1982 var Jörn Donner gäst i det mycket populära tv-programmet Gäst hos Hagge som samlade en stor del av svenskarna framför teven. (Det nästan timslånga samtalet finns att se på SVT Play.) Hagge Geigert inleder med att varna för att det här programmet kan ta slut när som helst: kvällens gäst är mycket oberäknelig. När Donner släpps in på scenen placerar Hagge ut varningsskyltar runt honom. ”Spritförtäring förbjuden”; ”Förbjudet att svära”; ”Rökning förbjuden”.Donner hade gjort sig känd i Sverige som en vild, svärande, drickande, rökande, sanningssägande programledare i teve. Han hade också en karriär bakom sig som hård och frispråkig vd för Filminstitutet i Sverige. Bland annat menade han att flera av Sveriges ledande filmregissörer behövde mentalvård, och inte pengar. Donner var i Sverige en rak, något burdus, finne som gärna talade illa om Sverige. Som han säger hos Hagge: ” Hos svenskarna finns ett slags … öhm … man vill ibland höra obehagliga saker om sig själva, och då brukar jag säga det.” Jag tror att Donner har rätt. Vi svenskar gillar att höra obehagliga saker om oss själva. Därför blev Donner viktig i Sverige och därför är Ingmar Bergman viktig i Sverige.

Donner värjer sig när samtalet leds in på just Bergman. ”Vänner skall man inte prata om i det off-entliga. Eftersom … eh … jag tycker att det blir vänkritik.” Nu är Bergman död och Donners bok Bergman: PM har lämnat tryckpressen. Titeln lämnar ett val åt läsaren – pro memoria eller post mortem? ”J försöker i sin egen text undvika att tala om vänner. De flesta är döda. Därför kan han tala fritt.”

Man skulle kunna tro att boken handlar om Ingmar Bergman. Det gör den inte; den handlar om Jörn Donner. Eller rättare sagt, boken porträtterar en figur vid namn ’J’ och hans långa relation till Bergman, Sverige, svenskarna, svenskheten. Donner skriver om sig själv i tredje person för att, i någon mån, distansera sig. Det kan framstå som feghet, men det skall nog snarare ses som dess raka motsats. Jag tror på riktigt att Donner vill se sig själv utifrån, för att på det sättet hitta en ny form av ärlighet. Författaren och författarens objekt kan inte vara samma sak. Att försöka göra sig själv till observatör av sig själv är ju naturligtvis inget enkelt företag, men det är ett intressant. Det är öppenhjärtigt, ingående, utelämnande – men framförallt tvingar den mig att ägna några tankar åt vad vi menar när vi talar om vänskap.

Synd om J

Relationen mellan J och Bergman var allt annat än enkel: ”Jag har i något sammanhang sagt, att Bergman är en krokodil, som kan tänkas äta ur min hand, men nästa sekund är beredd att bita av den, när han inte har nytta av mig. Det gäller att dra undan handen i tid.” Den här pass-agen leder inte hela texten, men jag har svårt att undgå tanken att J egentligen inte gillar Bergman. Han tycker helt enkelt inte om honom.

J framstår (framställer sig själv) som avundsjuk, missunnsam, bitt-er, ohörd, osynlig, liten, ouppmärksammad. Bergman gamar, larmar och gör sig till. Han får saker gratis, och tullar på sin konstnärliga integritet när det gäller pengar men inte annars. Knullar runt. Likväl: över Bergman regnar det priser och medaljer, lovord och anbud. Över J regnar det bara. Och till viss del verkar det dessutom vara Bergmans fel. Varför var J vän med Bergman? Varför fortsatte J ränna efter Bergman när han kände sig avspisad gång på gång? ”Mestadels har J ärende till Bergman, sällan tvärtom.” Var Bergman och J verkligen vänner? Kan man vara vän med någon man inte tycker om?

J tvingar mig slå upp ordet ’vän’ i SAOL. Där lär man sig ingenting. ’Vän’ är ett av de ord som vi förväntas kunna. Så jag googlar. Snabbt länkas jag till Wikipedia där jag får lära mig att ”Vänskap är en typ av social relation, i vilken de båda parterna hyser ömsesidig tillit till varandra.” Det är allt. Inte ett ord om att man måste ”tycka om”. Vet jag inte vad ’vän’ betyder? Det märkliga är att jag är benägen att svara nej. Jag stöter min egen förståelse av begreppet vänskap mot bilden av Js relation till B. På så sätt vidgas det. Inte så att man tänjer ut det, men så att man förstår det bättre. Det är lika problematiskt att säga att Bergman och J hade en relation av ömsesidig tillit som att säga att de tyckte om varandra. Deras relation hade andra, djupare, grunder.

