Hur hittade du fram till poesin? Du har varit den trogen genom hela ditt författarskap.– Någon gång i bokslukaråldern läste jag mina första diktsamlingar, kanske i samband med att jag bestämde mig för att plöja igenom min fasters bokhylla. Där fanns romaner som Zolas Damernas paradis och Sjolochovs Stilla flyter Don och en massa titlar i Bra böckers serie men också poesi av Viola Renvall och Hjalmar Krokfors. Senare i tonåren började jag låna hem en del poesi, främst antologier och urvalsvolymer utgivna av Fib:s Lyrikklubb, Tuppen på berget och liknande klassiska poesiförlag. Det var en betydelsefull autodidaktisk period. Dessa böcker präglade i hög grad min uppfattning om vad lyrik var och vad det möjligen kunde innebära att vara poet. Det finns en massa dikter, eller snarare fragment av dikter, som har etsat sig fast i minnet. Egentligen var det ganska sent som jag började läsa finlandssvensk och svensk dikt på allvar – jag tog omvägen via världspoesin i översättning först. När jag inledde mina universitetsstudier blev läsningen mera systematisk. Det var dock först i tjugoåren som jag började skriva dikter själv – trots att jag också tidigare anat att jag hade den läggning och ”språkkänsla” som lyriken fordrar.

Poesi är värdelöst

Poesi är ju egentligen helt värdelöst, varför skriver man det?

– Charles Bernstein nämnde i ett sammanhang att papper har värde men när man trycker poesi på det blir det värdelöst. Det är en överdrift men ingen stor sådan, inte om man ser på poesin ur ekonomins synvinkel och det är ju den enda synvinkel som tillmäts någon relevans längre. I vår tid genomsyrar det ekonomistiska tänkandet alla nivåer i samhällslivet, det blir bara värre hela tiden – numera är det snarast så att det anses opassande eller direkt oacceptabelt att framhärda i åsikten att det finns värden som inte kan reduceras till en fråga om ekonomisk nytta.

Poesin har visat sig vara härligt illa lämpad för produktifiering. Det hjälper inte att satsa på unga, vackra, coola, fräcka och stajlade författare, på poetryslamifiering eller på andra knep som man hoppas ska locka nya fräscha poesikonsumenter. Inte ens Nobelpristagare har speciellt stora upplagor. Och ändå finns poesin kvar, med sin oerhört rika tradition, som är ett fullkomligt omistligt kulturellt arv och uttryck. Jag får tillägga att jag inte har något emot scenpoesi eller försök att sprida, uppmärksamma, uppdatera och ompaketera poesin men hur man än gör föds det inga storsäljare; det finns inga deckardikter. Man måste ha andra kriterier om man vill tillmäta poesin värde.

I poesins ekonomiska värdelöshet finns ett speciellt värde – den fungerar i någon mening som frizon utanför marknadstotalitarismen, i en språklig sfär som inte låter sig marknadsanpassas även om den förstås inte kan och inte ska undvika att påverkas av och reagera på samhällets olika diskurser. Javisst, man kan hävda att detta bara leder till att den marginaliseras ytterligare men jag är inte rädd för att dikten ska försvinna – den kommer att finnas kvar även om verksamhetsvillkoren i framtiden kan komma att försämras eller radikalt förändras för de författare som enbart vill hålla sig till poesin, exempelvis jag.

I det värdelösa, vad man sedan menar med det, finns också en paradoxal hoppfullhet och en sorts tydlighet. Vissa värden skymmer bara sikten.

Endel tycker sig se anglosaxiska influenser i din poesi. Vad betyder anglosaxisk litteratur för dej?

