade och låter oss styras, säger han. De här kampanjerna har ingen betydelse. Deras budskap är tomt och korkat och skapar inte ett bättre samhälle.

Alexej menar att ukrainarna förtjänar sina politiker, eftersom befolkningen är lat, outbildad och korkad. För att få ett fungerande samhälle måste man kunna rå om sitt hus, bry sig om varandra och se till att man skapar sig sin egen tillvaro.

– Folk borde börja med att stänga av tv:n. Den är bara fördummande. De borde också sluta sitta där i soffan och klaga. Läs en bok istället! Och det är korkat att tro att det räcker med att tuta på signalhornet eller skriva på någon webbsida. Om vi ska förändra vårt samhälle måste vi börja med att förändra oss själva. Politikerna kommer alltid att vara samma rötägg. Men vi kan förändra oss, avslutar han bestämt.

Sammanfattningsvis kan man hävda att missnöjeskampanjerna knappast har en politisk inverkan. De tycks mer tjäna till att ge folket utlopp för frustration i vardagen. Däremot ger de unga en tydlig bild av att landet har förändrats sedan revolutionen. Borta är den tid då landets politiker kunde agera i ett oändligt maktrum.

De unga räds helt enkelt inte att uttala sig kritiskt, även om deras förståelse av vad som är orsaken till landets problem ser mycket olika ut. Kanske är de alltför olika och det är här som den största utmaningen finns? Under den orangea revolutionen kunde gamla trätobröder stå sida vid sida. Idag är sprickan mellan de olika grupperna alltför djup, och folkets desperation synliggörs av de ungas spretande recept. För frågan kvarstår alltjämt: Hur ska Ukraina undvika att falla ned i finanskrisens djupaste avgrund?

---

Ukraine – Birth of a Modern Nation av Serhy Ykelchyk som utkom 2007 på Oxford University Press är ett eminent försök att bringa ljus över Ukrainas komplexa historia och nationella identitetsskapande.

Ukraina: I Europas mitt av Peter Lodenius, utgiven på Tigertext AB 2006.