Året var 1982 då jag deltog i ett internationellt möte i Kabul. Världsfredsrådet stod som arrangör och Babrak Karmals sovjetstödda regim var värd. Under vårt besök dog Brezjnev och ett av mina säregna minnen var den långa kön av skäggiga män som väntade på att få kondolera vid den sovjetiska ambassaden. Andra bestående intryck gjorde ett besök på ett hem för föräldralösa flickor och en begravningsplats med enkla sandhögar utmärkta med olikfärgade band på träpinnar. Färgerna angav på vilket sätt personen hade avlidit. En restaurang sprängdes i centrum av Kabul. Jag hörde smällen och såg det hemska resultatet på bild.Före min avresa läste jag lite om Afghanistan. Det största intrycket gjorde Jan Myrdals bok Resa i Afghanistan, skriven 1960. Myrdals beskrivning var en hyllning till ett stolt folk som inte hade låtit sig kuvas av utländska inkräktare och som därför hade undgått kolonialistisk förnedring. Han visade en stor respekt för den främmande kulturen som hade stått i korsvägarna mellan Öst och Väst, Nord och Syd.

På 1950- och 1960-talen pågick en modernisering uppifrån. Bland annat började eliten och stadsborna avstå från beslöjningen. Slöjan blev efterhand ett tecken på efterblivenhet, som endast de lägsta klasserna höll fast vid. Ursprungligen hade slöjmodet startat uppifrån från de kungliga emirerna.

Kungens kusin Mohammed Daud Kahn var en rätt så progressiv premiärminister som först vände sig till USA och sedan till Sovjet för att få hjälp med moderniseringen. I USA:s smak var han tydligen för radikal eftersom han fick kalla handen, medan tusentals afghaner kom att få sin utbildning i Sovjet. Spänningarna mellan den konservativa kungen och moderniseringsivrarna växte efterhand och 1973 avsatte Daud kungen och utropade sig själv till president.

Emellertid kom Daud och de unga officerare som fört honom till makten att allt mer gå skilda vägar. Sedan Daud 1978 fängslat ledarna för PDPA (det afghanska kommunistpartiet) slog officerarna till och genomförde en kupp, den s.k. Saur-revolutionen. Daud och stora delar av hans släkt utplånades. Som jag förstår det hela var det helt enkelt fråga om vem som först skulle hinna ta livet av vem.

PDPA var i sin tur uppdelat i två fraktioner. Först kom Nur Mohammad Taraki från parcham-fraktionen till makten, men efter ett drygt år störtades han av Hafizulla Amin från den radikalare khalq-fraktionen. Amin var en riktig hårding som bland annat försökte genomföra ”världens radikalaste jordreform”. Den misslyckades katastrofalt. I Afghanistan är vatten viktigare än jord och därtill är jordreformer problematiska när många är halvnomader. Genom den sovjetiska invasionen i slutet av år 1979 byttes Amin ut mot Karmal.

Den folkliga gerillan, som fick ett allt massivare stöd från USA, arabvärlden och Kina störtade kommunistregimen efter ett tioårigt krig som kostade över en miljon afghaners och 15 000 sovjetiska soldaters liv. Så slutade det moderniseringsförsöket. Jan Myrdals stolta frihetskrigare hade än en gång stoppat en västerländsk invasion. Historiens outgrundliga list gjorde att talibanerna, stödda av USA, var de som till slut pacificerade Afghanistan.

Det är mot den här bakgrunden vi måste försöka orientera oss när vi ska ta ställning till västvärldens och Finlands försök att modernisera och demokratisera dagens Afghanistan. Det finns nu fem nya stater som skiljer Ryssland från Afghanistan. Alla är betydligt modernare än Afghanistan, men allt annat än demokratier. Ska det verkligen vara möjligt att åstadkomma en fungerande demokrati i ett land som är så klanbaserat, så splittrat och så kvinnoförtryckande som Afghanistan? Det har visat sig vara lika svårt att ordna ett hederligt presidentval som att genomföra en jordreform.

Att vara ”fredsbevarare” är en illusion. Att vara ”fredsframtvingare” är att stöda de makthavande i ett inbördeskrig. Vi är nu med på allvar och får skämmas för att de våra inte varit lika duktiga som de danska trupperna, som redan förlorat tiotals soldater i hårda strider. För att inte tala om britterna och amerikanerna vars förluster varit betydande. Kriget kan inte vinnas utan stora truppförstärkningar – om ens då. Kampen om civilbefolkningens tillit förloras i takt med att man använder avancerade vapen som flyg och pansarfordon för att meja ner motståndare som inte skiljer sig från civilbefolkningen.

Jag har en viss förståelse för Jan Myrdals romantiska beskrivning av de stolta och frihetslängtande afghanerna, men jag skulle under inga omständigheter kunna tänka mig att anamma deras tänkesätt och levnadsregler. Pashtunerna, som utgör den största befolkningsgruppen, är förmodligen världens största stamsamhälle, som är uppdelat i en rad stamförbund. De anser sig på fädernet härstamma från Qais, som påstås ha blivit omvänd till islam av profeten Muhammed själv. Pashtunerna förenas förutom av språket av hederskodexen pashtunwali, som framhäver olika manliga dygder, av vilka vissa som gästfrihet är beundransvärda, men andra, till exempel blodshämnd, verkar grymma.

Varför kunde inte både ”Öst” och ”Väst” stöda Dauds moderniseringssträvanden? Hur blinda kommunisthatare kunde amerikanerna vara när de gav sitt fulla stöd åt reaktionära krigsherrar och skvattgalna islamister? Hur ska vi ställa oss när både Hamid Karzai och Abdullah Abdullah hävdar att de vunnit det svårkontrollerade presidentvalet?

Om jag kunde välja så skulle jag stöda Abdullah. Efter att ha läst lite om de två huvudkandidaterna verkar det som om skillnaden mellan dem skulle påminna om skillnaden mellan den sista kungen, Zahir Shah, och dennes progressivare kusin Daud. När jag skriver den här kolumnen ser det emellertid ut som om Karzai är den som kommer att vinna valet. Hur som helst kommer de väststödda krafterna att splittras i minst två läger. Realisten i mig säger att vi borde dra oss ur striderna så fort vi kan. Pashtunwali kan moderniseras inifrån, men utländsk vapenmakt ökar bara de mest reaktionära krafternas inflytande.