Finland – fifflarnas land

Om man följer dags- och eftermiddagspressen, lyssnar på radio och ser på tv får man lätt den uppfattningen, att det viktigaste som händer i vårt samhälle handlar om fiffel med valpengar, valfinansieringens hel- eller halvkriminella kopplingar, försnillningar av allmänna fondmedel och stöld ur föreningskassor, statsministerns balansgång mellan anklagelser om tagande av muta och råddiga romanser (med rättegångar som garanterar stora upplagor för den gula pressen), krav på återbetalning av penningdonationer till omnipotenta födelsedagsbjudningar, erotiska och sexuella mobiltelefonangrepp med därpå följande ministerbyten, tidigare missars och ministrars nya skilsmässor och förälskelser och barnafödanden samt sexuellt ofredande av kvinnor i riksdagsborgen.Sådan ter sig de senaste årens politiska agenda.

Journalistdrevet går och en och annan räv avlivas, men något slut på jakten kan man inte skönja. Nya rävar dyker upp lite varstans och de gamla rävarna sällar sig till jägarflocken i hopp om att förbättra sitt skamfilade rykte och återerövra det försvunna förtroendet. (Av alla rävar är det just Centerns gruppordförande Timo Kalli, han som satte igång hela fiffelkarusellen, som nu kräver YLE:s Jungners huvud på ett fat!) Väljarnas minne är som känt kort och de avslöjade fifflarna kan räkna med stora valframgångar vid nästa val, på basis av den s.k. Juhantalo-effekten.

Vore man lagd åt det konspiratoriska eller paranoida kunde man få för sig, att denna fiffeloffentlighet tjänar som en effektiv dimridå för regeringen, som inte ställs till svars varken för vad den gjort och inte gjort när det gäller våra stora och smärtsamma samhällsproblem.

Arbetslösheten skjuter i höjden medan regeringen är beredd att skära ner stimulansåtgärderna (60 miljoner euro lär ha blivit oanvända för det ändamål de reserverats – skapandet av nya arbets- och utbildningsplatser för unga mänskor – på grund av byråkratiskt trassel!)

Kommunernas katastrofala ekonomiska situation hotar våra viktigaste offentliga tjänster och hela vårt välfärdssystem. Lite varstans varslas om permitterade lärare och nedskärning av anslagen för specialklasser, stödundervisning och kuratorsverksamhet.

Hälsovården drivs mot en allt större privatisering, som om man ingenting lärt av länder som saknar en heltäckande offentlig hälsovård. Av våra

300 000 egenvårdare får knappt var tionde ekonomisk ersättning för sin möda – och nu varslas om en ytterligare försämring av deras villkor (utan gratisarbetande egenvårdare behöver vi drygt 10 000 anstaltplatser till, och hela vårt sjukvårdssystem skulle hotas av kollaps!)

Åldringar på olika hem och anstalter vansköts på grund av för små resurser. Nyligen blev ett hundratal åldringar i hemvården i Helsingfors utan mat i flera dagar. Inom hela vår sjukvård har vi ett stort strukturellt underskott – de övriga nordiska länderna avsätter drygt 9 procent av BNP för den offentliga sjukvården, medan motsvarande tal i vårt land är endast 7, 5 procent.

Allt medan de arbetslösa far illa, sjuk- och åldringsvården blir sämre, skolornas resurser förminskas och hela vårt universella välfärdssystem hotas av nedmontering och privatisering – medan allt detta pågår ägnar sig regering och riksdag åt ett ändlöst och fruktlöst käbbel om valpengar och brädhögar. Och statsministern försäkrar att regeringen är helt arbetsduglig och att den har både hela riksdagens och det finska folkets förtroende.

Men regeringen är inte arbetsduglig, den tar inte itu med de viktiga sakerna, den har knappast folkmajoritetens förtroende och borde därför dra konsekvenserna av detta, och med det snaraste avgå.

2

Varför är dagens vänster så svag?

Dels har vi en nöjd medelklass, en majoritet som gärna röstar lite ”uppåt” i förhållande till den egna sociala tillhörigheten. Samlingspartiet har haft skickliga reklambyråer och gott om pengar och tycks ha fått mänskorna att tro på sina slogans om högern som arbetets och arbetarnas parti. Härtill kommer Sauli Niinistös karisma och imagoskicklighet. En annan faktor hänger ihop med det som idag diskuteras – d.v.s. ”klass”. Ännu för 20–30 år sedan kunde man tala om en ganska enhetlig proletär arbetarrörelse, en ”arbetarklass” som ägde en imponerande politisk styrka genom starka fackföreningar och starka arbetarpartier. Idag är samhällsbilden helt förändrad. Många mänskor och grupper har svårt att klara sin ekonomi, vart tionde hushåll lever under fattigdomsgränsen. Men de sämst ställda bildar idag ingen enhetlig, politiskt stark grupp. Till de fattiga och i marginalen levande hör ensamma åldringar med låga pensioner, ensamförsörjande mödrar med snuttjobb, arbetslösa och deltidsarbetande,   studerande som saknar stöd hemifrån, mänskor med kroniska sjukdomar eller psykiska problem. De här mänskorna saknar politisk makt och tycks inte beröra den nöjda medelklassmajoriteten nämnvärt.

Angreppen på fackföreningsrörelsen hör också till högerns strategi. Ändå är facket den trygghet lönearbetaren har att falla tillbaka på vid uppsägning och permittering. Vänsterpartierna bör stå nära facket i alla frågor som gäller arbetsliv och sysselsättning. Påståendena att fackföreningarna skulle vara ”gammalmodiga” eller att de skulle ha spelat ut sin roll, är naturligtvis helt grundlösa. Vid motvind och kriser prövas solidariteten. Högern bryr sig inte.

3

Sannfinnarnas ungdomsorganisation kräver att vår officiella tvåspråkighet upphävs. Enligt deras ordförande Vesa-Matti Saarakkala är ”svenskans ställning konstlad”. Man anser att vi ”hänsynslöst stärker vår ställning i media” och att speciellt YLE använder alldeles för mycket resurser på de svenska programmen. Saarakkala vill dock inte förbjuda oss att tala svenska. Så generös är han, trots allt.