I det abrupta slutet är poängen den att det handlar om ett spel. Ett allvarligt spel, ett allvar som bara återfinns i lek. Ett spel mellan två motståndare som krigar inom ett supersystem under vilket ingen har kontroll. Inte ens FIFA. Ett söndrigt schackspel där pjäserna spelar roller lojalt och illojalt på en och samma gång. Legosoldater som krigar för sin befälhavare och ibland förräder sin egentliga nation eller tidigare befälhavare. Det handlar om teater, levande teater, omedelbar teater. Och publiken lever, deltar, spelar teater. (Scenteater är död analys och otillräcklig tolkning, även om det finns bättre fall.) Men fotboll. En dionysisk karneval.

Och det öppnar så här: På Maksimir den 20 augusti ett satyrspel mellan Dinamo Zagreb och Edinburgh Hearts. Dinamo Zagrebs Bad Blue Boys signerar sin ljudvalls turbulens med okoscherska eldfacklor som lojalitetsbetygelser åt sin klan. Musiken är hes och rå: Dinamo Zagreb, Dinamo Zagreb, Volim te Dinamo Zagreb; kören tvingar sig paradoxalt att ta distans från spelets gång i sin militärt totalitära sång, men det spelar ingen roll för sjungandet, vrålandet, råmandet är deras roll medan den seriösa medelklasspubliken producerar den typ av spontana känsloljud av sinnlig fruktan som kanske i tiderna ljöd på Colosseums gladiatorspel. Se där Mandžukic´! hur han dansar och flirtar och dribblar med fåfänga och med sitt överblåsta självförtoende för stunden (för det finns bara stunder i spelet) skrämmer och generar hans motståndare; se där det stolta dansandet (en hypnotisk tjurfäktningsdans med svartvit stumfilmsrapiditet). Mellan halvlekarna ett rus efter öl, och ah, den där lukten av sötma som ångar från gräset där nere. Den andra halvleken gör sin plötsliga entrée, publiken vaknar efter en minut, glömmer leken, återgår till spelet och efter två minuter till: GOOL! 31 grader i kvällsfukten får kroppen att ignorera sitt automatiska reptiltillstånd, man studsar upp i luften av limbisk segerkänsla, barnslig glädje, man blixtbelyses av intuitionen att allt slutar väl. En upphöjd blick mot himlen mellan strålkastarljusen. Mera upphöjda blickar mot den svarta rymden, som finns, fast man inte ser den, och i ett hemligt makeri mellan Påvens Gud och balkansk zigenarmagi blir matchens resultat 4-0 för Dinamo. I en segermarsch lämnar jag Maksimir med min första upplevda fotbollsmatch dunkande i mitt hjärta och med ett leende i den del av min hjärna som kanske är rationell.

Maksimir den 20 augusti ristas in i mitt minne som svårtolkade runor. Jag återgår till runorna ofta, jag återgår till de riktningar mina tankar av och an sparkades under matchen. På Maksimir erfor jag samma rus av att vara vid liv som jag för tolv år sen upplevde i Ardennerna när jag för första gången galopperade på en häst, på en lerig stig, utan hjälm. Nån sorts direkt erfarenhet av att vara en människa, när adrenalinet rusar genom blodådrorna. En fruktans dragningskraft, ett förakt för trygghet. Ett tärningskastande med livet.

Men det finns också en tid framför elden, framför kvällsbrasan, en tid av lugn och återhämtning; en tid av stirrande i ett levande intet, då man egentligen inte tänker på något, utan bara bekvämt låter sig föras av ojämnt regelbundna rörelser framför sig. Det är så jag känner mig i min Lazy Boy framför tv:n, jag tittar på en brasa, och emellanåt reagerar jag med ojämnt regelbundna rörelser på ojämnt regelbundna rörelser jag ser framför mig. Fast det bara är såpopera. För televiserad fotboll är såpopera. Såpopera, komplett med närbilder, upprepningar och regisserad uppmärksamhet. Eller en sprakande brasa. Sådant ter sig livet i en Lazy Boy.

Men sen vaknar jag upp igen, kommer ihåg att det handlar om ett spel, jag hör fansen, reagerar på visselpipan, bortser från såpoperan för jag vet. Jag vet nu (först nu) hur spelet ser ut; jag återkallar minnena från Maksimir den 20 augusti, jag ser fotboll, fast jag inte lyckas se den subjektivt, utom extern regi, jag följer med fotbollen, fast jag inte upplever den med intensifierad objektiv vakenhet, jag känner av läktarfotboll, fast jag inte dras in i bourgeoisiens spontana, kolossala känsloljud. Men efter Maksimir förstår jag fotboll för första gången i mitt liv. Lazy Boy-fotboll. Fotboll, hur man än ser på saken. Fotboll, mutatis mutandum.

Fast ändå förstår jag ju inte spelet. Som kvinna äger jag inte fullständigt tillträde till leken. Jag är fascinerad av denna fotbollens passionerat manliga värld, men som kvinna kan jag aldrig bli en totalt insatt medlem i denna mångfacetterade mansklubb. Jag vet inte om det beror på krigsmentaliteten, den subtila homoerotiken med anor från antiken, eller om den kittade manliga kamratskapen bortom gott och ont.

Och fast jag kallar mig feminist (ett evigt tema med variationer), intresserar mig kvinnlig fotboll lika mycket som det intresserar mig att förstå hur en Dieselmotor fungerar. Kvinnlig fotboll reduceras till rent spel. Leken, den dionysiska yran uteblir. När kvinnor dansar fotboll uteblir sensualiteten. Too butchy for the catwalk. Inga tabun. Inte ens camp. Däremot balanserar mäns fotboll mellan totem och tabu. Mannen har gjort kultur av fotbollen, fotbollen dyrkas, den är en (fallos)pelare omkring vilken en mystisk samhörighet utspelar sig, omkring vilken en nära fysisk kontakt tillåts, liksom i brottningen. Nån sorts testosteronsituation i både totem- och taburiktningar, i vilket fall som helst.

I min Lazy Boy, tillbaka på Island, lägger jag märke till det allra primitivaste mänskliga som kommer till uttryck i fotbollsmanin. Människan är lika hjälplös i fotbollen som hon är i naturen. I fotbollen erfar man en total avsaknad av kontroll, en avsaknad av kontroll man försöker hantera och kontrollera med hjälp av häxkonst i form av ritbeteende och numerologi, statistik och nitisk studioanalys med allvarliga diskussioner. (Som valvakor inom ett annat absurt mänskligt spel.) Som om analysen, förr eller senare, kunde påverka spelets real time.

Fotbollens miniatyrvärld är som att titta på en jordglob. Man ser den, men kan ändå inte förstå den. Man kan leva sig in i den, men inte samtidigt stå utanför och begripa dess väsen. Det är klotformen, cirkeln. Cirkeln gör människan galen. Till den grad att man anklagar sin fru för svart magi när Turkiet sparkar Kroatien ut ur EM i juni 2008. Och till den grad att jag själv ännu också idag undrar om det faktiskt var jag som inte fokuserade rätt under den ödesdigra matchen, om jag såg en kristallkula snarare än en fotboll. Go figure.