Egentligen tycker jag inte om att springa.

Jag upplever ingen eufori efteråt.

Vad jag upplever är utmattning, och sömnen blir

trögflytande och tung.

Dagen efter är kroppen stel, öm.

Jag försöker mjuka upp den med yogaövningar och värmande gröna teer.

Att springa är överdrivet.

Det är överdrivet för åtminstone mig.

Det kan inte vara bra för någon.

Jag springer i skogen.

Jag är här, i rörelsen.

Nu tillryggalägger jag en sträcka i ett landskap.

Jag hatar det.

Jag njuter.

Jag vet inte vad jag gör.

Vid min högra sida: havet.

Under och runt mina fötter:  mjuksträv sand, rötter.

På sina ställen är klipporna hala.

Snart öppnar sig skogen som sammet.

Vackrare än såhär blir det inte, och du är inuti.

Jag vill bara att det skall vara över.

Och att euforin skall infinna sig.

Springandet är en dröm som aldrig går i uppfyllelse.

Min dröm såg inte ut såhär.

Springandet är också ett ersättande; man springer, springer,

för att man måste.

Drömmen:  att verkligen vara där.

Extrem närvaro och extrem frånvaro.

Glädjen, glömskan.

Jag springer för att hålla.

Jag tycker om att känna mig stark.

Det är förresten något oanständigt över min kropp.

Den syns så bra.

Den gör liksom allt för att visa upp sig.

Springa. Det vill säga: störta ut på ett fält.

Hållningen är viktig. Att inte spänna axlarna. Andas, höjs och

hävs. Bultandet i kroppens rymd.

Skorna är viktiga.

Trots att jag har de bästa får jag ont i benhinnorna.

Benhinna är ett underbart ord. Nästan onomatopoetiskt.

Som revben. Man hör hur det skaver.

Ingenting annat är viktigt.

Ordet underbart: en matthet hos språket.

En matthet och en vilsenhet.

Om man kan säga hur mycket man brinner är lågan svag.

Man får inte stanna.

Det är nästan outhärdligt.

Om jag fortsätter nu så kommer det som skulle ha

kunnat få mig att stanna att organiskt övergå i något annat.

Något öppnare, större.

Kanske platsen för sång.

Det är hormonellt.

Det lugnar mig.

Ibland är jag tom väldigt länge.

Något fladdrar till ibland, men ingenting händer.

Jag springer för att utplåna fladdret för att det inte är livskraftigt nog för att ta sig.

Det är djupt suspekt egentligen, det hela, någonstans.

45 minuters högintensivt löpande motsvarar 10 mg morfin.

Det hjälper inte mig.

Springandet är som ett straff. Räddaren i nöden.

Man springer för att kunna fortsätta.

Man fungerar ju inte.

Ibland möter jag någon som ser ut som Springandet.

Allt för smal, liksom senig, blicken vild.

En impuls att ropa efter personen: ”Du, kan du inte njuta?

(Av mat, konst, sex, det som bara händer av sig själv?)

Är du sluten, allt för rationell, kall?

Vad eller vem fjättrar dig? ”

Begär är något annat än njutning.

En del tänker i termer av förbränning.

På julafton, sent, när jag följer mormor hem,

ser jag en springande kvinna i det av snö upplysta mörkret.

Det finns dagar när ingenting hjälper.

Jag springer tills jag får blodsmak i munnen.

Jag hatar det.

Jag springer tills jag nästan upphör.

Tills jag är alldeles likblek och sönder och tömd på livslust.

Det är paradoxalt, som alltid.

Allt är alltid paradoxalt.

Konst, till exempel, är inget annat än överdrift och förvanskning.

Frihet. Transcendens. Ibland händer det.

Stråkar, strängar. Fält.

Himlen skall spräcka sitt glas.

Jag springer för att utplåna: Jag tänker inte på någon.

Överallt springs det nuförtiden.

Långt, länge.

En del cyklar i stället.

Testiklarna krossas mot sitsen.

Men man kanske vänjer sig.

De berättar för mig om välmåendet som infinner sig under och

efter och blir ett permanent tillstånd.

Lycka, det vill säga död lite grann.

Snart öppnar sig skogen som ett sår.

Att springa är som ett skrik.

En del människor springer oberörda.

Som vore världen ordnad.

De verkar inte lida av allt det som jag lider av.

Det är fruktansvärt.

Tänker på mannen som sprang.

Han sprang, varje kväll, från Edsevö till Nykarleby,

från Nykarleby till Jakobstad,

från Jakobstad till Edsevö.

Ett drygt Marathonlopp varje kväll.

Huvudet lutade han mot sin egen axel, och så sprang han.

Jag minns honom, tydligt.

Jag måste ha suttit på stentrappan till banken.

Det vill säga den gula byggnaden i trä, med vackra

glänsande trägolv där inne, doften av trygghet det

vill säga av pengar, av sol.

Jag måste  ha suttit på trappan med kamraterna och ätit

glass den stund det vill säga det ögonblick som

mannen som sprang befann sig i Nykarleby.

Han drog förbi på esplanaden, korsade Bankgatan,

så som orörlig.

”Det är som att gå”.

I det här fallet som att stå.

Bli träd.

Bli ett träd nu.

Lida. Ett obegripligt ord för den som inte älskar.

Jag springer för att jag måste ta vägen.

En ort för min oro, min svindel.

Det händer att jag skrattar. Det händer att jag gråter.

Det händer också att jag glömmer.

Ibland minns jag.

När jag sluter ögonen.

När jag störtar  ut.

Slut.

(Håll, även kallat mjälthugg, är en typ av värk i kroppens ena eller båda sidor i magtrakten under revbenen. Orsaken till värken är okänd men en hypotes är att diafragman som sitter som en skiljevägg mellan buken och bröstkorgen smärtar på grund av syrebrist.

Man rekommenderas att koncentrera sig på andningen och att hålla en lagom tung sten i varje hand.

I Becketts roman Molloy suger Molloy på stenar.)