Hur kom det sig att vänstern svek sina vänner och började tjäna sina motståndares syften? Nick Cohens kritik av den samtida vänstern pekar på hur postmodern kvasiintellektualism och västerländskt självhat skadar vänsterns strävan efter demokrati och solidaritet.

När Nick Cohen växte upp hade hans mamma svårt att hitta politiskt acceptabla apelsiner. De spanska gav indirekt stöd till Franco, de portugisiska till den likväl fascistiska diktatorn Salazar. Sydafrikanska kom inte på fråga på grund av apartheid, amerikanska var oätliga på grund av Richard Nixon och de israeliska på grund av ockupationen av Gaza och Västbanken.

Nick och hans syster fick inte se Disneyfilmer, eller läsa The Beano som var tryckt av ett icke-fackanslutet företag. Det fanns gott och ont, och det goda fanns till vänster. ”I come from a land where you can sell out by buying a comic”, skriver Cohen. ”I come from the left.”

Det här är upptakten till What’s Left? – How Liberals Lost their Way (2007), Cohens uppgörelse med det tidiga 2000-talets vänster, som tappade bort sig efter kalla krigets slut och snodde in sig i den intellektuella vänsterns kritik av de värden som den själv hade stått på: universell jämlikhet och solidaritet.

I efterhand kan föräldragenerationens moraliska gester, och de argument som stödde dem, få ett vagt skimmer av löje, i den mån de inte fortfarande är aktuella: jag tänker mig att det inte är utan orsak som israeliska apelsiner och körsbärstomater nästan alltid är de klart billigaste i Hagnäs S-market.

Men det är inte den praktiska, smått rörande idealismen i sina föräldrars generation som Cohen går emot. Från sin barndoms foträta själslandskap söker han sig fram till en värld där vänsterns förenande ärende tycks vara antiamerikanism och en närmast paranoid jakt på västlig kulturimperialism.

Vilken vänster?

Även om Cohens ficklampa sveper över ett brett spektrum av vänsterfenomen, från den chauvinistiska trotskisten Gerry Healy till kontinentalt inspirerade, teorifrälsta vänsterintellektuella som genom att formulera sig obskyrt motar bort alla konkreta politiska frågor, är det den breda liberala medelklassvänstern som utgör hans huvudproblem. Kanske just för att deras positionering i hög grad idag avgör vänsterns möjlighet att formulera en livskraftig politisk ståndpunkt.

I kontrast till det svenska språkbruket, där liberal oftast har en borgerlig innebörd, betyder liberal i brittisk och amerikansk tappning ungefär socialdemokrat, med fokus på individuella friheter och rättigheter i frågor om familj, sexualitet, åskådning etc. Inget konstigt med det, eftersom både den politiska högern och vänstern är arvtagare till de idéer om individens rättigheter och friheter som föddes ur 1600-talets uppgörelse med äldre feodala samhällsmodeller.

Det här är viktigt att hålla i minnet då man vill göra boskillnad inom vänstern, mellan dem som ser kommunism som en möjlig modell för idealsamhället och dem som inte gör det. Liberalerna tror på demokrati, jämlikhet och solidaritet; de är per definition antitotalitära. Trodde vi.

Från 1880–1980 hade vänstern enligt Cohen en koherent agenda att förbättra levnadsförhållandena för samhällets svaga och utstötta: fattiga, arbetare, homosexuella, etniska minoriteter, kvinnor. Sedan var det något som hände.

Dels, menar Cohen, har den liberala vänstern överväldigats av sin egen framgång. Allmän och lika rösträtt, feminismens framgångar, fackföreningar, och varierande minoriteters rättsrörelser skapade till slut ett samhälle (åtminstone lokalt) som skulle ha överträffat den tidiga nittonhundratalsvänsterns vildaste förhoppningar.

Mänskliga rättigheter har blivit ett obligatorium och människorättsorganisationer är parter som stater måste ta på allvar. Vad fanns kvar att göra?

Dels slungade kommunismens fall och den nyliberala ekonomins framgångshistoria in vänstern i en epok där socialismen inte längre såg ut som ett möjligt, trovärdigt eller ens önskvärt alternativ.

Dessutom drabbades vänstern av sina egna hjärnor. De intellektuella som på allvar borde ha funderat på nya vägar för förverkligandet av jämlikhet i världen efter det kalla kriget, gick i stället in för en mera tankekittlande kritik av sina egna grundläggande värden.

Hur kan man representera frihet och jämlikhet, om man ändå ställer upp vissa västerländska, maskulina, utpräglat moderna värderingar som universella och absoluta? Upplysningens och liberalismens arv, om det förs till en av sina möjliga konsekvenser, innehåller i sig självt fröet till en moraliskt och politiskt förlamande relativism.

Trodde någon att akademikerna som pysslar med teori på universiteten är harmlösa? Tänk om. Cohen citerar John Maynard Keynes, som 1936 försökte förklara hur ideologier genomsyrar ett samhälle. ”Ekonomernas och de politiska filosofernas idéer, både när de har rätt och fel, har mera makt än man vanligtvis förstår. I själva verket styrs världen av lite annat. Praktiska män som tror sig vara helt fria från intellektuellt inflytande, är vanligtvis någon avliden ekonoms slavar. Galningar vid makten, som hör röster i luften, destillerar sin frenesi från någon akademisk klottrare några år tillbaka.”

