Bert Bjarland

Bert Bjarland

Ända sen forskarna Minna Piispa och Markku Heiskanen 1997 publicerade sin rapport om våld i parrelationer har det jäst i det mansgrisiga lägret d.v.s. bland dem som kände sig utpekade. Argumenten i debatten som följde var många och emellanåt desperata, man tog t.o.m. till den gamla beprövade förtryckartekniken att skuldbelägga offren – det var ju psykiskt våld från kvinnornas sida som provocerade fram männens våld. Och kvinnor var ju som känt också våldsamma, trots att det nu inte – just då – råkade finnas siffror att visa upp.

En del av de mindre rabiata manliga – och, ja, kvinnliga för den delen – debattörerna på svarandesidan har nu själva gått och blivit forskare. Så på ett par år har vi nu begåvats med inte mindre än tre forskningsrapporter som vill visa hur våldsamma kvinnor egentligen är. Den senaste, gjord av Venla Salmi och i slutet av augusti publicerad av rättspolitiska forskningscentralen, behandlar skolungdomars mer eller mindre kriminella beteendemönster. Enligt antifeministen Hannu Sepponens tolkning visar studien att flickor är två till fyra gånger så våldsamma som pojkar; d.v.s. de örfilar upp sina pojkvänner, kastar föremål på dem eller slår dem.

När rapporten diskuterades inom Amnestys antikvinnovåldskampanj Nån Gräns, förhöll sig den inbjudna experten, professor och själv forskare på området, ganska skeptisk till rapporten. Enligt henne har den inte ens förutsättningar att ge exakta siffror eftersom den inte är tillräckligt professionellt gjord. Av en massa frågor behandlades endast ett fåtal och våld definierades aldrig i termer av fysisk och psykisk situation och konsekvenser. Resultaten har sedan med viktkoefficienter normaliserats för att representera hela befolkningen. Men – t.ex. svenskspråkiga ungdomar hade helt glömts bort; inga svenska skolor ingick och frågeformuläret fanns inte ens på svenska.

I den ena av de två andra studierna, utförd av förvsarsmakten, undersöktes manliga beväringars attityder till våld i parrelationer genom en enkät, varvid 14 procent sade sig ha blivit utsatta för våld av sin kvinnliga partner medan bara en procent sade sig själv ha brukat våld mot sin partner. Som undersökningsmetodik naivt i överkant? I den andra, som gjordes på polishögskolan, där våld mot barn undersöktes, visade det sig att mammorna använder mera våld mot sina barn än papporna. Här kommer man ju osökt att fundera på om våldet eventuellt kan korrelera med den tid som respektive förälder tillbringar med barnet.

Forskningsrapporter och i synnerhet statistik kan ju som bekant läsas som fan läser bibeln. Därför är det viktigt att man är medveten om att en läsning alltid är en tolkning. Genusforskaren Anders Ahlbäck kommenterade för en knapp månad sen skolungdomsenkäten i denna kolumn genom att föreslå en optimistisk tolkning – att det (pro)feministiska arbetet mot mäns våld har resulterat i att män faktiskt börjat säga ifrån och förändra sina manligheter i riktning mot mindre våld. Varvid kvinnors våld ju proportionellt sett kan tyckas öka?

Är vi jämställda sen när lika många män misshandlas av sina kvinnor som kvinnor av sina män? När båda parterna är lika slängda i psykiskt våld? Blir det alls kvar några relationer? Kanske vore det bättre att övergå till att tala om könsrelaterat våld?

Bert Bjarland

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.