– Jag har studerat engelska och tog intryck av min poesiläsning i det sammanhanget. Men det är inte så att min egen poesi är speciellt ”anglosaxisk” även om man kan spåra influenser och vissa (sinsemellan väldigt olika) poeter från det språkområdet har varit viktiga för mig i olika skeden och av olika anledningar, exempelvis T.S. Eliot, John Ash, Elizabeth Bishop, James Wright och Peter Didsbury. Den engelskspråkiga författare som påverkat mitt skrivande mest är förmodligen John Ashbery eftersom han lärde mig hur jag kunde ta mig ur, vad ska man kalla det, det där typiska finlandssvenska senmodernistiska idiomet som jag upplevde att också jag satt fast i på något sätt, i början, mot min vilja. Genom Ashbery och senare genom andra former av nyskapande engelskspråkig poesi, däribland language-poesin, insåg jag att man kunde expandera skrivandet i andra riktningar och bearbeta material på nya sätt. Det jag har gjort är att låna olika redskap och sedan snickra ihop heimlaga dikt – och jag är inte rädd för att förknippas med den sortens ”provinsialisering” av internationella trender. Det går inte bara att imitera – man måste göra det till något eget, gärna lite avigt och orent.

När jag nu läser om dina diktsamlingar tycker jag mig se att det är något som händer vid diktsamlingen En fisk som man kan se (2004). Något nytt, vilt och hejdlöst bryter fram, inte väsensskilt från det tidigare, men ändå som en vändpunkt, var det något du själv var medveten om att hände då?

– Mina första tre böcker (inklusive den synnerligen mediokra debuten) var alla etapper i sökandet efter en egen poetisk syntes. I Fisken började jag ha en klarare bild av vad jag ville göra och hur jag kunde gå till väga. Det handlade ganska mycket om att strunta i den respons jag fick eftersom recensenterna vanligen gillade en del av det jag skrev men samtidigt antydde att någon sorts komprimering eller förtydligande redigering skulle behövas – men det var ju precis den formen av konventionell strukturering jag ville bort från. Jag ville skriva expansivt och samtidigt undersöka hur man kunde hålla ihop ett, åtminstone ytligt sett, oerhört heterogent material. Man är alltid inne i det man håller på med och tänker inte på att det skulle handla om en ”vändpunkt” eller så, men, jo, jag upplevde nog att jag hade satt in en ny växel. Det var också en större risktagning och jag hade ingen aning om hur boken skulle tas emot.

I begynnelsen var ljudet

I dina senaste diktsamlingar finns brus, pladder, fragment, som när man rattar på radion, söker kanal och märkliga ljud- och programkrockar sker och man av någon underlig anledning söker mönster, skapar en mening av fragmenten. Helheten säger något mer än de enskilda dikterna. Det ljudliga spelar stor roll, liksom dialekten, hur det låter, hur man kan skriva hur det låter …

– När man luckrar upp det centrallyriska subjektet och dess kontrollerande tilltal blir ”jaget” nästan automatiskt en plats som genomströmmas av språk i olika former, av fragment och bilder – det handlar inte om att göra dikten helt ”subjektslös” eller ”opersonlig” – allting påverkas av den egna erfarenheten och uttalspositionen, av ”jag-gravitationen”, och samtidigt handlar det om ett kontinuerligt meningsskapande och redigerande, om att söka förståelse, uttryck och överlevnadsstrategier utan att fordra att dessa ska bilda någon sorts avrundad eller tuktad helhet. Jag vill också medvetet mata in den egna historien, sociogeografin och smutssociologin i texten – utgångspunkter, smärtpunkter, referenser, ambivalenser och paradoxer.

Du är på ett plan verkligt språkmaterialistisk, språket är något verkligt konkret, ett fysiskt material. I Wunderkammer finns också samlandet, alla saker, ting, alla rester som blir kvar efter oss, din diktsamling är ett konkret språkligt kuriosakabinett. Du återkommer också till tungan, till det köttsliga språket. Ett aggressivt frammanande av språket, som bjuder motstånd …

– Jag är väldigt medveten om språket som motstånd, språket som friktion, om munnens socialisering, om det fysiska i språket och om språk som en våldshandling i olika bemärkelser, något som också påverkas av den alltmer åtklämda position som svenskan har i detta land. Numera kör man ju över allt svenskt konsekvent och utan betänkligheter.

