I Jekaterinburg har tsaren mördats och en amerikansk spion skjutits ner från skyn. Per-Erik Lönnfors har besökt den mytomspunna staden.Efter knappt tre timmars flygning landar Finnairs lilla plan vid soluppgången på Jekaterinburgs moderna flyplats. Tack vare tre timmars tidsskillnad flyttas passageraren förvånansvärt bekvämt från midnatt till gryning.

Det första mötet med Urals ostsluttning är inte alls vad man väntar sig; detta är bara Sibiriens förpost. Porten till Asien vid floden Isetj är i början av september en ljus, öppen, stad av förvånansvärt västerländskt snitt, med många nya byggnader i modern glas- och stålarkitektur. Den centrala dammen Potinka påminner misstänkt mycket om The Mall i Washington D.C, eller tvärtom.

Ändå var Jekaterinburg fram till Sovjetimperiets fall 1991 en stängd stad. Inga turister fick här försöka hitta den gåta som är paketerad i mysteriet Ryssland.

Sedan fick också Sverdlovsk tillbaka sitt 300 år gamla namn efter Peter den stores hustru Katarina. Men den jättelika oblasten med 4,5 miljoner invånare på 200 000 kvadratkilometer heter ännu Sverdlovskaja efter Lenins revolutionära handgångne man Jakob Sverdlov, född Yankel Solomon. Och stadens huvudgata heter Lenina Prospekt.

En staty av Lenin och en röd stjärna övervakar fortfarande Jekaterinburgs 1 maj-parader. Om torget, där statyn står, berättade MatkaSeniorits charmanta guide Anna Hiltunen två anekdoter. Den ena handlar om hur marskalk Georgij Zjukovs häst kastade av Stalingrads hjälte vid paraden 1951, vilket publiken skrattade åt, liksom Zjukov själv. Kanske också Lenin drog på mun.

Den andra skrönan påstår att publiken nio år senare, vid 1 maj-paraden 1960, plötsligt observerade två mystiska nya molntappar. De skall ha kommit från missilerna som sköt ned den amerikanske spionen Gary Francis Powers och hans U-2. Han kunde inte nås med jaktflyg på 20 kilometers höjd så nedskjutningen var artilleriets bragd. Powers landade med fallskärm på en traktor och bönderna började steka blinier åt honom tills polisen kom och han fick tio års fängelse (men snart löstes han ut mot ryska spioner).

På sjuttiotalet påstod den ryska jaktflygaren Mentykov att det var han som med ett obeväpnat plan kommit så nära Powers att dennes lätta U-2 störtade av luftdraget.

För storpolitiken betydde incidenten att president Eisenhower inhiberade ett besök i Moskva, Nikita Chrusjtjov saboterade ett toppmöte i Paris och det kalla kriget kyldes ner med ytterligare några grader.

I USA utsattes Powers för förhör och betraktades som förrädare. Han hade inte svalt sitt medhavda cyankalium. Etter värre: han hade inte sprängt planet utan låtit det droppa ned med allt bevismaterial intakt.

Själv dog Powers 1977 i en prosaisk helikopterolycka i Kalifornien där han försörjde sig bland annat med att flyga turister.

Rysslands vapenkällare

Att USA spionerade just på Jekaterinburg var ingen tillfällighet. Sverdlovskaja är och har alltid varit Rysslands vapenkällare och sista bastion. Under det stora fosterländska kriget evakuerades två miljoner människor till staden. Vapenfabrikerna tillverkade var tredje kanon som användes i kriget. De sysselsätter fortfarande 350 000 människor.

Närheten till råvaror har dikterat placeringen av vapenindustrin. Enligt myten bad landets urinvånare, bashkirerna, Gud skydda dem för jordbävningar. Han tog därför av sig sitt bälte och kastade det ned till dem. Det blev uralbergen. Eftersom bältet var prytt av smycken och ädla metaller blev bergen rika, guld hittades 1745, och rikedomarna återspeglas i invånarnas vackra ansikten.

Ellen Svinhufvud fick sin andel av glittret när hennes make Per Edvin köpte henne en ring i Jekaterinburg. År 1914 blev han för ett par år förvisad till Sibirien, dit han åkte i första klassens tågvagn och adelsmannens sedvanliga entourage av tjänare.

Patriotismen och militarismen syns fortfarande i stadsbilden. Det 1995 resta minnesmärket De svarta tulpanerna – efter flygplanen som förde soldater till Afghanistan – hyllar 200 hjältar som stupade där och 400 som i Tjetjenien mötte samma öde. Minnesmärket är också en hyllning till Sovjetunionens ärorika krig.

