Kristider! Förutom bankerna och konjunkturinstituten målar nu även Attac i Finland upp en dyster vision om den ekonomiska konjunkturen i sin färska rapport Velkaantunut talous veitsenterällä. I rapporten konstaterar man, att reallönerna inte har stigit sedan slutet av 1970-talet. Som en följd har den ökade konsumtionen baserat sig på skuld. Och i och med finanskrisen har denna bubbla spruckit: den världsekonomi som i väst grundat sig på personlig överkonsumtion med skuldmedel är nu slut. Ekonomisk efterfrågan finns ingenstans att hitta. Vi står alltså högst antagligen inför en period med mycket långsam tillväxt. Det är därför som växthusutsläppen nu minskar för första gången på åratal. Men samtidigt slår krisen hårt mot de fattigaste i många av världens länder.

I Jarna Pasanens och Marko Ulvilas färska bok Elements for Discussion: Sustainable Futures visas att konsumtionsmönstren i världen är djupt orättvisa. Fördelningen är inte usel endast mellan olika länder. Den är ojämlik både mellan länder men också inom länder, och även i de allra fattigaste länderna återfinns en grupp människor som konsumerar som den övre medelklassen i Finland. Pasanen och Ulvila delar in världen i en överkonsumerande klass, en hållbar klass och en kämpande klass, vilken har alltför få resurser. Och som helhet konsumerar vi alltför mycket.

Tillväxten har historiskt sett lett till mera utsläpp och en ökad användning av icke-förnybara resurser. På grund av politisk realism i kristid och av miljöskäl är det dags att försöka bli kvitt tanken om att alla våra utopier och politiska mål är beroende av en ekonomisk tillväxt på tre procent. Det är svårt, för hela vår beskattning, vår sysselsättningsgrad, samt den offentliga servicen och utbetalningen av pensioner är starkt bundna till en antagen befintlig ekonomisk tillväxt. Men den ekonomiska krisen och den därpå följande långsamma tillväxten gör att vi måste kunna tala om våra drömmar, ambitioner och politiska mål utan att anta en ekonomisk tillväxt. Annars går vi in i en period av obefintliga visioner och politisk depression, om vi inte är där redan: tillväxten är en tvångströja.

Om man pusslar ihop den här ekvationen blir slutsatsen, att vi för en tid framöver inte kan lita på den ekonomiska tillväxten som grund för mer materiellt välstånd. Istället för konsensusorienterat prat om konkurrenskraft och tillväxt kanske vi äntligen kan övergå till att fokusera på en mer rättvis distribution av de inkomster och resurser som existerar. Det här kräver naturligtvis att vi tar itu med att förändra maktförhållandena med en enorm mängd politiskt arbete. Men om man får tro Pasanen och Ulvila, ska detta också vara ett miljövänligt alternativ: människor i den kämpande klassen har svårt att ta hänsyn till miljön i sin omgivning på grund av den akuta fattigdomen. Låt alltså Robin Hood visa vägen: att ta från de rika och ge åt de fattiga är ett bra miljöval.