– Det ser ut som om svenska författare står och säljer åsnor här, sa den spanska författaren Rosa Montero under årets Bok- och Biblioteksmässa i Göteborg.

Och visst, det var en träffsäker iakttagelse av montervimlet som verkar växa sig större för varje år. Just därför upplevde jag seminarierna kring årets tema spanskspråkig litteratur som sköna andingshål.

Fast temat var kanske aningen missvisande med tanke på författarna som uppträdde under mässan. Kastilianerna var nämligen långt ifrån de enda som fick uppmärksamhet, tvärtom vimlade det av katalaner, galicier och också min favoritbask Bernardo Atxaga deltog på flera håll. Atxaga gav ett sympatiskt intryck på scen där han berättade om livet i Francos välde, vilket gett honom stoff för de älskade böckerna Obabakoak och Dragspelarens son. Joseba Irazu Garmendia gjorde som många andra basker under 1970-talet och använde ett täcknamn när han sysslade med sånt som diktaturen ogillade. Joseba blev Bernardo, efter en snäll rumskompis som lånade honom sin skrivmaskin, och 1976 utkom den första novellen Ziutateaz. Två år senare nådde Atxagas första diktsamling Ethiopia läsarna. Men för baskerna var Francotiden inte bara en lek med dubbelidentiteter. Ett flertal av Atxagas klasskamrater från barndomen mördades, torterades och tog sina egna liv i kampen för ett fritt Baskien.

I dag hör Atxaga till de mest älskade ”spanska” författarna trots att han alltid först skriver sina böcker på baskiska, euskara. Men Atxaga ser inte det lilla språket som talas av en miljon människor som ett hinder.

– Baskiska är som en satellit ute i rymden, det hör inte till någon språkfamilj. Men språket är inte ett fängelse för författarna. Vi har nämligen ett rymdskepp och med det kan man flytta sig från satelliten. Rymdskeppet är översättaren.

Det spanska temat rymde också en rad latinamerikanska skriftställare. Ett av guldkornen var den underhållande diskussionen mellan de mexikanska samtidsförfattarna David Toscana och Ignacio Padilla. Titeln för samtalet var ”Att skita i traditionerna” och handlade om uppgörelsen med den långa sedvänjan av magisk realism i den latinamerikanska litteraturen. Padilla hör till den såkallade crackrörelsen som på 1990-talet genom manifestet Crack (spricka) tog avstånd från den typiska latinamerikanska temasfären. Padilla, vars romaner bland annat utspelar sig under världskrigen i Europa, berättade att han ofta får frågan om varför han inte väljer Mexiko som skådeplats för sina romaner.

– Jag försökte skriva en bok som utspelade sig i Mexiko. Men jag ville skriva om ubåtar och det finns inga ubåtar där.

En som däremot inte sticker under stol med sin magiska realism och som säkert drog mest publik under mässan var Isabel Allende. Hon konstaterade emellertid att magisk realism inte är salt som man kan strö över allt. Greppet har sin tid och plats. Annars handlade merparten av seminariet om Allendes privatliv, vilket kan förklaras av att den självbiografiska Summan av alla dagar kommit ut på svenska. Den karismatiska författaren beskrev sig själv som en typisk matriark och avslöjade att hon har en nyckel till sina nära och käras hem, och att hon handplocklat sin sons nuvarande hustru.

De flesta författare som uppträdde kring temat ville ändå dra en lans för det universella i skrivandet. Att berättelserna föds oavsett av var man bor eller vilket språk man talar.

– Jag försöker närma mig horisontlinjen som hela tiden försvinner, sa Rosa Montero.

Än en gång en träffsäker iakttagelse.