”Inget fel på att städa mera” var rubriken på Marit af Björkestens ledarstick i Hbl 18.9, där hon försvarade det så kallade hushållsavdraget. Hennes inlägg var ett svar på MTV 3:s statistik som visar att hushållsavdraget – som bland annat motiverats med att det förbättrar sysselsättningen – är en form av inkomstöverföring från de fattiga till de rika.”Det är självklart att hushållsavdraget gynnar dem som har pengar”, skriver Björkesten. ”Men trots att stödet inte alls är oproblematiskt ur jämlikhetssynvinkel är det motiverat, i synnerhet under en lågkonjunktur.”

Det gläder mig att hon noterar att det finns ett jämlikhetsproblem här, men jag skulle gärna höra mera om varför avdraget är motiverat. Den främsta motivering som nämns är sysselsättningen. Men om målet är att skapa arbetsplatser undrar man om det inte skulle finnas andra sätt att göra det med de 165 miljonerna som stödet beräknas kosta staten.

Det är viktigt att se att avdraget har bidragit till en problematisk samhällsutveckling.

1) Det gynnar dem som har pengar. I ett samhälle där inkomstklyftorna ökar är det värt att fråga om det är sådana skatteavdrag vi vill ha.

2) Det syftar till en ökning av en viss typ av hårt och dåligt betalt arbete som under en period av vår närhistoria har varit på väg att försvinna. (Städandet i sig försvinner förstås inte, men fördelas jämnare om folk själva städar hemma hos sig.)

3) Det bidrar till att återskapa en klassmarkör som varit på väg att försvinna: skillnaden mellan dem som efter en lång dag av tungt arbete går hem och gör sina egna hushållssysslor och dem som efter en lång dag har kvalitetstid med familjen, eller jobbar lite extra med sina välbetalda jobb för att dryga ut kassan.

4) Retoriken som används (också av af Björkesten) för att motivera avdraget är bedräglig på ett sätt som tycks bli allt vanligare. Genom hänvisning till sysselsättningen får man människor att tro att avdraget gynnar de fattiga, trots att det egentliga motivet har att göra med höginkomsttagarnas egenintresse.

5) Ökningen av betalt hushållsarbete kan ha en effekt på arbetslivet överlag, som också drabbar den välbärgade medelklass som på kort sikt drar nytta av avdraget. I ett samhälle där människor i karriären kan delegera hushållsarbete, barnpassning och reparationer i hemmet finns det en risk för att arbetslivet också för de välbärgade blir mera tidskrävande. Den välbärgade medelklassen accepterar en ökande arbetstakt eftersom de slipper hemarbetet.

Hur man än vänder på det gynnar hushållsavdraget i nuvarande form inte fattiga eller låginkomsttagare, och inte heller samhället överlag om man ser en nordisk välfärdsmodell som ideal. Talande i det här avseendet är af Björkestens slutkläm, där hon kritiserar ett förslag om att avdraget kunde bindas till konjunkturerna och slopas då marknaden är överhettad. Vem vågar anställa en hemhjälp åt sina gamla föräldrar om avdraget hoppar ut och in i systemet? undrar hon.

Jag kan bara förmoda att af Björkesten redan har gett upp tanken om ett jämlikt välfärdsamhälle då hon utgår från att de gamla föräldrarna inte i första hand ska få behovsprövad hemhjälp från kommunen.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.