Buenos Aires kåkstäder växer snabbt. Sju procent av befolkningen lever i dag i misär i en av Latinamerikas rikaste städer. Ingen vill att kåkstäderna ska finnas, men hur ska de försvinna?

Kåkstäderna finns inte med på kartor över Buenos Aires. Slumkvarteren tycks vara stora ödetomter intill järnvägsspåren eller flodbädden, eller kan till och med misstas för att vara grönområden. Förr kallades de Villas miserias, Miserabla områden. I dag används den mer politiskt korrekta termen Villas de emergencia, Områden i nöd. Kåkstäderna har sällan några namn, bara en siffra: Villa 6, Villa 20. Ibland har det vuxit ihop och bildat sifferkombinationer: Villa 21-24, Villa 1-11-14.

En av de mest kända kåkstäderna är Villa 31 som ligger vid en av Buenos Aires stora knutpunkter, Retiro. Villa 31 breder ut sig bakom busstationen och längs med pendeltågens spår, bara ett hundratal meter från stadens flottaste kvarter. En kylig vinterkväll träffas ett tjugotal grannar i ett gammalt soppkök för att diskutera frågor som rör kåkstaden. Fem av dem riskerar åtal för att ha stoppat trafiken på motorvägen bredvid kåkstaden under en protestaktion förra året.

– Kämpar vi för att få det bättre, får vi räkna med att hamna inför rätta. Vi måste få folk att lyssna på oss. Att stoppa trafiken några timmar är ju ingenting jämfört med hur illa vi har det här, säger en av deltagarna.

De övriga mötesdeltagarna stämmer in och beslutar att försöka mobilisera så många invånare som möjligt för att fylla rättssalen om deras kamrater till slut åtalas.

I Villa 31 bor 30 000 människor i ett slags labyrint av enkla tegelstensfärgade hus byggda tätt intill och nästan ovanpå varandra. Vattennätet har stora brister och i en del av kåkstaden saknas rinnande vatten helt och hållet. Där får de boende sitt vatten från stora tankar som kommunen skickar, men då måste de se till att vara hemma när lastbilen kommer. Elektriciteten är ett allvarligt bekymmer. Ledningarna hänger och svajar mellan husen och utlöser bränder då och då. Det finns ingen asfalt och när det regnar förvandlas hela området till lervälling.

I Villa 31 och Buenos Aires tjugotal andra kåkstäder är översvämningar vanliga eftersom avloppen inte fungerar. Sopberg och gamla skrotlager förgiftar både marken och invånarna.

Många Buenos Aires-bor förknippar slummen med knarkhandel, drogmissbruk och kriminalitet. ”Det är ett tillhåll för tjuvar och knarklangare” och ”Bränn alltihopa!” är vanliga kommentarer om kåkstäderna på olika nätfora. Medierna bidrar starkt till svartmålningen. Med några få undantag brukar inslag om kåkstäderna handla om våld eller droger. Slummens invånare hävdar i tid och otid att de allra flesta av dem är hederliga arbetare som helt enkelt inte lyckas skaffa bostad någon annanstans. Och att de som drabbas värst av den kriminalitet och knarkhandel som finns i kåkstäderna är de som tvingas bo där. Men slummens invånare lyckas inte riva den osynliga barriär som skiljer las villas från resten av staden. Kåkstäderna förblir en värld för sig. Det har gått så långt att polis, ambulans och brevbärare ofta vägrar att gå in i dem, rädda för att bli rånade.

Vill flytta

Samtidigt som många utomstående inte vågar sätta sin fot i en kåkstad kämpar de som bor där för att ta sig ut. Men det är inte lätt, säger Julio Zarza i kåkstaden Villa 21 i södra Buenos Aires.

– Vi vill arbeta och komma någonstans i livet. Men man måste uppge en adress när man söker jobb och ingen vill anställa någon som bor i en kåkstad.

Kåkstäderna har växt upp på ödetomter som tillhör staten. Därför har de boende inga papper på att de äger sina hus. Utan egendomar är det nästan omöjligt att få ett banklån för att till exempel starta eget. Även vuxna barn drabbas. I Buenos Aires måste nya hyresgäster ha en nära släkting med egen bostad som garanti för att få hyra en lägenhet, förklarar Zarza.

Alla är överens om att slummen och kåkstäderna måste försvinna. Men frågan är hur?