Bergman själv gillade att tala om de dämoner (han stavade dem så) som drev på och jagade honom. Kanske var Donner vän med Bergman på grund av att de båda mer eller mindre konstant hemsökts av samma dämon: är jag älskad? Donn-er, eller i alla fall J, framstår i så stor utsträckning som en person som är beroende av bekräftelsen utifrån, att Bergmans ältande av just den dämonen gör det mer eller mindre naturligt att Donner skulle söka sig till honom.

Bergmans skugga

”I skuggan av stora träd växer de andra träden långsammare, förtvinar eller tappar livslusten.” Många av Js reflektioner handlar om hans plats i skuggan – Bergmans skugga. J låter antyda att Bergman är väldigt svensk. Men han är inte svensk på grund av att han skildrat Sverige och svenskarna realistisk – utan på grund av att han var placerad där. Sverige är för J – liksom för Jörn Donner – en skyddad plats, som genom tur och feghet (snarare än skicklighet) hållits utanför Europas annars så blodiga 1900-tal. ”Sverige och Bergmans värld var fredlig och relativt ohotad periferi.” Bergmans träd – vars skugga skymde J – växte sig alltså starkt för att det hade turen att växa i den blodlösa periferin. Js träd hade inte lika gynnsamma växtförhållanden. Bergman hade naturligtvis talang, men odlandet av denna talang var beroende av Bergmans svenskhet ”som åskådare i världsskeendet”. Varken Bergman eller Sverige verkar behöva göra skitjobbet.

Js förhållande till Bergman är på många sätt analogt med hans förhållande till Sverige. Han är beroende av det, men upplever det som falskt. Han är stolt över att vara sin egen, vill gärna vara finsk. Samtidigt attraheras han av Sverige, som liksom Bergman, framstår som rikt, välordnat, framgångsrikt. Dessutom, Bergman verkade bry sig lika lite om J som Sverige verkade bry sig om Finland.

J tycker sig ha talang, men har inte förärats den rätta jorden att odla den i. Sverige är bra och skyddat, men har inte kämpat sig till denna privilegierade plats. J är

ibland avundsjuk på och missunnsam mot Bergman och Sverige. J är beroende av och inspirerad av Bergman och Sverige. Givet att boken inte handlar om Bergman, utan om J, så är domen inte mindre hård mot J. I Bergmans skugga verkar J fråga sig om han har de rätta kvaliteterna. Varför kan inte jag, J, erövra Sverige när det går så förbaskat lätt för Bergman?

Trots att Bergman är avgörande för J (”Utan Bergman vore jag en ann–

an”) talar de inte särskilt mycket. Det är inte Bergmans närvaro som gör J till J, utan hans frånvaro. ”Denna

frånvaro, närvaro, detta mönster av en person som han sällan träffar och sällan har att göra med måste bero på en känsla av släktskap, trots allt som skiljer dem åt. Nästan allt skiljer dem åt. Vad som förenar dem är tillfälligheter.” Donner menar att allt hänger ihop. Vem J är hänger samman med vem Bergman var. Vad Finland var och blev hänger samman med vad Sverige var och blev. J och Bergman. Finland och Sverige. Två relationer som i Donners analys är sammanflätade. Varför ringer inte Bergman? Varför bryr sig Sverige så lite om Finland?

En liten försoning

Nu när Bergman är död och J kan tala ärligt om honom, försöker han alltså förstå deras relation för att förstå sig själv och sina länder bättre. Kanske kan man säga att detta är både ett sorgearbete och ett försök till försoning? Försoning med den andres bortgång, men också med de olösta konflikterna, orden som aldrig sades, och de hårda slagen som faktiskt delades ut. Och ser man till boken som helhet, kan man också märka att försoningsarbetet fortgått. Jag vill inte säga att J smälter, men vartefter bokens sidor adderas blir tonen mildare, J mindre angelägen om att säga att Bergman (och därmed också Sverige) har försummat honom.

Skuggan över J lättar något. Den J som i början av texten ropar efter yttre bevis på sitt eget värde, det externa erkännandet som Donner alltid tycks ha eftertraktat, börjar kanske inse att hans egen tyngd varken kan eller bör mätas i relation till Bergman. J kanske kan bli sin egen. En stor insikt. ”J menade att Bergman med tiden blev hans vän. Vänners död ger mycket att tänka på.”

Jörn Donner: Bergman: PM. Ekerlids förlag, 2009.