Claes Anderssons minnesanteckningar är frankt självkritiska, men boken lämnar många öppningar där recensenten skulle ha velat veta mera.
När mänskor, som under längre eller kortare perioder av sina liv varit verksamma inom politiken skriver ned sina levnadsminnen hör kritik av politiska motståndare till det förutsägbara. Också lite mer eller mindre elakt ifrågasättande av de egnas handlingar och motiv brukar finnas med i bilden. Det egentliga kvalitetsmärket utgörs av den mängd självkritik skribenten lyckas frambringa. Det är självförståelsen som gör memoarer intressanta. Claes Andersson har redan tidigare skrivit sina politiska memoarer, Mina tolv politiska år (2000). Sett ur den politiska levnadsteckningens perspektiv är höstens bok Varje slag mitt hjärta slår intressant främst därför att den placerar de dagspolitiska åren i en vidare självbiografisk kontext. Här samsas politiken med barndomen, föräldrarna, fotbollen, jazzen, ett antal kvinnor och barn, poesin, teatern och framförallt den psykiatriskt betonade läkargärningen. Psykiatrin utgör inkörsporten till samhällsengagemanget och begripliggör den motivation, som senare fick Andersson att axla uppdragen som riksdagsman, minister och inte minst partiordförande.
Beskrivningarna av psykiatergärningen hör, vid sidan av barndomsskildringarna, till bokens bästa. Läsaren ges skissartade och fragmentariska, men levande och ofta träffande bilder från sinsemellan väldigt olika sjukhusmiljöer under 60- och 70-talen. Själv fascinerades jag speciellt av mentalkliniken i Eskilstuna, där den mycket unga kandidaten Andersson sommarvikarierade. Yrkesbanan fortsatte först i Ekenäs, sedan vid psykiatriska akuten i Helsingfors och kulminerar i Veikkola, där Andersson och hans kolleger strävade att skapa en vårdenhet, som integrerade psykiatriskt nytänkande och långtgående personal- och klientdemokrati.
Arbetet i Veikkola ledsagades av Novemberrörelsens strävan att politisera frågor om social och ekonomisk utslagning, med fokus speciellt på kriminalvården och bostadslösa alkoholister. Anderssons bildningsresa från Eskilstuna till Veikkola illustrerar hans politiska uppvaknande och innehåller många intressanta små människoskildringar och ögonblicksbilder från två decennier av nordisk psykiatri, där arbetskamrater och patienter samsas på jämbördig basis. Berättelsen är anekdotisk snarare än analytisk, men ingalunda utan självkritiska aspekter. Andersson beskriver flitigt både psykiatrins och sina egna tillkortakommanden. Exempelvis kommunalläkarvikariatet på Åland sommaren 1962 ledde till uppgiften att kartlägga utvecklingsstörda personer. Beskrivningen utmynnar i både en dråplig historia och en reflektion kring kartläggandets minst sagt problematiska normativa funktion.
Vänsterförbundet grundades 1990, som ett relativt ambitiöst och (själv)kritiskt försök att förnya och försona landets vänster efter den östeuropeiska realsocialismens fall. När det begav sig var vi nog många som tyckte att psykiatern Anderss-on hade bästa tänkbara kompetens för uppdraget som partiordförande. Med facit i handen kan man säga att Andersson åtminstone inte gjorde situationen värre. Dessutom var han en riktigt skaplig kulturminister. Problemet med Vänsterförbundets 90-tal var nog framförallt att regeringsansvaret under recessionen skulle ha krävt både konkretare politiska visioner och mera realpolitisk erfarenhet än vad vare sig Andersson eller någon annan inom partiledningen och riksdagsgrupp-en besatt.
Under de här åren uppstod en ny klyfta inom partiet, som framförallt baserar sig på olika åsikter om EU, men förvisso också förvaltar gamm-alt groll, inte minst på det personliga planet. Man överdriver knappast om man konstaterar att den här förtroendekrisen var en väsentlig orsak till att Vänsterförbundet i somras förlorade sitt mandat i EU-parlamentet. Varken Mina tolv politiska år eller höstens minnesanteckningar erbjuder någon djuplodande analys av partiets inre spänningar. När den första boken skrevs låg 90-talet kanske för nära och nu är det för långt borta, fokus riktas annanstans.