Under diktaturen i slutet av 70-talet försökte militären utrota kåkstäderna med våld. Soldater gick in, körde ut invånarna och satte dem på tåg till sina hemprovinser, långt från Buenos Aires. I Villa 31 blev bara ett tiotal familjer kvar. Flera människor mördades av militären, berättar 67-årige Teófilo Tapia som har bott i Villa 31 i nästan ett halvsekel. Tapia, född i norra Argentina, var en av de få som lyckades stanna kvar.

– Militären ville inte ha en kåkstad här, för den visade att det fanns fattigdom mitt i det vackra Buenos Aires, säger Tapia.

När det blev demokrati igen 1983 flyttade många tillbaka till Villa 31 och de andra kåkstäderna. I takt med de ekonomiska kriserna på 80- och 90-talen blev kåkstäderna allt större. I samband med kraschen 2001 exploderade kåkstädernas befolkning.

– Före krisen bodde vi i ett riktigt hus en bit utanför stadsgränsen. Men min man blev arbetslös och vi blev tvungna att flytta hit. Vi äter här i soppköket eller det vi får tag på. Kött är en lyx för oss, säger Angélica Bánzer som bor i Villa 31.

I dag bor minst 200 000 människor, i runda tal sju procent av stadens invånare, i slummen. Och antalet fortsätter att växa.

Pengar åt familjer

I flera omgångar har myndigheterna försökt omplacera familjer i andra områden genom att erbjuda dem flyttpengar. Men det är ingen långsiktig lösning, anser advokaten Luciana Bercovich som bistår de boende i Villa 31 med juridisk rådgivning.

– Fattiga familjer använder flyttpengarna till att täcka andra basbehov istället för att köpa en bit mark, om pengarna ens räcker till det. När pengarna tar slut har de ändå ingenstans att bo.

Ett tredje alternativ, efter militärens rivningar och försöken till omplacering, är urbanisering, alltså att bygga bort slummen och förvandla kåkstäderna till vanliga bostadsområden. Det är ett alternativ som allt fler förespråkar.

– Om slummen byggs bort kommer invånarna att få sånt som de faktiskt har rätt till enligt grundlagen: el, vatten och en riktig bostad. De skulle även få det lättare att skaffa ett jobb, säger Bercovich.

Zarza vill att hans kåkstad, Villa 21, ska bli en stadsdel som alla andra. Men han är trött på tomma löften från makthavarna. För än så länge har alla planer på urbanisering stannat på ritbordet.

– Börja bygga någon gång! Börja någonstans! Politikerna har lovat att urbanisera så många gånger och varje gång har de svikit sina löften! Kom igång med bygget så att vi kan tro på att det blir av den här gången, säger Zarza.

De boende i Villa 31 vill också ha en urbanisering av sin kåkstad, men de tror inte att borgmästaren, högermannen Mauricio Macri, är intresserad. Under valkampanjen hävdade Macri att han skulle riva kåkstäderna. ”Vallöftet” var riktat till Buenos Aires stora medelklass. Väl på posten tog Macri tillbaka sina ord om att riva slummen, medveten om att det skulle bli omöjligt att avhysa invånarna med våld. Istället föreslog han en folkomröstning om huruvida staden ska använda sina resurser till att bygga bort slummen. Det finns inte hur mycket skattepengar som helst och andra satsningar skulle få stryka på foten, menade borgmästaren.

Kommunledningens fientliga inställning gentemot kåkstäderna är påtaglig, hävdar Bercovich.

– Kommunens funktionärer behandlar slummens invånare som andra klassens medborgare. Om elnätet brakar ihop kan det hända att funktionärerna säger ”det fixar vi nästa vecka” eller ”ni får skylla er själva eftersom ni bor olovligen på statens mark”. Men när det uppstår problem i andra stadsdelar löser de det direkt, säger Bercovich.

Santiago López är kommunledningens rådgivare i frågor som rör kåkstäderna. Han tar lugnt på kritiken mot sin chef, borgmästaren.

– Macri kommer inte att försöka riva slummen, det är politiskt förtal. Tvärtom, vi för samtal med de boende om att rusta upp kåkstäderna. Just nu håller vi på att bygga ett nytt vattennät så att hela Villa 31 ska få rinnande vatten, säger han.

López hävdar också att kommunledningen faktiskt har inlett en urbanisering av kåkstäderna. På en del håll har folk redan flyttat in i nya bostadshus där de gamla rucklen stod. Men det kommer att ta mycket lång tid att bygga om alla kåkstäder: de är så många och det bor så många människor i dem, förklarar López.

