Två av Rysslands 90-talsreformatorer besökte nyligen nästan samtidigt Helsingfors när böcker om eller av dem publicerades på finska. Det var antagligen en slump, de var inbjudna av olika förlag, men det var en lycklig slump. Boken om Anatolij Tjubais handlar främst om reformperioden på 1990-talet och boken som Boris Nemtsov skrivit tillsammans med Vladimir Milov är en uppgörelse med putinismen under 2000-talet. Båda ger välkommen bakgrundsinformation om de stora förändringarna i Ryssland,

Anatolij Tjubais har kallats Rysslands mest hatade man, eftersom det främst var han som  ledde privatiseringen av den ryska ekonomin under 90-talet, en operation som under en övergångsperiod krävde stora mänskliga offer, men med tiden ledde fram till en stabilare ekonomi. För Andrei Kolesnikov, som skrivit boken Taustalla ja tulilinjalla – Venäjän yksityistäjä Anatoli Tsˇubais, framstår Tjubais nästan självklart som en hjälte.

För oss andra är den bedömningen inte lika uppenbar. Övergången från planekonomi till marknadsekonomi skedde på olika sätt i de forna socialistiska länderna efter Murens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott 1991 och det är ingalunda avgjort att den ryska metoden var den bästa.

Ingen Moses

I utlandet framstod president Boris Jeltsins utländska ekonomiska rådgivare Jeffrey Sachs och Anders Åslund som de främsta ”skyldiga” till chockterapin, men de nämns överhuvudtaget inte i boken och det kan hända att vi har ett perspektivfel: de västliga råden var kanske inte så viktiga som vi trott. Men Tjubais har också ett intresse av att inte låta reformerna framstå som västligt inspirerade.

På vänsterhåll i väst var många i tiden kritiska mot sättet på vilket privatiseringen genomfördes och Tjubais’ roll i den, och man kan inte dra några bestämda slutsatser i frågan på  basen av denna bok, den är en partsinlaga. Men den ger ny information om detta helt centrala skede i Rysslands nya historia. Själv blev jag vid presstillfället imponerad av Tjubais, han uppvisade självmedvetenhet, men också en god portion självironi och gav direkta och utförliga svar också på besvärliga frågor. När t.ex. Aarno ”Loka” Laitinen ville jämföra honom med Moses som ledde sitt folk genom öknen i 40 år för att skaka av slavmentaliteten svarade han att han inte var någon Moses.

– Det fördes långa diskussioner bland intellektuella om Rysslands situation. Men jag ville inte bara diskutera, jag ville göra. Den gamla frågan ”vad bör göras?” kompletterade jag med ”vad kan göras?” I början av 90-talet ansåg 95 procent av medborgarna att privat egendom inte var möjlig. Också många vänner som hunnit skaffa sig en del egendom samlades kring kommunistledaren Gennadij Ziuganov för att skydda sin egendom. Ingen trodde på Boris Jeltsin.

Operation Jeltsin

Tjubais hänvisade här till den insats han gjorde  inför presidentvalet 1996 när Boris Jeltsin, som valts till Rysslands president i juni 1991 med 57,3 procent av rösterna och blivit ännu populärare genom att slå ned kuppförsöket i augusti samma år, hade fått se sin popularitet bland väljarna dala till tre procent. Vid World Economic Forum i Davos i början av 1996 gick Rysslands oligarker in för att försöka förhindra valet av Ziuganov eller Vladimir Zjirinovskij och uppmanade Tjubais, då första vicepremiärminister med ansvar för ekonomi och finanser, att ta sig an uppdraget.

Det gjorde han. Allra först arbetade han för att få Jeltsin att inte ställa upp för omval och i stället föra fram någon reformpolitiker, helst Boris Nemtsov, då populär guvernör i Nisjnij Novgorod, som kandidat. Denne ställde inte upp och efter en tid började Tjubais arbeta för Jeltsin och upprättade en stab för detta. Finansieringen av valkampanjen sköttes av oligarkerna. Kampanjen lyckades och Jeltsin blev omvald.

Kampen mot oligarKerna

Men oligarkerna ansåg att de därmed hade rätt att bestämma regeringens linje, medan Tjubais inte godkände att pengarna och den politiska makten fusionerades. ”Efter kampen mot kommunismen vidtog kampen mot kompradorkapitalismen”, konstaterade Tjubais efteråt. Det innebar att han kom att inta en centerposition, fast han själv såg sig som en högerliberal och det parti han var den centrala gestalten i, vid sidan av Nemtsov, kallade sig högerkrafternas förbund.

I kampen mot oligarkerna hamnade han i konflikt speciellt med Boris Berezovskij, som också hade politiska ambitioner. ”Om Berezovskij direkt förklarade att business ger makt ansåg jag att detta var helt fel, makten kommer från folket genom val och en miljard dollar som man förtjänat ger inte rätt att leda något annat än det egna företaget”, ansåg Tjubais.

Utrymmet mellan oligarkerna å ena sidan och kommunisterna och nationalpatrioterna å andra sidan blev allt trängre och Tjubais beslöt sig för att dra sig tillbaka från regeringsarbetet. I stället valde han en konkret uppgift, att som chef för elektricitetsmonopolet RAO ESS genomföra en  avmonopolisering och privatisering av den för landets ekonomi strategiskt viktiga branschen. Berezovskij, den ryska politikens ”onda genius” (Kolesnikov), inledde då ett ”förintelsekrig” för att stoppa utnämningen, men lyckades inte.