Gamla jaktplan och missiler utanför Krigshistoriska museet projicerar militär makt. I stadsmuseet exponeras segerrika modeller av pansarvagnar och andra vapen, frankerade av sina uppfinnare och användare.

Den som ännu inte har fått någon staty, bara ett universitet uppkallat efter sig, är stadens store son, populisten Boris Jeltsin. Han inspekterade flitigt byggplatser och blev känd för att spontant ge sitt armbandsur som belöning för goda insatser. Ändå drog byggena ut på tiden. Man ansökte om tillstånd för en metro år 1963, bygglovet gavs 1970, arbetet påbörjades 1980 och först 1994 stod de första banavsnitten färdiga.

Jeltsin införde också vissa former av demokrati, som televisionsintervjuer med makthavarna. Maskinerade visserligen, men ändå. Han blev mycket populär men det var ändå hans mentorer i Moskva Michail Gorbatjov och Jegor Ligatjev som 1985 tog till maktens korridorer i Moskva för att sedermera göra slut på det samhällssystem vars hjältar Lenin, Sverdlov och Zjukov (till häst) fortfarande står som statyer i Jekaterinburg. Lyckligtvis kontrasteras de av moderna, ofta humoristiska skulpturer, också en av Vladimir Vysotski, längs de trevliga gågatorna med sina snabbmatrestauranger.

Tsarmordet

Den starkaste kontrasten mellan gammalt och nytt, ett steg hundra år bakåt i stället för framåt, är dock förgudandet av kejsar Nikolai II och hans familj som makabert mördades i Jekaterinburg den 16 juli 1918. Vår guide väljer att inleda martyrsagan vid ett träruckel intill järnvägsstationen som fortfarande bär namnet av den som beordrade tsarmordet, Jakob Sverdlov. Av någon anledning gäller Jekaterinburgs fotograferingsförbud vid järnvägar och broar även detta minnesmärke som utöver mahorkalukten har en atmosfär lik Juice Leskinens Pieksämäki Railwaystation Blues.

Startpunkten för den nya kejsardyrkan var när den ortodoxa kyrkan i augusti 2000 helgonförklarade hela tsarfamiljen. På mordplatsen, där Ipatievs hus stått tills kommunistpartiet rev det under revolutionens jubileumsår 1977, byggde man på tre år upp Kyrkan på blodet, vederbörligen prydd med blodrött golv. Själva mordplatsen är speciellt inhägnad. Under de allra senaste veckorna har helgedomen tapetserats med jättelika plakat med svartvita bilder av den tragiska familjen.

Själva avrättningen, i detalj beskriven t.ex. av Robert K. Massie i Nicholas and Alexandra, genomfördes lika klantigt som mordet på Nikolajs farfar Alexander II och mordet på Rasputin, den ökände munken från Jekaterinburg. Efter Stalins död slutade Ryssland att sköta successioner med avlivning, och journalister och andra oönskade personer tas av daga betydligt skickligare än för hundra år sedan.

Efter mordet skulle spåren sopas undan, genom att man styckade liken, brände dem och grävde ner dem. Också gruvan Ganina Yama utanför staden, där stoftet lär ligga, har kyrkan på kort tid byggt ut till ett 18 hektars kloster med sju kyrkor, ett veritabelt Disneyland, igen med hundratals utställda foton av tsarfamiljen.

Problemet är att det finns en konkurrerande plats för likfynden. Dess autencitet lär ha bekräftats med DNA-prov. De sista lämningarna grävdes upp för bara två år sedan och påstås härröra sig från den blodsjuke tsarevnan Alexej och hans syster Anastasia.

Enligt klostrets turistbroschyr byggs kyrkorna av trä och är grunden för det nya Ryssland som skall resa sig som en direkt fortsättning på det gamla som gick under när kejsaren abdikerade på Caesars dödsdag, Idus 15 mars 1917: ”Exakt från denna plats kommer man att återupprätta den moral och den andlighet som då gick till spillo, återupprätta den forna glansen av vårt Moderland.”

Hur det går med den saken återstår. Liksom beträffande platsen för nedgrävningen av den kejserliga familjen finns det konkurrerande scenarier.

Finnairs flyg tillbaka till Helsingfors startar lite före soluppgång. En av medpassagerara berättar att han har varit tre månader i Jekaterinburg för att bygga en banks huvudkontor. Projektet borde inkapslas innan Urals kalla vinter slår till, men för tillfället saknar beställaren finansiering.

Framtiden för Rysslands fjärde stad, porten till östern, är fortfarande osäker.