Finanskapitalismen – Gud är död heter den nyss utkomna 19:e delen i Likes into-pamflettserie, redigerad av Le Mode Diplomatique-redaktören Otto Bruun och filosofen och globalisationskritikern Teppo Eskelinen. Med tio skribenters krafter förklarar den lilla volymen hur finanskrisen varken är en allomfattande katastrof eller en övergående klåda, utan en stor möjlighet att vända in världsekonomin, politiken och miljötänkandet på en ny, sundare väg.

Skribenterna klandrar politikerna både i Finland och globalt för visionslöshet och brist på ansvarstagande i krisen. I stället för att satsa stimulanspengar på utvecklande av miljövänlig infrastruktur, eller på vård och omsorg, bygger man motorvägar. Vägen ut ur krisen ses allmänt som en snabb återgång till det gamla, när man borde fundera på om den kapitalism som ledde till den alls är ett system som vi kan leva med. Privata bankers massiva förluster kompenseras självklart med offentliga medel trots att det inte tycks finnas pengar ens för elementära förbättringar av den offentliga sektorns mest grundläggande tjänster.

Det finns ingen återvändo till det gamla, menar Eskelinen. Vi ska inte sukta efter en återgång till välfärdsstaten, för sådan den var kommer den inte tillbaka. De framtida alternativen är ännu under utveckling och vi har ett ansvar som sträcker sig utöver svartvita motsättningar. ”Nyliberalismens död betyder inte nödvändigtvis att det i stället för den automatiskt kommer något bättre.”

Frågan är varför den här diskussionen främst ska föras i pamfletter, där samtalet lätt blir en unison kör som sjunger för de redan invigda. Så subversiva idéer handlar det trots allt inte om, att de inte skulle platsa som del av den dagliga läsningen till morgonkaffet för alla som lever i det här samhället och funderar på varför det går som det går. Det handlar ju ändå som idéer som är menade att berika den på många sätt olidligt magra diskussion som förs kring det som medierna redan länge har utropat som dagens stora utmaningar: finanskrisen och klimatkrisen.

Man kunde i tider som dessa förvänta sig att politiker och publicister skulle föra häftiga debatter om i vilken form, om alls, kapitalismen kan fortsätta vara den ledande ekonomiska ideologin efter att den åter har visat sig göra ekonomin instabil.

Också för vänsterdebattörerna kunde det vara gynnsamt att skriva i en kontext där de inte i första hand talar till likasinnade. Det märks att många av skribenterna i pamfletten har likartade referensramar: idéer och referenser cirkulerar, också en viss, samtidigt både ålderdomligt klingande och frän politisk retorik återkommer. ”Finanssikapitalismi korisee henkitoreissaan”, finanskapitalismen rosslar i andnöd, inleder redaktörerna sitt efterord. Riktigt så lång har vi kanske ännu inte kommit. Det finns en lågmält karnevalistisk glädje i att uttrycka sig så och pryda bokpärmen med en korsfäst Ronald McDonald. Men man ska akta sig för att den blir inåtvärmande. Om man ska döda finanskapitalistguden kommer man att behöva en stor uppslutning av människor som varken vill eller kan identifiera sig med aktivistintelligentians innegäng.