Ett sönderfall blottar beståndsdelarna, naket och obarmhärtigt. Lars von Triers film Antichrist (2009) är som ett yxhugg. En fruktansvärd händelse – ett litet barns fall mot asfalten – utlöser en process. Gränslös förtvivlan och skuld borrar sig in i föräldrarna, i en kvinna och en man. Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe gör strålande roller i en visuell inramning som för tankarna till Tarkovskij och ännu vidare …
Att von Triers film väckt starka reaktioner är inte förvånande. Här rör det sig inte om tröst och underhållning. Mysfaktorn står definitivt på noll! Sanning är sällan rolig att se i ögonen. Och sanning är nog just vad denna film handlar om. Till en början är det kvinnan som blöder och mannen, den eviga terapeuten, som skenbart stark står vid hennes sida. – Det här skall ”vi” klara av, lovar han med den falskhet som hela det patriarkala arvet predestinerar honom till. Han finns vid hennes sida på sjukhuset, trygg och öm. Som en general von Döbeln sveper han medicinerna från nattduksbordet och för sin hustru till den i storslagen natur inbäddade stugan där själen skall helas.
Och faktiskt, just så går det – för henne. Det finns en vändpunkt där hon med avklarnad blick vid en bäck visar att smärtan är övervunnen. Men det var inte om henne filmen handlade. Det var om honom, mannen och här blir skuggorna allt längre. Hallucinationer om rådjur som förlöser döda foster, en söndertrasad räv med bjällra om halsen, fåglar med budskap, en doktorsavhandling på vinden med magiska tecken och fotografier av sonen med omvända skor. Hävstången vrids och vågen tippar över. Ju mer hustrun tillfrisknar desto djupare sjunker mannen som behöver hennes sjukdom för att överleva.
Filmens upplösning är en sprakande manifestation av det germanskt-kristna kulturarvets hela palett av djuppsykologiska föreställningar om kvinnan-häxan. Om naturen som satans kyrka och hennes förbund med dess hemliga krafter. Den skrämmande kättjan som griper kvinnan och utmanar förnuftet och moralen som är satt att styra världens gång. Den manliga psykosspiralen spinner med ökande hastighet och för vidare mot kastrationsskräcken, kvinnans självstympning och kvarnstenen kring vristen. Häxbålet brinner.
Den diskussion som förts om Antichrist har ofta varit ledsam och visat på vår tids ovilja att ta till sig sådana konstverk som beskriver en inre verklighet. Att hänga upp sig på den sekundsnabba scenen av kvinnlig självstympning är i djupaste mening orättvist. Det är inte någon verklig händelse. Ingen kommer fysiskt till skada. Scenen utgör ju bara en fullt trovärdig bild av det manliga psykoshjulets obarmhärtiga vridning.
Slutet där mannen likt en megaloman Jesus linkar ut ur ”Eden” och äter av jordens frukter är bländande vackert. Som svampar efter ett befruktande regn stiger kvinnogestalter ur myrmarken. Von Triers film är ingen dystopi. Den lägger korten på bordet framför oss. Brottningen mellan man och kvinna är inte någon barnalek. Vill man ta den på allvar bör man veta något om spelets regler och de byggstenar som konstituerar de pjäser som deltar i dansen. När August Strindberg och Ingmar Bergman i sin tid lyfte fram det på sitt sätt skvalpade det rejält i akvariet. Nu sker det igen.
Christian Brandt
