Så har då Johan Svedjedal avslutat sin stora biografi över Carl Jonas Love Almqvist. Den tredje delen, Frihetens svåra sak, utkom våren 2009; sammanlagt har det blivit 1 200 sidor om Almqvists liv, men biografin känns trots det inte speciellt omständlig. Redan detta visar rikedomen i Almqvists författarskap.Biografitrilogins andra del, Rosor, törnen, omfattar åren 1833–1840, dvs. den period då Almqvist utvecklas från genombrottet med de första volymerna av sammelverket Törnrosens bok i en alltmer liberal och radikal riktning, som slutade med skandalsuccén Det går an, som slutligt placerar honom längst ut i den radikala flygeln och brännmärker honom i det konservativa Sveriges ögon.

Till den här perioden hör en fast tjänst som rektor på experimentskolan Nya Elementarskolan, författandet av en rad läroböcker (bland annat en utskälld grekisk språklära), teologiska studier vid Uppsala universitet och prästvigning (1837), kandidaturen för en professur i moderna språk vid universitetet i Lund, ett aktivt medarbetarskap i det nystartade liberala organet Aftonbladet, samt utgivningen av en rad verk i den sig i olika genrer förgrenande Törnrosens bok: bland andra Drottningens juvelsmycke, Ramida Marinesco, Araminta May, Kapellet, Svenska fattigdomens betydelse, Skällnora Qvarn.

I Almqvists egen efterföljd (”Jag är en menniska full af motsägelser”) brukar de som skriver om honom framhålla det mångskiftande och undanglidande i hans väsen. Så också Svedjedal. Men om det kan gälla för Almqvists person, och i fråga om det mångskiftande också för hans verk, så finns det i Almqvists tankevärld en fortlöpande utveckling och en inre enhet.

Den radikala äktenskapssynen i Det går an är inte alltför fjärran från kärleksläran i den tidiga pamfletten Hvad är Kärlek, och ur studietidens närhet till romantikerna och det snabbt havererade projektet att starta en koloni i Värmland växer det fram en kritisk hållning till samhällets institutioner, och en hyllning till det rotfasta och genuina hos det svenska folket. Genomgående gör sig Almqvist i sina texter till tolk för ett liv i sanning; för en direkt förening mellan såväl man och kvinna som mellan människa och gud, utan nödvändig sanktionering av stat eller kyrka. Kärlek är, som biografins första volym hette, också i fortsättningen, och det egna hjärtats vetskap är ett tillräckligt redskap för ett moraliskt liv.

Men när Almqvist ger ut Det går an är han inte längre en student i Uppsala med götisk-romantiska idéer, han är Sveriges tongivande författare; han är också prästvigd och rektor och skriver i landets mest lästa tidning. Almqvists förkunnelse om officeren Albert och glasmästarföretagaren Sara Widbecks okonventionella kärlek fick en enorm genomslagskraft, motreaktionen blev därefter och torde ha överraskat också Almqvist i styrka och häftighet.

I recensioner, artiklar och motversioner (Där J. V. Snellmans Det går an. Fortsättning var den första) angrips Almqvists uppställning av ett kärleksäktenskap mellan två såväl socialt som ekonomiskt jämställda parter såsom omoraliskt, samhällsupplösande och inspirerat av djävulen. Almqvists gamla vänner vände sig så gott som mangrant mot honom, han hotades med avsättning från kyrkan och fick så småningom avsked som rektor; socialt innebar utgivningen av Det går an en gränsöverskridning efter vilken Almqvist hade svårt att återvända till den krets varifrån han utgått.

Guds sak är folkets sak

Den avslutande delen av biografin Frihetens rena sak, behandlar de sista 25 åren i Almqvists liv. Efter Det går an hade Almqvist få andra möjligheter för sin försörjning än att befästa sina positioner inom den liberala pressen och också om han till slut, efter många påstötar, fick en statlig post som regmentspastor, så var det varken ekonomiskt eller karriärmässigt av någon större betydelse. Almqvist hade målat in sig i ett hörn och hade få andra möjligheter än att göra det till sin hemvist.

