”Jennifer hade varit sjuk i närmare ett års tid. Hon hade långsamt, dag för dag, gått från en svårartad depression till ett närmast katatoniskt tillstånd /…/ När polisen tog sig in i familjens lägenhet var Jennifer i så dåligt skick att poliserna var tvungna att bära ut henne. Men det stoppade inte avvisningen. Jennifer placerades halvliggande i en bårstol och fördes, tillsammans med resten av familjen, till Skellefteå flygplats.”I Sverige år 2003 var diskussionen om de apatiska barnen en av de mest upprivande och känsloladdade debatter i landet på länge. Författaren och journalisten Gellert Tamas har nyss gett ut boken De apatiska – om myter, makt och manipulation. De asylsökande barnen som beskrivs i boken hade blivit svårt sjuka, helt passiva och apatiska medan de väntat på myndigheternas beslut om uppehållstillstånd. De blev så sjuka att de till slut bara låg i sina sängar, slangmatades och slutade kommunicera med omvärlden. I boken beskriver Tamas hur den socialdemokratiska regeringen starkt hjälpte till att skapa en bild av de sjuka flyktingbarnen och deras föräldrar som manipulatörer och bluffmakare som ville få asyl till vilket pris som helst. Med statsminister Göran Persson i spetsen gav sosseregeringen tydliga signaler om asylpolitikens linje.

– ”Vi måste vara tuffa, annars blir Sverigedemokraterna starka” – så kunde Persson säga i inofficiella sammanhang, berättar Tamas när Ny Tid träffar honom på bokmässan i Göteborg.

De facto kan man nu påvisa att den socialdemokratiska regeringens enormt strikta asylpolitik togs emot med öppna armar och stort jubel av främlingsfientliga krafter – politiken gynnade precis de krafter man utgav sig att försöka motarbeta. Den strikta politiken innebar bland annat att Sverige i mitten av 2000-talet avvisade mellan 20 och 30 svårt sjuka barn, en del direkt från sjukbäddens slangmatning till ett väntande privatplan.

Från sjukbädden till avvisning

De första uppgifterna i Sverige om asylsökande barn som sjunkit in i ett närmast katatoniskt tillstånd kan dateras till början av 2000-talet. Det skulle dröja till hösten 2003 innan någon ur den svenska journalistkåren uppmärksammade de sjuka barnen. Gellert Tamas jobbade då för TV4-programmet Kalla fakta. I programmet beskrevs ett apatiskt barns avvisning. Hon kopplades bort från slangmatningen på en psykiatrisk klinik, slussades iväg till en kall cell i flyktingförvaret i Malmö för att senare fösas in på ett flygplan och ut ur Sverige. Det skulle dröja över ett halvår innan den övriga presskåren vaknade på allvar.

– Vi inom journalistkåren var väldigt sena med att se att det handlar om djupt sjuka barn, säger Tamas.

Den tre år långa granskning som Tamas gjort om de apatiska flyktingbarnen i Sverige ger vid handen att det kan ha funnits upp till 130 apatiska barn i landet åren 2003–2006. Barnen hade kommit till Sverige från alla världsdelar. Väldigt många av de asylsökande hade flytt från det forna Jugoslavien och det forna Sovjetunionen, men också från Afrika och Latinamerika.

Nyckelfrågorna i debatten om de apatiska barnen och den röda tråden i boken handlar om samma saker: Vad är det som gjort barnen sjuka? Hur skall de behandlas på bästa sätt? Borde de få asyl eller är allt bara en stor bluff?

– När jag gjorde en omfattande research om de apatiska barnen sommaren 2006 för SVT:s Uppdrag granskning, undersökte jag noga väldigt många fall. Min utgångspunkt var att jag möjligtvis skulle hitta ett eller två fall där sjukdomen skulle visa sig vara något slags bluff. Jag hittade inte ett enda fall där simulering eller förgiftning skulle ha legat bakom barnens apatiska tillstånd, säger Tamas.

I boken De apatiska undersöker Tamas bit för bit varifrån sägnerna, ryktena och påståendena om att barnen simulerar sitt apatiska tillstånd kommer. Resultatet är att det inte finns någon manipulation. Det finns inte ett enda barn som simulerat sin sjukdom, inte en enda förälder som förgiftat sitt barn.

Väldigt många läkare kunde vittna om svårt sjuka barn som led av olika typer av depressioner och uppgivenhetssyndrom. Flera av de svårast sjuka barnen hade i sina hemländer bevittnat krig och våld – en del hade sett nära familjemedlemmar bli dödade eller utsatta för polisbrutalitet. Många psykiatrer hade lång erfarenhet av att vårda apatiska barn i sjukhusmiljö – problemet var att migrationsverket och regeringen inte var särskilt intresserade av att lyssna på dem. Det fanns nämligen också läkare som ifrågasatte att de apatiska barnen verkligen var sjuka – deras synpunkter om att barnen bluffade fick en hel del gehör i regeringen och på migrationsverket.

– De här läkarna hade inte själva vårdat svårt sjuka asylsökande barn, berättar Tamas.

Ryktets anatomi

Ryktena om att de apatiska barnen egentligen inte alls var sjuka blev genast en stor nyhet. En del tidningar publicerade kritiklöst artiklar där vårdpersonal misstänkliggjorde de sjuka barnen – man påstod att de minsann hade bevis för att de gick omkring på natten och åt ur skafferiet, trots att de låg nästan livlösa om dagarna. En av läkarna berättade om ”smygätande apatiska barn” inför en experthearing i Sveriges riksdag. När Tamas något år efter hearingen intervjuar psykiatern Peter Engelsöy låter det så här:

”Men såg de (personalen) barnen vara uppe och äta?” undrar jag.

”De såg, vad jag vet, inte att barnen var uppe och åt”, säger Peter Engelsöy oberört, som den naturligaste sak i världen. ”Men de kunde intyga, jag tror på heder och samvete, att mat försvunnit på ett ganska märkligt sätt i kylskåpet på nätterna”.

”Men de såg inte själva något av barnen vara uppe och äta?”

”Nej, inte vad jag vet. Nej”. /…/

”Men när du och andra gör uttalanden som att barn äter på nätterna, så får det ju en enorm genomslagskraft i debatten”, säger jag klentroget.

”Får det?”, säger Peter Engelsöy och spärrar upp ögonen.

– Rykten fungerar så att både avsändaren och mottagaren måste vara mottagliga för påståendet för att de ska kunna fungera. Bara då kan ett rykte framgångsrikt spridas vidare. Dessa rykten har passat väl in i underliggande uppfattningar om ”dem”. Undermedvetet har säkert många tänkt att ”de är så onda att de till och med kan förgifta sina barn så att de får stanna i vårt fina Sverige”. Också helt vanligt folk har köpt påståendena med hull och hår, berättar Tamas.

Under Göteborgs bokmässa, där Gellert Tamas presenterade sin bok på ett seminarium, ställdes frågan ”vilken lärdom kan vi dra av det skedda?”

– Vi får inte politisera vårdfrågor och vi måste alltid vara kritiska mot de påståenden vi hör, svarade Tamas.

---

Skribentens resa till bokmässan i Göteborg understöddes delvis av Svenska kulturfonden.

Boken De apatiska recenseras här

Vi får inte politisera vårdfrågor och vi måste alltid vara kritiska mot de påståenden vi hör.