Vad händer med radikaliteten när all politik går mot mitten? Det frågar den svenska tidskriften Arenas septembernummer där Olav Fumarola Unsgaard, Daniel Strand och Karolina Ramqvist i var sin text tar den samtida vänsterradikalismen på pulsen. Ramqvist diskuterar den samtida vänsterfeminismen, henne kan vi återkoma till i ett annat sammanhang. Men vad säger de andra två?

Unsgaard söker svar på varför vänsterradikalismen inte blommar i Sverige trots att kapitalismen just nu ifrågasätts mer än på länge. Då politiken både från höger och vänster flyter mot mitten uppstår det som Unsgaard kallar den radikala paradoxen: ”samtidigt som det aldrig har varit lättare att bli klassad som radikal har det aldrig varit svårare att få gehör för politiska idéer som andas ens ett uns av radikalitet.”

De politiska partierna har blivit professionaliserade vallokomotiv som har allt svårare att inrymma radikala idéer. Därför, menar Unsgaard, lever den politiska idérikedomen både till höger och vänster utanför partipolitiken, i tidskrifter och tankesmedjor. Men inte ens där har vänstern den utopiska energi som skulle krävas för att formulera riktiga alternativ till den dominerande politiken.

Strand i sin tur problematiserar den individualistiska livsstilsvänstern som ”glider runt på Söder och Möllan med en Macbook under armen och en falafelrulle i munnen”. De här människorna uttrycker sitt politiska engagemang genom att höra till facebookgrupper, klä sig i t-skjortor med politiska texter och gå på stödfester för radikala tidskrifter, men är obenägna att engagera sig i politiska partier eller fackföreningar. Livsstilsval i all ära, men ”problemet är att dessa handlingar inte utgör något hot mot den rådande ordningen så länge de bara är separata handlingar utförda av enskilda personer.” Snarast lever de en variant av den allmänna individcentrerade konsumtionskulturen.

Grundproblemet för både Unsgaard och Strand är glappet mellan människors politiska engagemang och partipolitiken. Det hjälper inte att folk är politiskt medvetna om de inte kanaliserar sin energi i något konkret och kollektivt. Men vad ska man göra?

Unsgaards recept är en satsning på demokrati som börjar underifrån, en förnyelse och ett öppnande av både partierna och de utomparlamentariska politiska kretsarna. Man måste lära sig kommunicera utanför den egna cirkeln. ”Det handlar om att inte förlora tron på politiken när man förlorat tilltron till det politiska systemet. Då har de konservativa (och postpolitiska) krafterna vunnit och radikalen tystnat.”

Summa summarum är den radikala vänster som Strand och Unsgaard söker inget annat än en praktiskt engagerad, politiskt aktiv, vaken, demokratisk och öppen vänster, som inte tappar bort sig i interna konflikter. En som arbetar konkret för demokrati och ett jämlikare samhälle.

Är det radikalt? Det borde det inte vara. Strängt taget är det här väl just modellen för ett positivt samhällsengagemang som åtminstone vi som är födda på 70- och 80-talen, både i Sverige och Finland, torde ha fått i oss i grundskolan, förutom att det varken kallades politiskt eller vänster.