Och sålunda upprepar och vidareutvecklar Almqvist under 1840-talet sina tankar om individen och samhället i en rad artiklar, böcker och i programskriften Det europeiska missnöjets grunder. I allt utgår Almqvist från kravet på individens frihet att förverkliga sig själv, eller rättare sagt Guds verk i sig själv (”Menniskan har en viss oafytterlig rättighet, den, att få lefva efter skapelsens mening”) och därigenom uppstår den naturliga enhet mellan människor som Almqvist kallar ”det egentliga samhället”, medan det ”yttre samhällets” stadgar, i den utsträckning de blir ”naturvidriga”, måste avvecklas till förmån för individens möjlighet att framgå i ”sin sanna charakters verkliga bana”.

Detta naturvidriga regelverk innefattade bland annat, eller kanske framför allt, den gifta kvinnans ekonomiska beroende av mannen, vilket innebar, i Almqvist ögon, att äktenskapet, i alla fall om det var kärlekslöst, var en form av prostitution.

Det var väl också huvudsakligen denna äktenskapssyn, och upphöjandet av kärleken (också den fysiska) som överordnad konvenansen, som gjorde att Almqvist fortfor att vara en nagel i det borgerliga Sveriges ögon, trots att han rent politiskt under 1840-talet höll på att passeras till vänster av den framväxande arbetarrörelsens ideologi. Det gällde hela Aftonbladet och liberalismen som från att ha bildat den radikala falangen var på väg att, sett vänsterifrån, övergå i det borgerliga lägret.

Almqvists radikalism var fotad på religiös grund, han hyllade frihetens princip, också ekonomiskt, och hade svårt att se någon grundläggande motsättning mellan kapitalist och arbetare: bägge stod i hans ögon enade i sina ekonomiska intressen mot det gamla ståndssamhället.

Almqvist önskade inte någon revolution, han var rädd för den, vad han önskade var en representativ demokrati och också detta motiverade han religiöst med att majoritetens vilja helt enkelt också var Guds vilja: ”Man torde således omsider inse, att idéen om Guds försyn sammanfaller med idéen om Majoritetens rättmätighet till makt i samhällsfrågor”.

Sanningssägare eller opportunist

Det är förstås möjligt att ovanstående formulering, liksom det mesta Almqvist skrev i tidningar, var polemiskt eller taktiskt betingat; hur som helst är denna yttersta religiösa sanktionering genomgående i hans skrifter. I sista hand fanns alltid evigheten. Det var också i det perspektivet man skulle förstå det återkommande kravet på ett liv i sanning, på att leva enligt ”sin sanna characters verkliga bana”.

Det är därför anmärkningsvärt i hur hög grad Almqvist under hela sitt liv anpassar sig till samhällets högst relativa moraliska codex, den han så gärna och ofta kritiserar. Det här är, såvitt jag kan se, det mest dubiösa uttrycket för den närmast slentrianmässigt upprepade tesen om motstridigheterna i Almqvists person. Också om det är fråga om ett genomkorrupt ståndssamhälle, där Almqvist gör det som alla andra gör, avtecknar det sig i en oklädsam kontrast till talet om ”ett högre, sannare, bättre liv” att Almqvist ända från början gör allt han kan för att främja sin egen karriär genom att uppvakta sina belackare med insmickrande brev; får sina vänner att skriva positiva recensioner (ända tills han till slut, anonymt, börjar skriva dem själv); på olika vis driver sin sak för att få en professur eller prästtjänst; överhuvudtaget har en benägenhet att framställa händelser i det för honom själv positivast möjliga sken – och hur han i allt detta har ett minst sagt flexibelt förhållande till sanning och verklighet.

