När jag slår på diktafonen och lyssnar på Janina Orlov en onsdag eftermiddag på ett av kaféerna i Kulturhuset, klottar jag ner i marginalen: beskriv hennes röst. Tydlig, inte utpräglat, hårt finlandssvensk, ja inte utpräglad i någon riktning egentligen – en röst man gärna lyssnar på.Hon har just berättat att hon ännu, efter tolv år, har svårt att ta till sig vissa rikssvenska ord – ”kul”, till exempel, känns helt tillgjort. Omedvetet eller medvetet, att bevara ett starkt och rörligt språk, sitt språk, är A och O för en översättare som Janina som dagligen iklär sig olika språkdräkter. Hon beskriver sig själv som en ”litteraturens diversearbetare”.

På bokmässorna i Göteborg och Helsingfors är Janina engagerad som moderator i en rad olika – främst finländska – författardiskussioner. Hon översätter barn-, ungdoms- och vuxenlitteratur från ryska och finska, och undervisar vid Stockholms universitet. Just nu sitter hon också med i en arbetsgrupp som väljer ut 50 nya klassiker för högstadiet och gymnasiet. Deadline för projektet är våren 2011.

– I princip har vi redan fattat beslut om 39 titlar. Vi var kanske lite snabba i början. Det tog också tid att inse vad det här egentligen går ut på.

En kanon?

– Ja, det där kan man ju diskutera. Den här arbetsgruppen kom igång precis då kanondebatten höll på, och jo, i och med att man plockar ut titlar så skapar man ett slags kanon.

Gruppen är tillsatt för att få med titlar från andra delar av världen, inte bara de typiska, normativa ”vita, medelålders männen”. De vaskar fram nytillskott som bland andra Jonas Hassen Khemiri.

– Han är synnerligen välformulerad. René Vásques Díaz sitter också med. Vi har roliga diskussioner. Men det är ganska svårt också, därför att vi är hänvisade till översättningar. Eller vi är inte det, men den stora publiken som ska läsa dem är det.

En av riktlinjerna är att böckerna ska vara utgivna före 1992. Så ska de också vara:

– Välskrivna. Gärna behandla någon form av existentiell problematik. Texter som lever kvar och får en att tänka.

Och in i den nya gemenskapen träder Èmile Ajar Med livet framför sig. Ajar är pseudonym för Romain Gary, polskfödd, prisbelönt fransk författare.

– Det är en helt fantastisk bok. Ur en sjuårings perspektiv beskrivs det hur den judiska världen krockar med den muslimska strax efter andra världskriget i Paris. Den är både rolig och rörande, verkligen en sådan bok jag tycker att alla borde

läsa. Alla fördomar får ge vika.

– Vi har hittills fått lite kritik för att de val vi har gjort är för svåra böcker om man tänker sig att de ska rikta sig till skolungdomar. Å andra sidan finns det också något av en pågående fördumningsprocess, man vågar inte kräva något. Det har förödande konsekvenser för språket och för litteraturen.

– Jag undervisar blivande lärare och de vill gärna använda litteraturen som medel för att uppfostra och lära ut. Men jag säger åt dem att barnlitteraturen inte är något instrument, utan en konstform lika väl som annan litteratur är det, tycker jag. Bra barnlitteratur är helt enkelt bra litteratur.

Nyligen har Janina avslutat den svenska översättningen av Sofi Oksanens omtalade roman Puhdistus, som kommer att heta Utrensning och ges ut i januari på Bonniers förlag. Oksanens författarskap är Janina mycket glad över att få ta del av. Stalinin lehmät (Stalins kossor) gav en helt ny läsupplevelse och Baby Jane ett nytt ordförråd. Orlov känner väl till de sovjetiska miljöerna, hur det såg ut före perestrojkan.

– Mina studier ledde till att jag gifte mig ryskt. Då var det tomt i butikerna i Sovjetunionen. På besök i Finland såg man det här överflödet i butikerna, och det var nästan motbjudande. Fastän man där borta undrade – varför finns det ingenting? På väg till föreläsningen tog man med sig en plastpåse eller kasse, för om man passerade en affär där det fanns korv eller ost från Finland eller annat gott, måste man köpa det genast. Jag blev så glad när jag skulle översätta Stalins kossor. Det var första gången jag läste någon som såg de minsta detaljerna och exempelvis beskrev de ryska kvinnornas spruckna hälar. Ah, äntligen. Så där var det!

Okunskap

och ointresse

Men att överlag föra fram finländska författare och få förlagen att nappa,  är en kamp mot elefanterna, menar Janina. Dels ges det redan ut allt för mycket böcker, dels finns det en rad osynliga hinder.

– När jag flyttade hit tänkte jag att jag ska försöka värna om den finländska litteraturen och propagera för den, men det är jättesvårt. Man presenterar för ett förlag, ordnar infotillfällen, får ett positivt mottagande och sedan händer det ingenting. Och vad är det för underliga förordningar om finlandssvensk litteratur, att de ska ges ut senare som delupplagor i Sverige? Vad är det för nys? Egentligen borde man gå till EU-domstolen.

Dagens Nyheters litteraturkritiker och -redaktör Jonas Thente gjorde ett numera berömt utspel i våras, då han i sin blogg belyste det här problemet och avsiktligt och omsorgsfullt gick åt en litteraturintresserad finlandssvensks alla ömma punkter på det här området. Det följdes upp med en intervju i Hbl. På Bokmässan i Göteborg fortsätter diskussionen med Merete Mazzarella och Jörn Donner.

– Det kommer att bli en salig röra. Det är fyra pratglada personer på 45 minuter. Nå, inte kommer man någonsin till någon konsensus.

Borde man inte ha tagit in någon svensk i debatten?

– Klart det. Man borde ha bjudit in Thente och ställt honom mot väggen. Han ville naturligtvis provocera, och det är ju roligt, men jag är lite less på det där. Det finns fortfarande mycket fördomar, tycker jag. Som finlandssvensk kan jag bli ganska trött på att förklara finlandssvenskheten, att alla inte hör till de tjugo rikaste familjerna … Det är klart det finns en okunskap.

Ett ointresse?

– Nå det också. Man ser ju nu i och med Märkesåret, inte vet folk någonting om det här kriget. Ska man veta eller? Jag tycker att man ska veta att Finland har hört till Sverige i 600 år. Sen är det alltid en fördel att vara minoritet. Jag har svårt att inordna mig i något system. Liten är stark. Liten är snygg. Eller hur är det?