Wunderkammer är en sorts språksamling, en utforskning av språket som ting och tinget som språk – det nämner jag också i boken. Vi försöker ordna och inreda våra livsrum i en kaotisk pryl/teckenöversvämmad verklighet men dessa rum undermineras, läcker, skiftar obönhörligt. Jag intresserar mig också för det som blir över, resterna, det konsumistiskt värdelösa (här finns en direkt koppling till frågan om poesins värdelöshet), lopptorgens och soptipparnas abjektala, kontaminerade gytter, som ändå fungerar som en bakgrundsstrålning eller ett bakgrundsbrus i tillvaron och potentiellt bär vittnesbörd på något sätt.

Att rota i avfallet, resterna, spillet, skiten blir kanske ett sätt att söka alternativ till eller glipor i den kvävande alternativlöshet som utmärker vår tid, mitt i all dess förmenta polyfoni och pluralism. Och så är det ett sätt att försöka förhålla sig till sönderfallet, sönderdelningen, upphörandet, till döden, samtidigt som man ju vill samla ihop lemmarna på nytt och på nytt, på något underligt och motsägelsefullt sätt, så länge man nu råkar finnas till.

”En postmodern Lennart Helsing på amfetamin” kallade Tom Karlsson dej i sin recension av Wunderkammer på Lysmasken, vad säger du om den beskrivningen?

– Ha ha, så skulle jag kanske inte uttrycka det själv men det är en fyndig formulering – få se om mitt förlag börjar använda det citatet när mitt författarskap ska presenteras, eller marknadsföras, heter det väl, om det nu heter så när man talar om poesi.

---

Medan jag återberättar en sann historia. Om Darwin och hans daggmaskar.

Klagar min far på att benen inte vill lyda. På att tungan inte vill. På

ständig trötthet. Själv. Har jag tänkt mycket på tonen. I dikter. Hur den

häftar sig fast vid skrovet. Skorvar sig fast i häftet. Språket äger ingen.

Människa. Det sägs att man når mycket långt. Med enbart vilja. Det sägs

att socialismen trots allt. Var vacker. Det sägs att receptet till det här brödet

kommer från. 1980-talets Paris. Det sägs att. Varje författare har en enda

historia som. Han skriver om och om igen: Jag har ont i tutten. Jag har ont i

högra pungkulan. Jag har sällan upplevt sådan smärta. Jag har håret fullt med

blod. Jag har blodet fullt med piss. Jag har pisset fullt med ättika. Jag har absolut

ingenting. Bara kläderna på kroppen. Det sägs att ingenting. Färdas snabbare

än ljuset. Det sägs att man bara lever. En gång. Men jag har inga spärrar

alls. Allt faller in i allt. Jag fylls av en utsökt känsla av frihet.

(ur Fält faller in i fält, diktsvit ur manus under arbete)

---

Ralf Andtbacka

Född 1963 i Kronoby

Bosatt i Vasa

FM (ÅA) – engelska språket och litteraturen (huvudämne); svenska språket och litteraturvetenskap; filosofi; pedagogik för ämneslärare (biämnen)

Poet och lärare

Länskonstnär med litterär

inriktning, Österbotten år 2000-2005

Svenska litteratursällskapets pris 2009 för Wunderkammer

Nominerad till Den dansande björnen 2009

(Wunderkammer)

Nominerad till Runebergspriset 2000 (Café Sjöjungfrun)

Bibliografi:

Öga för öga,

Söderströms 1994

Bikupor om natten,

Söderströms 1996

Café Sjöjungfrun,

Söderströms 1999

En fisk som man kan se,

Söderströms 2004

Medverkan i antologin

Interland. Sex steg under vatten, Smith/Doorstop 2006

Wunderkammer,

Söderströms 2008

Österbottnisk gotik,

Pequod Press 2008.