Och fastän Almqvist på ett teoretiskt plan egentligen själv formulerat principerna för denna dubbla bokföring, genom att i motsatsparet ”namn” (som står för det yttre skenet, samhället) och ”sak” (som står för den inre sanningen, Gud) framhålla vikten av att välja det senare framom det förra, så kan det inte hjälpas att värdet av sanningen i det stora urholkas av lögnen i det lilla, i synnerhet som denna den dubbla bokföringens princip kulminerar och havererar samtidigt, i giftmordsdramat 1851 där det inte längre går att uppfatta nån ”sak”, bara ”namn”, och där de borgerliga nidbilderna av prästen som djävulen drar i rockskörten till slut verkar att ha fått sitt innehåll.

Flykting och bigamist

Det förmodade giftmordet ja. Om utgivningen av Det går an var den ena vändpunkten i Almqvist liv så var detta givetvis den andra och slutliga. När omständigheterna kring giftmordsförsöket (om det var det det var) på procentaren von Scheven började spridas bland allmänheten var Almqvist redan på full flykt och polisutredningen i gång, och innan han hade hunnit fram till sin slutdestination Amerika var han allmänt förklarad skyldig i såväl vänners som fienders ögon. Det var inte så många andra än kanske hustrun och de två barnen som trodde på Almqvists oskuld, eller om någon gjorde det så gjorde den åtminstone inget väsen av det.

När von Scheven-fallet rullades upp med alla dess bestickande detaljer framstod Almqvist som en av de intriganta skurkarna i sina egna romaner och också om domstolen inte ansåg sig ha tillräcklig bevisning för den enda tänkbara domen, en dödsdom, så fastslog den ändå att det förelåg ”mera än half bevisning” och lämnade över frågan till framtiden, ”då den kan uppenbar varda.” För samtiden var det alldeles tillräckligt uppenbart och under de drygt tio år Almqvist levde som landsflyktig i Amerika var hans ställning som författare och påverkare mer eller mindre raserad.

Det var inte heller mycket man visste om hans förehavanden och det enda han publicerade under den här tiden, Anekdoter såsom bidrag till Guldmakeriets historia, fick recensenten i Aftonbladet (som av hävd alltid skrev positivt om Almqvists böcker) att fråga sig om dess författare hade blivit galen.

Vad de få bevarade breven från Almqvist hem till familjen uttrycker är inte så mycket galenskap som penningbrist och hemlängtan. Men breven förteg också, naturligt nog, sådana fakta som att Almqvist under falskt namn ingått ett, uppenbarligen ekonomiskt betingat, tvegifte med Emma Nugent som ägde det pensionat där Almqvist bodde i Philadelphia.

Ur denna nödtorftiga tillflyktsort, som i samma grad bör ha känts som ett fängelse, gör Almqvist ännu ett sista flyktförsök när han reser tillbaka till Europa för att få träffa familjen och dör i Bremen 1866, omgiven av sina sista manuskript, bland annat den omfattande (över 1 400 foliosidor långa) samlingen Om svenska rim som alltjämt inte publicerats i sin helhet och som, i Svedjedals karaktäristik, närmast innebär ett grandiost haveri: ”en bro av tändstickor som inte förmådde bära en evinnerligt växande armé av stampande, pratande, sömnlösa infall”.

Brottsling eller fantast

Svårigheten med att hävda Almqvist oskuld i von Scheven-fallet, vilket framför allt Stig Jägerskiöld försökt göra i några böcker, är att vittnesmålen som pekar mot Almqvist är så många och från så olika håll att det krävs en omsorgsfull, fantasirik och hermetiskt hemlighållen konspiration, med många inblandade. Det är också vad Jägerskiöld försökt leda i bevis, att giftmordsanklagelsen var ett sätt för regimen att bli kvitt en av sina värsta kritiker, men också om konstruktionen är teoretiskt möjlig krävs det en god vilja för att tro på den, medan motsatsen, Almqvist skuld, är svår att värja sig mot. Den är helt enkelt mera sannolik.

