Georg Henrik von Wrights verk kännetecknas av en tudelning mellan det akademiska filosofiska arbetet och en samhällsengagerad essäistik. Men också hans samhällsengagemang präglades enligt Bernt Österman av en tudelning mellan den engagerade intellektuella och den distanserade betraktaren.
I Georg Henrik von Wrights filosofi finns en uppdelning som man genast lägger märke till. Det handlar om en spaltning av den filosofiska verksamheten i två fåror som tidigt börjar löpa parallellt.
von Wright är den vetenskapliga filosofen som framförallt gör sig ett namn inom den filosofiska logiken, men också essäisten som ivrigt skriver i Nya Argus och Finsk Tidskrift. Senare blir det fråga om böcker som Tanke och förkunnelse (1955), Humanismen som livshållning (1978), Vetenskapen och förnuftet (1986) och Myten om framsteget (1993). Åtskillnaden mellan de två verksamhetsformerna blir inte mindre markant av att den försiggår på två olika språk – vetenskap gör von Wright på engelska, men essäer skriver han på svenska.Arrangemanget kan förefalla rätt bekymmerslöst, särskilt som läsarna sällan var de samma. Ändå var det någonting i uppdelningen som störde honom själv. Ibland låter det som om han uppfattade förhållandet mellan de två verksamhetsformerna som ett intellektuellt problem bland andra. Men på andra ställen framgår det klart att det han kallade för ”kluvenheten i sin filosofiska personlighet” uppriktigt plågade honom. Det kan inte råda någon tvekan om att han önskade att de två världarna kunde smälta samman. Det här är den första klyftan, som von Wright alltså var mycket medveten om. Den andra klyftan har jag däremot själv hittat på. Jag kom på den när jag nyligen läste den uppmärksammade artikeln om Vietnamkriget som von Wright 1967 skrev för Hufvudstadsbladet och Dagens Nyheter. Det som slog mig är att det finns en tydlig skillnad mellan den direkta protesten mot Vietnamkriget och den mera komplicerade roll i samhällsdebatten von Wright kom att spela efter publicerandet av Vetenskapen och förnuftet 1986. Jag tror de senare svårigheterna kan ses som uttryck för en annan klyfta i von Wrights tänkande, som har att göra med skillnaden mellan filosofisk analys och politiskt ställningstagande. Medan den första klyftan handlar om en kluvenhet hos von Wright som filosof, kan man se på den andra som en spricka i hans roll som intellektuell. Ändå finns det en förbindelse mellan de två klyftorna. När den första klyftan blir mindre växer den andra. Ja, man kan kanske till och med säga att det är själva strävan att sluta den första klyftan som skapar den senare.
Logik och essäer
Varför ville en ung analytiskt sinnad filosof som hastigt tog logiken till sin specialitet också skriva essäer? I von Wrights tidiga produktion på svenska ingår också populärvetenskapliga artiklar, vars motiv främst tycks vara att upplysa en bredare allmänhet om den moderna filosofins logiska inriktning. Hans första publikation i Nya Argus, ”Logistisk filosofi” (1938), är av just det här slaget. Men snart börjar vetenskapliga arbeten som ”On probability” i Mind 1940, och doktorsavhandlingen ”The Logical Problem of Induction” 1941, varvas med artiklar om det politiska läget i Europa i Finsk Tidskrift. Dostojevskij-essäerna för Nya Argus, som senare kom att ingå i Tanke och förkunnelse (1955), skriver han i Cambridge strax efter att han övertagit professuren efter Wittgenstein 1948. Förklaringen han själv ger i The Philosophy of Georg Henrik von Wright (1989) är slående enkel – ”Jag tror att ett av motiven bakom mitt essäskrivande var känslan av att det fanns en diskrepans mellan den snäva relevansen och omfattningen av mitt professionella arbete och det behov jag alltid upplevt att göra filosofin relevant för mitt liv och min förståelse av världen”.
