Konsumtionskritiskt eller kommersiellt? Takashi Murakami integrerar konst i business.

Den japanska kulturen skiljer inte på samma sätt som den västerländska mellan hög- och lågkultur. Den traditionella japanska konsten har till stor del varit träsnitt, och därmed reproducerbar och ofta också berättande. Ur det perspektivet är det svårt att motivera varför till exempel serier skulle vara någon lägre stående konstform.Detta är klart en av förklaringarna till hur Takashi Murakami och hans företag kan sälja sina konstverk både på Sotheby’s och samtidigt som billiga varor i butiker världen över utan att förlora i trovärdighet.

En annan förklaring är förstås Andy Warhols exempel som jämnat ut skillnader mellan högt och lågt och också gjort konstvärlden mer komme-

rsiell. Men Murakami har gått minst ett par steg längre än Warhol.

Warhols Factory var en fabrik till namnet men i praktiken något mer bohemt. Murakami är däremot också som affärsman välorganiserad. Han har mer personal, sammanlagt jobbar runt 130 personer för hans företag Kaikai Kiki. Största delen finns i Japan men han har även en studio i New York med 40 anställda.

Alla anställda rapporterar dagligen per mejl till Murakami om vad de gjort den dagen, en idé han snappat upp av Bill Gates.

Business

Murakami skyler inte att han gör business, men så har han också skrivit en guide i entreprenörsskap för konstnärer.

När hans hans skultptur My Lonesome Cowboy föreställande en masturberande pojke i otaku-stil såldes för 15,2 miljoner på Sotheby’s väckte han förundran genom att själv sitta med på auktionen, något som konstnärer inte brukar göra (inte ens Damien Hirst), och som åtminstone tidigare ansetts som något av ett faux pas.

Murakamis mest kommersiella projekt är dock det han gjort tillsamm-

ans med Louis Vuitton. Vuittons chefsdesigner Mark Jacobs bjöd in honom att göra en ny version av Louis Vuittons monogram. Det pastellfärgade resultatet är nu en av Vuitt-ons mest sålda produktgrupper.

När Murakami hade ett turnerande retrospektiv på bland annat MOCA i Los Angeles och Guggenheim i Bilbao rymde museerna en komplett Louis Vuitton-butik som en del av utställningen. Det hela kulminerade i att Murakami ställde ut målningar som helt enkelt var överföringar av Vuitton-monogrammet på dukar.

Projektet har setts som antingen en revolutionerande jämställning av konst och design eller ett totalt underställande av konst i relation till ekonomiska intressen. Att det är en sorts dekor är dock svårt att bortse från, men det kan också ses som något i en duchampsk tradition av ready-mades.

Ett stall

Murakamis företag Kaikai Kiki sysslar inte bara med Murakamis egen konst utan till företaget är även knutet ett stall av yngre konstnärer. De flesta är Murakamis assistenter, antingen nuvarande eller före detta, som gått vidare och som jobbar med sina egna konstnärskap på heltid. Företaget har ett eget galleri i anslutning till huvudkontoret och förmedlar sina konstnärer utomlands. De sköter även om deras licensavtal och marknadsföring.

I mycket påminner det om ett skivbolag då Murakami blandar sig mer i sina konstnärers verk än vad gallerister brukar. Som en sorts producent vakar han över hur konstnärernas verk presenteras samt till och med hur de ser ut.

Jämförelsen med ett skivbolag får extra tyngd av att företaget varje år ordnar en festival som heter Geisai. Under festivalen fylls en stor utställningshall av unga och okända konstnärer. Syftet med den är att hitta nya konstnärsfrön, och öka intresset för konsten. En av de konstnärer som uptäcktes via festivalen är Akane Koide som ännu är tonåring och som bara var 15 år då hon började på Kaikai Kiki.

Hon är en typisk Kaikai Kiki-konstnär på många sätt, med influenser från otaku och från gamla japanska traditioner.

Liksom flera av Kaikai Kikis konstnärer verkar hennes konst återspegla konsumtionskulturen, på ett sätt som kanske kunde uppfattas som komsumtionskritiskt. I Koides målning Wrist slit skär en tonårsflicka upp sin  handled och ur den strömmar en färggrann flod av konsumtionsartiklar, bland dem en mobiltelefon.

Också Murakami kan tolkas som kritisk till den konsumtionskultur han lever av och när. Till exempel har hans Hello Kitty-liknande blomfigurer klart något hotfullt över sig.

Men för att se hans konst som konsumtionskritisk krävs det nog väldigt mycket vilja, särskilt då hans uttalanden inte alls visar åt det hållet.

Bakom väggen

Kaikai Kikis huvudkontor ligger i centrala Tokyo i ett område med många ambassader. Jag besöker byggnaden för att intervjua Chiho Aoshima en av bolagets konstnärer, och får en guidning i byggnaden av en pr-representant.

Kontoret ser ut som vilket kontor som helst, förutom möjligen att det är ovanligt städat, men det hör väl till den japanska företagskulturen.

På väggen i rummet där designpersonalen arbetar hänger en klocka för New York, en för Paris och en för Tokyo. Var i världen är då Takashi Murakami själv? Viskande får jag ett svar av pr-representanten: ”Han sover bakom väggen. Alldeles intill designavdelningen”.

Han har ett eget rum i kontoret, där han är så gott som hela tiden. Kanske ändå inte som vilket företag som helst.

Sebastian Lindberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.