Bankiren på savannen

Men samtidigt behövdes Tjubais än en gång för ett omöjligt uppdrag. Den internationella finanskrisen hade i maj 1998 drabbat också Ryssland och landet behövde snabbt en mycket stor kredit från de internationella finansorganisationerna för att lugna marknaden och stoppa kapitalflykten. Vid ett möte valde oligarkerna en representant för förhandlingarna med valutafonden IMF och världsbanken. Det fanns ingen annan som kunde klara uppgiften än Tjubais, som vid mötet hörde en av oligarkerna viska till Berezovskij: ”Var det värt för oss att använda ett helt år och en massa pengar för att krossa honom och sedan ändå tvingas be honom rädda oss alla?”. Till råga på allt fyllde Tjubais den dagen 43 år och en oligarkkör med röda flaggor sjöng, inte helt rent, ”Happy Birthday to You”. Samma dag gav också Jeltsin Tjubais uppdraget att förhandla med IMF och världsbanken.

En av hans närmaste medarbetare minns detta som den värsta mardrömmen i sitt liv: ”Anatolij samlade hela världens bankirer i Washington och en gång ringde jag till en av dem på savannen där kollegan höll på att jaga elefanter. Han hade en elefant i sitt sikte och och nu krävdes det av honom att lämna allt och och fara för att träffa någon Tjubais.”

Efter hård press både internationellt och inom den ryska politiken, där många inte ville acceptera det hårda åtstramningsprogrammet, syddes ett paket ihop. Det räckte dock inte, utan i augusti devalverades rubeln och krisen var ett faktum.

Fallet Chodorkovskij

Tjubais hade dock vid det laget övergått till affärslivet och ägnade sig åt att lära sig elproduktionens mysterier och omorganisera verksamheten, utan att synas mycket i offentligheten. Det förändrades den 25.10.2003 då Michail Chodorkovskij, chef för oljebolaget Jukos och en av Rysslands rikaste män, arresterades.

Ledarna för Rysslands näringsliv samlades redan samma dag för att diskutera det skedda. I ett ställningstagande som formulerades av Tjubais heter det att näringslivets förtroende för makten svikits och dialogen mellan dem brutits. Detta skulle tvinga näringslivet till försiktighet bl.a i sina investeringsplaner. Man vädjade till president Vladimir Putin om ett ingripande. I annat fall skulle en negativ utveckling vara oundviklig.

Men det visade sig att Putin – i motsats till Jeltsin i liknande fall – inte lyssnade. Det gjorde inte heller majoriteten av väljarna i den valkampanj som snart följde. När högerkrafternas förbund försvarade Chodorkovskij förlorade det en hel del röster. Boris Nemtsov sade senare: ”I valet mellan politisk prostitution och politisk död valde vi döden” och Tjubais kommenterade: ”Jag trodde att försvaret av privategendomen skule vara viktigare för medelklassen än hatet mot oligarkerna. Det visade sig att det inte var så.”

Putins förändring

Putin och Tjubais hade länge en viss respekt för varandra. Putin har enligt Tjubais fungerat som en våg. Han överväger länge innan han slår fast sin ståndpunkt. Den förändrades från den första presidentperioden till den andra. I ekonomiska frågor hade han till en början en liberal utgångspunkt, men ansåg senare att statsmakten borde ha en viktig roll.

Kolesnikov ger denna sammanfattning av utvecklingen under två årtionden:

– marknadsekonomi, stabil statlig ekonomi, liberalism (Tjubais tid)

– säkerhetstjänsternas växande makt, monopoliseringstendenser inom ekonomin, minskad politisk frihet (Putins tid).

Kolesnikov illustrerar utvecklingen under 2007 med ett valtal som Putin höll i slutet av 2007, där han bl.a. förklarade:

”De som står emot oss vill inte att våra planer ska förverkligas. De har helt andra planer och andra utsikter för Ryssland. De vill ha en svag och sjuk stat. De vill ha ett samhälle i oordning, en splittrad gemenskap, där de bakom ryggen på oss kan sköta sina små affärer så att de får sina  godsaker på vår och er bekostnad. Tyvärr söker de som stannat i landet, som letar efter byte kring utländska ambassader och diplomatiska representationer, stöd hos utländska stiftelser och regeringar, inte hos det egna folket.”

Vad bör göras?

Boris Nemtsov och Vladimir Milov fortsätter där boken om Tjubais slutar. Deras dom i pamfletten Putinismi ja Venäjän rappio över Putins åtta presidentår är hård. Hans ledningsstil har blivit alltmer auktoritär under denna tid, de medborgerliga friheterna har starkt beskurits, domstolsväsendet är alltmer politiskt styrt, någon pressfrihet kan man inte längre tala om, möjligheterna att bilda politiska partier har begränsats.  Korruptionen har utbrett sig under Putins tid. Ekonomin har blivit bättre, men enbart tack vare de höga oljepriserna och det är en mycket liten del av dessa pengar som kommit vanliga medborgare till del, större delen har på olika vägar landat hos oligarkerna.  Nu har oljepriserna igen sjunkit. Kapital strömmar ut ur landet. Statens grepp om ekonomin har stärkts, men det har inte inneburit någon effektivering. Infrastrukturen är fortfarande usel. Pensionerna är minimala.

För att något ska bli bättre är den första förutsättningen enligt författarna att Putins regering försvinner. Landet bör på nytt bli en demokrati och en rättsstat. Fri  politisk konkurrens bör på nytt bli möjlig. Anslagen för underrättelsetjänsterna bör beskäras.

För Finlands del bör man väl tillägga att vi ska vara medvetna om om utvecklingen i Ryssland.


Andrei Kolesnikov: Taustalla ja tulilinjalla – Venäjän yksityistäjä Anatoli Tšubais, övers. Jukka Mallinen, WSOY 2009, 309 s.

Boris Nemtsov & Vladimir Milov: Putinismi ja Venäjän rappio, övers. Anu Lönnqvist, Into Kustannus 2009, 94 s.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.