Den 21.9 publicerade Sveriges regering den färska kulturpropositionen Tid för kultur som baserar sig på den kontroversiella kulturutredningens betänkande som väckt debatt i Sverige under våren.

Både utredningen och propositionen har kritiserats för att försumma frågan om kulturarbetarnas arbetsvillkor, som många anser vara det största problemet i dagens kulturvärld. Däremot förordar den en omfattande administrativ reform av kultursektorn, där regionerna får större inflytande över hur kulturpengarna ska fördelas. De socialdemokratiska projekten Riksteatern, Riksutställningar och Rikskonserter läggs ner eller bantas avsevärt. I en reform där vissa får mindre än förut och andra får mera, är det givet att det finns både nöjda och missnöjda på fältet, överlag tycks propositionen inte ha infriat kulturfältets värsta farhågor.

En grupp som genast lätt höra av sig efter presenterandet av propositionen är de svenska kulturtidskrifterna, av vilka många ser ut att förlora en stor del av sitt nuvarande tidskriftsstöd. På fredagen 25.9 arrangerade Förbundet för svenska kulturtidskrifter ett seminarium på Göteborgs bokmässa där propositionen diskuterades, och kulturtidskrifternas representanter har i samband med mässan fått mycket mediauppmärksamhet för sin kritik.

Målet för kritiken har framför allt varit den definition på kulturtidskrifter som propositionen försöker införa. Enligt den ska stödet i framtiden i första hand ”gå till att främja utgivning av tidskrifter vars huvudsakliga inriktning är kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas områden.” Man vill precisera den tidigare definitionen enligt vilken kulturtidsskriftsstödet ges till tidskrifter ”som vänder sig till en allmän publik med samhällsinformation, ekonomisk, social eller kulturell debatt och som ger utrymme för analys och presentation inom de skilda konstarterna.”

I klarspråk handlar det om att man vill dra bort kulturtidsskriftsstödet från tidskrifter som satsar på samhällsanalys och -debatt. Men tidskrifter som Bang, Arena, Ord & Bild och Glänta är, liksom Ny Tid, otänkbara utan en korsning mellan kultur och opinion. Om något visar det här att propositionsmakarna inte har något som helst begrepp om kulturtidskrifter. Lika lite tycks de ha begrepp om konstens och kulturens förankring i det samhälleliga. Förslaget speglar en bild av samhället där en bred, mångsidig bildning som försöker se de stora sammanhangen och sambanden är satt på hyllan.

Tidskrifternas redaktörer och läsare kunde ännu under bokmässan glädjas åt att förslaget är så idiotiskt att det helt enkelt inte kan gå igenom.

Det finns ändå skäl, också här hos oss, att fundera på vilken typ av misstag det är frågan om. Det handlar inte bara om att den borgerliga regeringen är ovillig att stöda tidskrifternas ofta vänsterinriktade samhällsdebatt. Det handlar framför allt om att man tänker sig att världen lätt kan delas in i klart åtskiljbara sektorer som har sina egna skilda scener och publiker. Men en levande, omfattande, klargörande kulturdebatt kan inte föras på sådana villkor.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.