Ny Tids och Trygve Söderlings mera spartanska litteraturkarta från 1985 tog avstamp i Bordieu.

1985, för snart 25 år sen, gjorde jag i dåvarande folktidningen Ny Tid en helt annan sorts karta över det litterära Svenskfinland. Den var betydligt mera spartansk, hade formen av en triangel, och byggde på sociologen Pierre Bourdieus teori om kulturella fält. Fast i stället för Bourdieus koordinatsystem, med kulturella respektive ekonomiska kapital, körde jag med idén att de tre då starka polerna, ”syndikaten” utgjordes av 1) Helsingfors, 2) kvinnorna och 3) ”regionen”.

Tanken var, tycker jag fortfarande, inte alldeles meningslös: triangelspetsarna representerade tre slag av hegemonisträvanden, tre sorters status. 70-talet, med sina hurrare och feminister, hade fört med sig andra värdeskalor än dom som det litterära systemet traditionellt anlagt som mätare på kvalitet. Att se ”Helsingfors” som symbol för den tongivande akademiska och journalistiska världen var någorlunda realistiskt – då.

Det som jag inte såg 1985, men som jag senare insett, var att polerna ”kvinnor” och ”regionen” var arvtagare till en tidigare, ännu hårdare polarisering enligt den traditionella klassklyftan: förenklat mellan ”arbetarförfattare” (ofta från regionen) kontra ”den riktiga litteraturen” i betydelsen borgerlig högkultur överlag. I Sverige och på finska hade proletärförfattarna från 1930-talet framåt ganska framgångsrikt erövrat delar av den litterära scenen – delar av tolkningsföreträdet,

rätten att avgöra vad som är viktigt. I det underliga landet Svenskfinland var detta mycket svårare, och det blev hur som helst slut på det i och med 1960-talets radikalism som (paradoxalt nog) tog initiativet tillbaka till ”Helsingfors”.

Men på 70-talet vände det igen, kategorin ”kvinnor” slog en bräsch i det gamla mönstret, och den undermineringen har fortsatt tills det idag knappt finns en författare som inte också är kvinna.

En annan bräsch har utbildning och rörlighet åstadkommit, lika litet som ”kön” är ”region” längre ett meningsfullt begrepp när vi pratar finlandssvensk litteratur. Till exempel förstapristagarna i Arvid Mörne-skrivtävlingen för unga under 30 har nu i tolv års tid i sträck envist kommit från ”regionen”, nästan alltid kvinnor, nästan alltid Österbotten, nästan alltid norra Österbotten. Men samtidigt, och av samma orsak, är dessa skribenter sällan ”österbottniska författare”, annat än i födelseattesten. De flesta flyttar ju bort, om dom börjar skriva, och förresten, vem bryr sig? Inte heller Helsingfors är längre något dominerande litterärt landskap, om man ser till böckerna. Och det gör man.

Det betyder naturligtvis inte att Bourdieu nu skulle vara satt ur spel – ”nuförtiden”, som det ofta heter. Naturligtvis spelar klass, kön, utbildning, region och andra aspekter av makt fortfarande en avgörande roll, både för vem som blir författare och för vad dom skriver. Men när dom väl skriver, känns landskapet idag öppnare. Det ger plats för långt flera stammar, fraktioner och ”syndikat” av icke-antagonistisk art. Var man är född är inte längre på samma sätt ett öde – i negativ mening.

Låter jag för optimistisk? Det gör jag kanske. Hur som helst: den strikta triangeln från 1985 kanske fångade något verkligt, då. Idag är bilden en annan.

Trygve Söderling

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.