Andersson återvände till riksdagen 2007, efter att dåvarande ordföranden Suvi-Anne Siimes lämnat partiet med smällande dörrar. I Varje slag mitt hjärta slår gör Andersson några reflektioner kring sitt sista år som riksdagsman, innan hjärtat hösten 2008 konkret uppmanade honom att slutgiltigt lämna dagspolitiken. Dessa reflektioner tar upp EU-politiken, som aktualiserades när riksdagen röstade om Lissabonfördraget våren 2008. Andersson beklagar sig över diskussionernas agg-ressiva ton, över tendensen att antingen idealisera eller demonisera den europeiska unionen. Men något kryptiskt väljer han ändå att över en hel sida citera en upprörd skribent, som exemplifierar demoniseringen. Greppet fördjupar inte.
Liksom i Mina tolv politiska år reserverar sig Andersson i den aktuella boken mot minnets bedräglighet och betonar att det han minns kanske inte är sant. I en kritisk recension av de tidigare politiska minnena, publicerad i Yhteiskuntapolitiikka 1/2001, polemiserar sociologen J.P. Roos mot Anderssons sätt att betona minnets lögner. Roos, som i sin forskning arbetat med självbiografiska material, poängterar att en memoarskribent, genom att betona de återgivna minnesbildernas potentiella lögnaktighet, i själva verket döljer ett djupare bedrägeri, nämligen det man låter bli att berätta. Roos trasslar in sig i en underlig (och föga akademisk) tankegång om vad läsaren har rätt att få veta, men hans grundpoäng om avslöjandets tendens att dölja känns relevant också då man läser Varje slag mitt hjärta slår.
En av bokens inledande scener beskriver Anderssons medicinarkurs fyrtioårsjubileum. Här reflekterar Andersson över sin tendens att gömma sig bakom dråpliga historier och nämner några svårare ämnen, som han lät bli att ta upp med de forna kurskamraterna. Samtidigt byggs boken upp av mer eller mindre dråpliga berättelser, inte minst berättelsen om mötet med de forna kamraterna. Bokens värde ligger i själva verket långt i dess anekdotiska karaktär och det spektrum anekdoterna tillsammans skapar. Det som berättas har ofta en självkritisk udd, det dråpligas funktion blir att förmildra omständigheterna. Läsaren skymtar en tendens att vilja äta kakan och ha den kvar: att antyda en självförståelse, som sedan lämnas därhän, utan att fördjupas eller expliceras.
Varje slag mitt hjärta slår innehåller många öppningar där läsaren blir lite besviken över att psykiatern Andersson inte arbetat vidare och fokuserat på sådant som inte är omedelbart dråpligt. Till exempel faderns förtigna klassresa kunde ha utgjort en intressant utgångspunkt för reflektioner kring den egna klassidentiteten. Gjorde familjens förträngda arbetarklassbakgrund det lättare eller svårare för en finlandssvensk intellektuell att axla rollen som Vänsterförbundets ordförande?
Anderssons minnesbilder innehåller dock utan tvekan tillräckligt självförståelse för att vara intressanta. Självkritiken består av en existentiell hållning, snarare än en analys av vad som gått åt skogen. Andersson lyfter på ett lite kringgående, men samtidigt frankt sätt fram sin egen narcissism. Detta avslöjande skapar en stämning, som hjälper läsaren att orientera sig bland anekdoterna. Insikten om den egna narcissismen gör att Andersson (oftast) undviker att framställa sig som off-er, en förenklandets synd memoarskribenter ofta begår, inte minst om de varit politiker. När Andersson beskriver sitt beslut att ställa upp i riksdagsvalet 2007 skyller han inte på den pliktkänsla, som i sig varit helt motiverad – partiet var rejält i pisset – utan erkänner uppfriskande nog att han längtade tillbaka till hetluften.
Anderssons korta anteckningar lämnar det mesta osagt, men man bör inte betrakta detta som ett problem i sig. Läsaren har per se inte rätt att få veta någonting alls. Läsningen ger mest utbyte när man försöker spana efter vad som döljer sig bakom de dråpliga avslöjandena.
Claes Andersson: Varje slag mitt hjärta slår: anteckningar från mitt liv. Söderströms 2009.
Martina Reuter
