Mary-Ann Bäcksbackas nya diktsamling rymmer tid och rum, tankeklarhet och frågor.
Hägringar en tidig morgon, fynd efter en misslyckad Nordpolen-expedition, månadslånga nätter, barn som bygger mörka snögubbar och oändlig tyst vit glaciärtystnad. Det tänker jag på när jag lägger boken ifrån mig. Och boken, det är Mary-Ann Bäcksbackas diktsamling Avsides vitt som utkom för en dryg månad sedan på förlaget Scriptum. Det är en diktsamling som rymmer tid och rum, tankeklarhet och frågor och referenser till Andrés försök att nå Nordpolen. Den här boken är en resa i och genom vitt, liksom titeln antyder, nära och långt borta, jämsides och avsides. Jag ser dessa dikter som målningar framtagna i vitt på vitt. Och det intressanta är att vitt här många gånger blir färgen för hela gråskalan. Enheter av lager på lager där nyanser lyser som olika färger. Bäcksbackas dikter behandlar långt ljuvliga och / eller idealiserade platser. Men de är naturligtvis inte så endimensionella. Dikter som å ena sidan kan tolkas som uppgivna minnen kan å andra sidan ses som lakoniska konstateranden. Låt mig ge ett exempel, dikten ”LOCUS AMOENUS”, som ju just är en idealiserad plats, latin för det. ”Jag skulle gärna skriva om barndomens / genomlysande lycka, om pärlemorsomrar / och fladdrande gardiner. Men jag minns ingen / skolväska av läder, ingen stilla morgon med / doft av bröd eller hett te som kokats på fläder.” Här har diktjaget inget minne av detta, samtidigt är det inte ett kullkastande av tanken att det kanske ändå fanns. Saker och ting kan ha funnits även om de inte, för stunden, går att komma ihåg. Just känslan av detta får jag i många av Bäcksbackas dikter, en känsla av någonting undanglidande men ändå under kontroll. Vitheten ligger som en dimma kring dessa texter. En dimma att gå vilse i, men också en dimma att stillsamt vänta ut, där man hittar sanningen i drömmarna och drömmarnas sanning.
Dikterna i Avsides vitt är mångfacetterade och faller in under många teman. Liksom tidigare nämnt är resor, minnen ofta förekommande men här finns också snarast aforistiska dikter. Den konkreta förankringen i landskap i samspråk med de förundrande vita tankarna är den här bokens styrka.
Det finns många
sätt att minnas. Ge mig
en söndertrampad spegel,
en sliten sopborste av trä
eller släpande steg i mörkret.
Jag vet genast vem och var
jag är. Sanningen är kanske
en dröm, men det sägs att
morfar alltid var mild mot mig.
Ur Mary-Ann Bäcksbackas diktsamling Avsides vitt.
Mary-Ann Bäcksbacka: Avsides vitt. Scriptum, 2009.
Heidi von Wright
