”Syftet med den sociala tryggheten i Finland är att garantera alla människor en tillräcklig grundtrygghet i alla livssituationer.” Så står det på social- och hälsovårdsministeriets webbplats. Den universella välfärdsideologin var ett politiskt projekt som bör ses i historisk kontext, den var en reaktion mot den politiska och samhälleliga oro som massarbetslöshet, klassklyftor och social- och ekonomisk ojämlikhet fört med sig. Statens uppgift blev ett socialt ingenjörskap, med en ideologi om solidaritet, jämlikhet och rättvisa som ledfyr. Ingen medborgare skulle på grund av arbetslöshet, fattigdom, sjukdom eller handikapp löpa risken att stötas ut ur den sociala gemenskapen. Så är det meningen att det skall vara och så tror de flesta som inte själva drabbats av sjukdom, långvarig arbetslöshet eller psykisk ohälsa att det är.

I dagens Finland ser verkligheten annorlunda ut. Det råder en klar diskrepans mellan retorik och verklighet. Stramare kriterier för att få lagstadgat stöd och hjälp, en splittrad och komplicerad byråkrati i ett system som tycks ha ekonomisk kontroll som huvuduppgift, gör att allt fler drabbade faller utanför stödsystemet. Väntetiden för att få beslut om sjukdagpeng och invalidpension kan vara flera månader.

Jag är socialarbetare i psykiatrin och behöver därför inte tillbringa min arbetsdag med att fatta beslut om avslag på 417 euro/månad i utkomsstöd åt den som fått 50 euro som hjälp av mamma och pappa till sitt bankkonto. Det gör stadens socialarbetare. Däremot ger jag ofta rådet att aldrig ta emot hjälp via bankkontot, där får inte finnas något ’överskott’.

En socialarbetares uppgift är att öka människors välmående, att befrämja lösningar av problem i människorelationer och kontrollen över det egna livet. Så står det i den internationella definitionen av arbetet inom socialbranchen. I verkligheten går arbetet mest ut på att försöka hitta vägar genom en i mina ögon ogenomtränglig och direkt grym byråkrati, som slår hårt mot redan utsatta och ofta förvirrade människor. Besluten fattas över huvudet på klienterna av tjänstemän som inte träffar dem, och är skrivna på ett sådant byråkratspråk att inte ens tjänstemännen alltid förstår det.

Mina klienter har drabbats av psykisk sjukdom, utbrändhet, depression. De måste ofta få sjukhusvård. Eftersom psykisk sjukdom i de flesta fall mycket snabbt leder till arbetsoförmögenhet, skilsmässa och hemlöshet och därmed också fattigdom, blir sjukhusräkningen omöjlig att betala. Många ger snart upp och slutar öppna kuverten med räkningar, indrivningsbreven där summorna snabbt stiger till tusentals euro, och de obegripliga beskeden från FPA. De har inte råd att sitta i timmar och telefonköa till kostnadsbelagda servicenummer s.s. socialbyrån och FPA. Och socialarbetarna är överarbetade, mycket sällan hinner de ta ställning till individuella fall, eller ens träffa de hjälpbehövande.

Att vara sjuk och fattig i Finland betyder på det individuella planet dehumanisering. De flesta har trott att man blir omhändertagen när det går illa. Jag ser människor vars depression och ångest bara ökar på grund av den behandling de får då de söker hjälp. Människor drabbas av besvikelse och en känsla av förnedring. Deras rättsmedvetande får sig en hård törn.

Dereguleringen av ekonomin, den fria marknaden samt postmodernitetens reaktionära och konservativa samhällsvärderingar slår hårt mot de utsatta. Ständigt nya avgifter för social- och hälsovårdstjänster och åtstramningen av kriterierna för arbetslöshetsersättning och invalidpension stjälper dem som mest behöver hjälp. Vore det dags för politikerna att sluta hymla och medge att vi har övergett visionen om ett samhälle som styrs av principerna för solidaritet och jämlikhet? För nu accepterar vi, och väljer, en samhällsmodell med ojämlikhet och orättvisa, massarbetslöshet och klassklyftor.