Innan journalister, redaktörer, konstnärer, författare och lärare går ut i samhället har de vid universiteten insupit bitar av teori, som de omedvetet tillämpar och för vidare, som delar av den mest självklara verklighet.

Antiamerikansim och totalitära utflykter

I någots skede under 1900-talets sista årtionden blev det viktigaste för en stor grupp västliga vänsterintellektuella att peka ut och ta avstånd från allt som den såg som västerländsk kulturimperialism.

Om västerländska feminister kritiserade indisk sati, traditionen som påbjuder att en änka ska kasta sig på sin mans begravningsbål, eller de såkallade hemgiftsmorden, kunde de pekas ut som imperialister som försöker tvinga sina tolkningsmönster på andra. Dessutom kunde de pekas ut som skenheliga. Varför? För att det samtidigt finns hustrumisshandel i västländerna. För att man istället för att sopa rent där hemma kritiserar en kultur som man inte kan kritisera eftersom den är främmande.

Någonstans på vägen tappade man bort tanken att det i Indien, Iran, Irak, Afghanistan etc. finns vanliga människor som försöker få sina liv att gå ihop, och som lider av könsbetingat våld, militant islamism, diktatur, lika mycket som vi skulle göra det. Som, om de tillfrågas, säger att mänskliga rättigheter och demokrati inte är västerlandets privategendom.

En som sade det var den irakiska journalisten Kanaan Makiya, född i en progressiv vänsterfamilj med brittisk mor och irakisk (shia) far. Makiya växte upp i Irak och studerade i USA. På 90-talet var han den brittiska vänsterns guldgosse, en irakisk Solsjenitsyn som blottade Baathpartiets fasor. På 2000-talet blev han utstött för att han stödde USA:s militära ingrepp för att störta Saddam.

Och vilket var hans brott? Främst det att han, en irakier, i denna känsliga fråga var för USA:s militära politik.

Det är knappast en nyhet för någon, att vänstern har samma anlag för totalitarism som högern, och att de båda kan mötas i sina anti-demokratiska och anti-liberala drömmar. Att den liberala demokratiska vänstern tidvis har velat upprätthålla myten om en i grunden enad (om så brokig) vänster, och därför har hittat på ursäkter för den totalitära vänsterns övertramp är en sak.

Men när den liberala vänstern börjar försvara totalitära nationalistiska och islamistiska strömningar är det något allvarligt som har hänt, menar Cohen.

I sin förvirring inför det förändrade världspolitiska läget abdikerade (den brittiska, europeiska, amerikanska) vänsterns förnuft. Istället för att söka efter nya positiva politiska alternativ gick vänstern upp i en allt förklarande antiamerikanism.

Plötsligt var man beredd att inte bara förklara utan också ursäkta diktaturer av varierande politisk valör, liksom det växande islamistiska våldet, med den enkla uppenbarelsen att allt är den amerikanska stormaktspolitikens fel.

Mycket av det som vänsterintellektuella som Noam Chomsky, Tariq Ali eller Edward Said har kritiserat Europa och USA för är riktigt och viktigt, medger Cohen i flera repriser. Men mycket blir också paranoia, sofisteri och fantasilöshet, som tränger ut finare nyanser och ett mera konkret, idealistiskt arbete för jämlikhet och ett bättre liv för de många.

Att hitta tillbaka

Cohen själv rör sig med grova generaliseringar och väljer exempel som tjänar hans syften. Till hans fördel kan det sägas att han är väl medveten om det och säger det explicit. Det sena 1900-talets och tidiga 2000-talets europeiska vänster är givetvis mer komplexa än hans generaliseringar ger vid handen.

Till hans fördel kan det också sägas att det är svårt att inte känna igen något av sina egna vänsterreflexer i det han beskriver. Svårare är kanske att förlika sig med hans uppenbara stöd för västliga/amerikanska militära ingrepp.

Vänsterns hopp ser Cohen i en återgång till reella politiska program, en beredskap att stå för vad man ser som universella värden, en globalisering av arbetarrörelsen, fokus på miljöfrågor. Sådant som givetvis en stor del av vänstern hela tiden har sysslat med.

Vänstern har, liksom Nick Cohens mamma på 70-talet, en stark förvissning om att vara på de svagas sida, hur fjollig eller galen politik man än för.

Att inte ens den liberala, demokratiska, pacifictiska vänstern är god per definition, utan ibland smutsar händerna i internationella konflikter, och misslyckas fatalt med att formulera meningsfulla mål eller utse meningsfulla motståndare, är kanske svårt att smälta. Men att fokusera på den symboliska motståndarens abnormiteter hjälper inte.

På en viktig punkt spelar det en roll att boken har kommit ut för två år sedan. Cohen varnar för en tid då George W. Bushs betryggande dumma figur inte längre kan fungera som symbolen för det urskillningslösa amerikahatets berättigande.

Vad händer med vänstern då? Man ska kanske akta sig för att förklara böcker föråldrade bara för att världen i vissa avseenden har förändrats. Då Obama har en finanskris, en misskött social infrastruktur och flera krig i famnen på sig, kommer nog också han oundvikligen att erbjuda en plats där vänsterns sämre sidor kan vila.


Nick Cohen: What’s left? – How liberals lost their way. Fourth estate 2007.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.