I novellsamlingen Många människor dör som du petar debutanten Lina Wolff på det tabubelagda. Här finns kvinnan som sätter älskarens katt i en tryckkokare, tonåringen som förklarar för studiehandledaren att hon helst försörjer sig på sex, den unga mannen som ligger med den gamla, glåmiga damen, den ständigt gråtande kvinnan som hittar njutning i det masochistiska. Med de märkliga berättelserna kommer Wolff åt något obekvämt, det hugger till i magen, men så här får man väl inte skriva …
Det finns också något voyeristiskt i novellerna, ett snokande i andra människors liv. I min favoritnovell ”Maurice Echegaray” möter vi den unga Almudena som jobbar på en firma och är förtjust i chefen Maurice. Hon avundas den framgångsrika Rebeca som är den bästa försäljaren på kontoret och som också delar bädd med Maurice. I Almudena finns ett suktande och en missunnsamhet som jag gillar. När det sedan går käpprätt för Maurice p.g.a. småskumma affärer med afrikanska vapen, blommar berättelsen ut i ett kollektivt tjuvkikande. Alla grannar kring kontoret samlas på sina balkonger för att se jetsettern Maurice förnedras på gatan.
Wolff leker med överraskningsmomentet. Mycket går ut på att förvränga vardagsbilden hon nyss målat upp. Den första novellen ”Ingenmansland” inleds med att en kvinna ondgör sig över en dåligt skriven rapport. Hon konstaterar att det kryllar av syftningsfel och läsaren associerar till något akademiskt samm-anhang. Men där hade man fel. Egentligen ögnar kvinnan igenom en rapport som en privatdetektiv levererat henne.
Som titeln Många människor dör som du antyder är döden ofta närvarande, men främst som ett tillstånd. Karaktärerna kippar efter andan i tillvaron och det verkar som om tvåsamheten är undergången. ”Man kanske stympar varandra” säger en karaktär nedstämt om samlivets villkor. Tydligt blir det i novellen ”Verónica” som bjuder på en förlovningsscen vid en tjurfäktningsarena. En ung man ska fria till sin flickvän precis när matadoren dödar tjuren. ”Det blir som att säga: Ta emot den här ringen och säg adjö till livet”, resonerar han.
De flesta av berättelserna i novellsamlingen är förlagda i Spanien. I vissa fall, som med novellen ”Verónica”, är placeringen motiverad. Men främst känns det som om Wolff (som visserligen själv bott i Spanien) använder platserna för att distansera, för att förvirra läsaren en aning. Ofta kunde berättelserna lika väl äga rum i Sverige.
Dialogerna är rappa och tekniskt väluppbyggda. Tonen är slö och obekymrad, ibland är tilltalet pratigt. Stilen är knastertorr och humoristisk. Mycket känns motsägelsefullt och skruvat i Många människor dör som du, men jag är ändå rätt säker. Det är en härlig debutbok jag håller i mina händer.
Lina Wolff: Många människor dör som du. Albert Bonniers Förlag, 2009.
Isabella Rothberg