Det är också Svedjedals åsikt. Almqvists situation i början av 1850-talet var visserligen relativt stabil (han hade en fast tjänst som redaktionssekreterare på Aftonbladet, han hade med sin halvbror kommit överens om ett skuldsaneringsprogram), men hans permanent ansträngda ekonomi hade lockat honom att skuldsätta sig och vid de här tiderna hade Almqvist planer på att köpa in sig i Aftonbladet, vilket krävde kapital. Genom att förgifta von Scheven skulle han på ett bräde ha kunnat lösa sina ekonomiska problem.

Till saken hör dessutom att von Scheven dels var rätt så gammal och sjuk (han dog några år senare), och dels ingen speciellt sympatisk person. Huruvida det här i Almqvist ögon skulle ha räckt för att överföra honom från ”sak” till ”namn” är ovisst, eller om vi i så fall skall söka den yttersta förklaringen i Almqvists egen beskrivning av brottslingen som sjuk snarare än ond, eller i hans sons, Ludvigs, beskrivning av fadern som en alltför fantasibegåvad person som ”tror på det han själf hopdiktat”, ”utan förmåga att se någonting, sådant det verkligen är beskaffadt” och vars handlingar man ”lika lite kan beräkna, som, hvad den gör, hvilken förlorat förståndet”.

Hur det nu än var med den saken kan von Scheven-fallet alltså sägas utgöra kulmen på den motsättning som löper genom Almqvists liv (jord-himmel, kainismen-abelismen, ”namn”-”sak”, pengar-kärlek), men i en potens där den begripliga principen att ändamålen helgar medlen i ett kvalitativt språng övergår från det dubiösa till det ”demoniska”. Också det motsatta gäller. För den som studerar Almqvists liv kan det vara svårt att bortse från den förförståelse som von Scheven-fallet ger och att inte i Almqvists tidigare levnadsskeden upptäcka frön ur vilka en giftmördare växer fram. Genom von Scheven-händelsernas prisma får också skäligen allmänmänskliga drag av opportunism ett ödesdigert eko och Almqvist framstår som en man som redan tidigt är märkt av det öde han själv frambesvärjer.

Klassiker och gåta

Almqvist dog bortglömd och begravdes i en fattiggrav på Bremens kyrkogård. Efter det skedde äreräddningen av hans författarskap trots allt ganska snabbt, kulminerande med att hans stoft överfördes till Solna kyrkogård vid sekelskiftet och att Verner von Heidenstam, vid en högtidlig uppvaktning av det litterära etablissemanget, hälsade Almqvist som en stor skald återbördad till fosterjorden.

Almqvist har sedan dess upphöjts till rangen av svensk klassiker och hans verk har utkommit i en mängd utgåvor, också om det inte är förrän nu som en fullkomlig utgåva av hans samlade verk utges av Svenska vitterhetssamfundet. Johan Svedjedals (han är biträdande huvudredaktör för redaktionskommittén) tredelade biografi kan kanske ses i samband med det, och på sitt sätt är också den en ”fullkomlig utgåva” genom sin omfattning och ambition att komma så nära sin huvudperson och hans tid som möjligt (krossa ”pansarglaset mellan då och nu”, som det uttrycktes i första volymen). Det är en omsorgsfull rundmålning av tidsperioden, nånting som faller sig naturligt med tanke på hur stor del av Almqvists författarskap som är direkt förbundet med tidens konflikter och stridsfrågor, och i Svedjedals framställning avtecknas tydligt hur Almqvists öde, sett ur ett struktur-dynamiskt perspektiv, trots allt kan ses som resultatet av en konspiration också om ingen nödvändigtvis konspirerade. Resultatet var till slut och i sak det samma.

Vad gäller verkanalyserna så är de i viss mån underställda det biografiska (vilket kanske beror på att Almqvists produktion helt enkelt är så omfattande att bredden står i vägen för djupet), också om Svedjedal på några punkter ger utrymme för verk som inte fått så stor uppmärksamhet. Överlag gäller att det övergripande, det täckande, framstår som kvaliteter, snarare än det enskilda och personligt nytolkande.

