Alldeles i början av Paulo Coelhos Alkemisten möter läsaren pojken Santiago, en ung fåraherde, och det står: ”Han bredde ut sin jacka på marken och lade sig, och använde boken som han just hade läst som huvudkudde. Innan han slöt ögonen tänkte han att han måste börja läsa tjockare böcker, de tog längre tid att komma igenom och de var skönare huvudkuddar när han sov.”

Jag ska återkomma till de här raderna men på en omväg, nämligen via de senaste veckornas manifestdebatt i Sverige. Först – den 22 augusti – publicerade DN ”Manifest för ett nytt litterärt decennium” av sju yngre författare som vill återerövra det realistiskt förankrade berättandet från kriminal- och chick lit-genrerna och som tar avstånd från både den biografiska och den självbiografiska romanen. Fyra dagar senare kom ett trettiotal författare – bland dem Monika Fagerholm – med ”Manifest för en olovlig litteratur” där de vände sig mot alla krav på renodling: ”Fler ska göra mer. Allt får plats. Vi är inga knähundar, vi biter den hand som föder oss, om det är nödvändigt. Vi vill inte foga oss i en speciell tradition, vi vill inte ens anpassa oss till läsaren, vi tror mer om läsaren än så.” Sedan dess har det rullat på – och fortsätter troligtvis att rulla på ett tag. Alltsammans finns att läsa på nätet på DN Kultur. Också ett par så kallade vanliga läsare har hört av sig med ett manifest där de kräver variation och framför allt undanber sig att någon skriver dem på näsan vad de ska läsa.

Själv sympatiserar jag särskilt med Göran Greider som hör till dem som riktar kritik mot litteraturkritiken. ”Litteraturkritiken saknar nyfikenhet på det som skildras i romanerna” skriver han. ”Problemet är att kritiker enbart tycks kunna hantera två lägen: antingen experiment, det är högstatus, eller också ett berättande som anses stryka läsarna medhårs.” Det är här Coelhos Santiago kommer in i bilden: för egen del tror jag nämligen att läsare – många läsare, kanske de flesta – vill kunna använda den litteratur de läser. Knappast som huvudkudde men som livskunskap, livsorientering. När alla vi som arbetar professionellt med litteratur ska motivera våra medmänniskor att läsa brukar vi vara måna om att betona litteraturens betydelse just som livskunskap, men intressant nog har livskunskapen i praktiken just ingen status alls som värdekriterium för kritiker. På en direkt fråga om de anser att de förmedlar livskunskap tror jag också att de flesta författare skulle reagera med genans. Lite tillspetsat kan man säga att skönlitteraturen idag har överlämnat fältet livskunskap åt en exponentiellt växande självhjälpslitteratur med titlar som ”Självkänsla.Nu” och ”Bli chef över ditt eget liv.” Och med en extremt individualistisk framgångsideologi.

Det är naturligtvis inte uppbyggelselitteratur jag efterlyser, eller moraliserande. Det är en litteratur som räknar med att det finns bättre och sämre sätt att vara människa på, och att människor trots allt i någon utsträckning kan välja. Det är knappast någon slump att en författare som Jane Austen fortfarande är utomordentligt läst – snart tvåhundra år efter sin död. Hos henne handlar det verkligen om nödvändigheten att ”jobba med sig själv” – men långtifrån i självhjälpslitteraturens mening. Och förresten: kanske det är en förklaring till deckargenrens popularitet – att också den på sitt sätt handlar om val, om bättre och sämre sätt att vara människa?


Det är knappast någon slump att en författare som Jane Austen fortfarande är utomordentligt läst – snart tvåhundra år efter sin död.

Merete Mazzarella

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.