Anna Simberg är författare

Anna Simberg är författare

Jag är i Mumbai på den åttonde internationella konferensen för kvinnliga dramatiker. Mitt hotell ligger i Santacruz, tre kilometer från University of Mumbai där konferensen hålls. Hemma trodde jag att jag skulle gå till fots dit varje morgon, men så gjorde jag en inzooming på satellitbilden. De stora tomma fältena på vägen är inte alls grönområden utan gytter av små plåttak. Slum! Jag åker alltså riksha i stället, alldeles tillräckligt spännande för ett västerländskt blekansikte. Första morgonen stack jag ut min bleka nos. Bilar, bussar och rikshor tutar och kör. Vägarna är kantade av försäljningsstånd i flera led långt ut på gatan. Folk överallt i färggranna kläder. Lukten av sandelträ, avgaser och sopor är tät i hettan. En man sover vid vägkanten, vildhundar dåsar i solgasset, en get tuggar i sig avfall. Äntligen Indien!


Jag går för att se slummen. Kåkar på fem-tio kvadrat står vägg i vägg, ibland två på varandra. Kvinnor sköter sina barn halvt ute på gatan. Barnen leker, springer ärenden, drar hundar i svansen. Rikshaförare kör in sina fordon till vägkanten, försvinner in i slummen längs smala gångar, för att hålla paus och dricka chai. Vad händer där inne, längst där inne? Svaret hittar jag i tidningen och bland dramatikerna.
Det finns dagligen nånting om Mumbais slum i DNA, Daily News and Analysis. En av de mest häpnadsväckande siffror jag läser är att hälften av Mumbais invånare bor i slumområden. Inte helt oväntat är fattigdomen enorm och läskunnigheten låg. Det går 750 kvinnor på 1000 män, var fjärde kvinna är utsatt för familjevåld, i genomsnitt 81 personer delar på en toalett, bara ett av sex hushåll har tillgång till vattenledningsvatten.
Under en workshop berättar en indisk dramatiker om pjäsen hon skriver i samarbete med tre kvinnor i ett slumområde. Pjäsen handlar om deras kamp för att få vatten till sina barn. Varje dag går de runt i närliggande bostadsområden för att köpa vatten. Oftast blir de nekade. En kvinna säljer, men tar ett så högt pris att modern inte kan köpa vad hon behöver. De vet inte hur de skall avsluta pjäsen. I den sista scenen sitter de tre mödrarna med sina tomma vattenkärl och vet inte vad de ska ta sig till. De kan bara hoppas på regn. Barnen flockar sig runt dem. Ett av barnen säger: ”Min mamma, hon bara är sån”.
En dag bryter ett smärre gräl ut efter en pjäsläsning. De asiatiska dramatikerna irriterar sig över att vi västerlänningar frammålar dem som offer. De känner sig inte som offer. De har problem, ja, men de tampas med dem och lyckas också lösa dem tids nog. De har det också bra. De vill inte ha nåns medlidande. Och främst av allt, de vill skriva sina berättelser själva, berätta om sin egen verklighet, ur sin egen synvinkel. Till och med Slumdog Millionaire retar dem.
Det ger mig mycket att tänka på. Varför är jag så fascinerad av slum? Söker jag dramatiska poänger i deras nöd? Misstolkar jag det jag ser? Målar jag upp en klichébild? Ja, det gör jag. Men jag ser ju också barnens glädje i leken, mödrarnas smekningar, männen i rena nystrukna kläder gå på jobb. Alla verkar snälla och utstrålar självrespekt.
Det har nu regnat i två dagar och Mumbaiborna jublar. Jag kan se alla kärl som står ute i gränderna och samlar dricksvatten. I flyget hem ser jag Slumdog Millionaire igen och texten i början: Mumbai, Santacruz. Det är min slum, tänker jag glatt. Jag är ett oförbätterligt västerländskt blekansikte.

Anna Simberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.