Det gäller också Almqvists person som väl ingen litteraturforskare med självaktning skulle ge sig på att ”förstå” eller ”förklara”. Vad gäller dokument finns det knappast några nya att upptäcka, de luckor och förtiganden som finns består, och Svedjedal är noga med att inte förutsätta något han inte har täckning för eller spekulera mer än vad som är rimligt.

Här och där tycker jag han snarast i onödig grad framhåller det splittrade och kalejdoskopiska hos sin huvudperson, också då när det skulle räcka med den, så vitt jag kan se, relativt genomgående och grundläggande dualism som konstituerar Almqvists person. Och givetvis kan inte Svedjedal, med biografiförfattarens behov att sammanställa delarna till en helhet, hindra von Scheven-fallet från att inverka på bilden av Almqvist före von Scheven.  Frågan är hur mycket det styr urvalet. Med tanke på hur det gick är det förståeligt att en del muntra resebrev ger ett mindre eko än till exempel brevet till Atterbom 1839: ”Jag vet också ganska väl, att jag är en person, som kommer att gå under; att jag är en enfant perdu, och att ingen menniska kommer att räcka ut ett finger till min hjelp.”

Oskuld eller arsenik

Hur skulle det också ha kunnat gå? Som bredvidläsning till Svedjedals biografi kan man bläddra i Cecilia Sidenbladhs i fjol utkomna sammanställning av dokumenten från von Scheven-fallet, Rättegången mot Almqvist, som genom att den utgörs av de ursprungliga vittnesmålen i polisförhör och domstolsförhandlingar, i högre grad än Svedjedals biografi (som referar händelserna) krossar det där ”pansarglaset mellan då och nu”.

I de här vittnesmålen möter man osminkat den deprimerande torftigheten i Almqvists tillvaro, hans ekonomiska nöd och alla manövrarna för att råda bot på den, den ”sunkiga” atmosfären i det von Schevenska hemmet med sin i skafferiet stående havresoppa som äts dag efter dag, den illaluktande och närsynta gamla procentaren som behöver hjälp av sin förment förtrodda Almqvist för att kunna tyda sina reverser och som till slut grips av en förfärande misstanke.

Det till synes obönhörliga i händelseförloppet gör det svårt att föreställa sig att det inte behövde ha gått så. Men som också Svedjedal påpekar var Almqvist kanske nära att göra det fullkomliga brottet, med avsevärd klumpighet i så fall men ändå: om inte pigan Hedda Högel lagt märke till att havresoppan ”vågade sig” som om någon nyss hade vidrört den hade hon knappast tittat närmare på den, och då hade hon heller inte sett de små vita kornen som simmade omkring, och den hade aldrig igångsatts, denna kedja av sammanlänkade handlingar och mothandlingar som ledde till en fattiggrav i Bremen.

I stället skulle procentaren von Scheven ha dött en naturlig död kort efter att ha intagit sin vanliga måltid bestående av havresoppa, Almqvist skulle ha kunnat köpa (ensam eller tillsammans med ett konsortium) Aftonbladet och tryggat såväl sin ekonomi som sin karriär, och befriad från tvånget av brödskriveri (hans romaner på 40-talet hade tunnats ut i kvalitet i takt med att de växt i omfång på grund av att man betalade per tryckark) kunnat jobba vidare på sitt livsverk Törnrosens bok.

I ett samhälle i förändring hade sannolikt också hans roll som opinionsbildare skiftat, i alla fall fanns det tecken på att Almqvist var på väg att närma sig det borgerliga etablissemanget, och i bästa (?) fall skulle han redan före sin död ha fått status av nationalförfattare.

Det låter förstås inte ”almqvistskt”. Också i det fallet kan man, fastän det är en truism, säga att Almqvists öde avgjordes i det där ögonblicket när Hedda Högel kastade en blick på havresoppan. Låt så vara att det inte var utan Almqvists medverkan, eftersom han några ögonblick tidigare hade hällt ett vitt pulvret däri.

Om det nu var han.

Johan Svedjedal: Rosor, törnen (del II) – Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1833–1840. Frihetens rena sak (del III) – Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1841–1866. Wahlström & Widstrand 2008, 2009.