Ett problem med urbaniseringsprojekten är att de nya bostäderna ofta ockuperas av andra än de som ska ha dem. Några dagar eller veckor innan husen är färdigbyggda tar sig hundratals människor in och kräver pengar eller nya lägenheter för att lämna dem – men först efter att ha länsat de ockuperade husen på värdefullt material. I värsta fall blir ockupanterna kvar och de som väntade på sin lägenhet får fortsätta att vänta. Kommunledningen anklagar politiska rivaler för att ligga bakom ockupationerna. Men det är inte så enkelt, säger sociologen Pablo Vitale som arbetar med sociala projekt i Villa 31.

– Visst kan det hända att politiska rävspel ligger bakom vissa ockupationer. Men ockupationerna är att vänta när det finns folk utan hus och hus utan folk. Det är ofta oklart varför vissa familjer har fått de nya lägenheterna och andra inte. Då är det lätt hänt att de som känner sig förfördelade ockuperar husen för att kräva bostäder åt sig själva.

Ett kommunalt företag har fått ansvaret för ett megaprojekt som skall urbanisera nästan samtliga kåkstäder under åtta år. Men ett år har redan gått och det finns få tecken på framsteg.

– Det vore så klart utmärkt om det genomfördes. Men det är svårt att få information om projektet. Vi vet inte vad som kommer att göras eller hur mycket pengar som har

avsatts till det, säger Bercovich uppgivet.

Inga val

Ett hinder för en urbanisering av slummen är att kåkstäderna ofta saknar legitima representanter. I flera kåkstäder har de valda företrädarnas mandat gått ut, men inga nya val har hållits. Valen av nya företrädare försenas i väntan på att nya folkräkningar genomförs. Utan folkräkning, ingen vallängd. I väntan på nya val förhandlar de gamla företrädarna, som saknar giltiga mandat, och informella ledare med kommunledningen och andra myndigheter. Bristen på legitimitet försenar alla projekt som syftar till att rusta upp kåkstäderna och skapar konflikter mellan invånarna. Många anklagar dessutom kommunledningen för att splittra invånarna genom att ge jobb åt de som stödjer borgmästarens linje vid förhandlingsborden.

– Kommunen anlitar gatsopare för att hålla rent i kåkstäderna. De låter sociala ledare bestämma vem som får jobben för att skapa ett nät av lojala medarbetare i slummen. Splittringen gör det svårt att sätta kraft bakom kraven på urbanisering, säger advokaten Bercovich.

Om alla hinder för en urbanisering undanröjs kvarstår ändå en viktig fråga: Hur ska slummen förvandlas till vanliga stadsdelar? För det går inte bara att riva och bygga nytt, hävdar sociologen Vitale. Det har prövats förr och resultaten är nedslående. Skräckexemplet är bostadsområdet Fuerte Apache som ligger i utkanten av Buenos Aires.

– I Fuerte Apache ersatte man rucklen med höghus, utan att bry sig om de boendes möjligheter till utveckling. Resultatet blev en kåkstad på höjden, med samma sociala problem som tidigare, ett totalt misslyckande.

Mötesdeltagarna i Villa 31 föreslår en enklare urbaniseringsmodell som har använts för att bygga bort favelas i Brasilien. De vill att man ska riva så lite som möjligt.

– En del hus måste rivas för att man ska kunna skapa ett gatunät, och då måste man bygga nya hus åt dem som bodde där. Men andra hus kan stå kvar och bara fräschas upp, säger Vitale.

Det viktiga är att man förser området med allt det som finns i andra stadsdelar.

– Vi vill ha idrottsplatser, sjukvård, vatten och avlopp, mötesplatser och allt som vi behöver för att ha det lika bra som de har det i andra delar av staden, säger Tapia.

En urbanisering skulle hjälpa slummens invånare något oerhört. Men det finns också en risk att de som har det sämst ställt tvingas flytta därifrån.

– Folk i de ombyggda kåkstäderna måste börja betala skatter och avgifter. De fattigaste familjerna kan tvingas sälja sina hus och flytta till kåkstäder längre bort från stadskärnan. Där lever de till och med sämre än tidigare. Det har hänt i Brasilien, berättar Vitale.

Bercovich vill att slummen ska byggas bort. Men hon hävdar att det inte räcker. För orsaken till att det finns kåkstäder är egentligen inte bostadsbristen, den är bara ett symtom av grundproblemet: de stora inkomstklyftorna.

– Så länge vi inte lyckas skapa ett rättvisare samhälle kommer det att bildas nya kåkstäder. Vi måste skapa sociala skyddsnät och fördela inkomsterna bättre.

Martin Garat

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.