Man kan förstås undra varför von Wright inte i stället valde att från början göra en mera existentiellt inriktad filosofi? Den oinvigde kan lätt underskatta svårigheterna. Det är inte bara frågan om att von Wrights akademiska forskningsbana råkat fokusera sig på just logiken. Tanketraditionen där han kände sig hemma lämnade helt enkelt ingen plats för en filosofi som gör någonting utöver logisk-begreppslig analys. I motsats till många andra samtida akademiska filosofer kunde han ändå inte ge upp tanken på att filosofin kunde ha större ambitioner. Tydligast syns det i Dostojevskij-essäerna där han väljer att betrakta också Dostojevskij som filosof – ”Inte precis i ordets akademiska mening … men väl i den djupare mening som täcker alla allvarliga försök att bestämma människans plats i tillvaron”. von Wright tycks faktiskt vara övertygad om att just de stora författarna har tillgång till en uttrycksform som den moderna filosofen saknar. I en artikel från medlet av 50-talet nämns förutom Dostojevskij även Kafka, Rilke och Sartre (som författare), samtidigt som Heideggers försök att filosofiskt bestämma tillvaron bedöms som ”sällsynt dammigt och dött”.
Själv strävar von Wright i de tidiga essäerna mest till att förtydliga sin egen läsupplevelse och att förklara sina intryck för andra. Ändå kan han inte helt nöja sig med den rollen. Han vill fatta sin värld med tankens hjälp, samtidigt som idealet om det strikta, filosofiska tänkandet som han gjort till sitt eget inte bara saknar verktyg för detta, utan ställer sig direkt skeptiskt till möjligheten. Det är en spänning, en klyfta och ett tillkortakommande.
Tanken om att de två världarna är på väg att närma sig varandra återkommer ofta i de självbiografiska översikter von Wright skriver under sina sista 30 år. Det finns två möjliga utvägar. Antingen måste den akademiska filosofin han stått för utvidgas på ett sätt som motsvarar hans existentiella krav, eller så måste han hitta på ett annorlunda sätt att göra filosofi. von Wright gör ansatser åt båda hållen. Den första linjen utvecklar han tydligast i boken han själv uppfattade som sin bästa, The Varieties of Goodness (1963), som visserligen fortfarande är en begreppsanalytisk undersökning, men samtidigt har en lutning mot det normativa. Den andra möjligheten följer han upp i Vetenskapen och förnuftet. Där använder han sig av en metod han kallar för ”kvasihistorisk”, som går ut på att klarlägga början till de tendenser vi ser i dag och sedan försöka projicera dem framåt. Det är den här tidsdiagnostiska vändningen som skapar svårigheter i debatten.
Kriget mot vietnam
På våren 1989 kommer någon på Helsingin Sanomat på att det är dags att ta reda på vem som är landets ledande intellektuella. Sagt och gjort. Man utlyser en omröstning till vilken representanter för kulturliv, politik och media inbjuds att delta. Då resultaten publiceras i april samma år, står Georg Henrik von Wright som klar segrare före Paavo Haavikko och Johannes Salminen. Jag tycker han kanske ser lite orolig ut uppe på den högsta pelaren i stapeldiagrammet. (På följande sida protesterar Merete Mazzarella mot ”Lucia-valet”. Det hindrade inte tidningen från att göra om numret i början av 2000-talet, med samma resultat.)
Vad Helsingin Sanomat menade med en intellektuell blev väl aldrig riktigt klart. En tydlig bild av rollen som intellektuell finns däremot hos Edward Said. Han beskriver den intellektuella som en person som innehar förmågan att artikulera ett budskap som utgående från ett starkt personligt engagemang ifrågasätter maktens gällande ortodoxi och försvarar de utsatta. Det är frågan om en roll som aldrig kan vara privat, utan alltid utspelas i offentligheten. Utgående från Saids definition är det lätt att lyfta fram ögonblicket då von Wright blir intellektuell, det sker genom publicerandet av ”Kriget mot Vietnam” 1967. Det framgår tydligt ur memoarerna Mitt liv som jag minns det (2001) att han också själv ansåg sig ha trätt in i en ny fas − ”Det är inte lätt för mig att beskriva den sinnesförändring som mitt engagemang i Vietnamfrågan innebar och som blev bestående. Mitt gamla jag får jag aldrig tillbaka.”
Bakgrunden till artikeln är på något sätt typiskt ”von Wrightsk”. Han befinner sig på besök vid Cornell University, där han konfronteras med ett starkt motstånd till Vietnamkriget hos sina kolleger. Ensam i det stora huset där han bor sätter han sig ner för att skriva sin artikeln. Men inte, väl att märka, ”i första hand med tanke på publicering”, utan för att klarlägga sin egen ståndpunkt för sig själv. Beslutet om att gå ut med artikeln fattar han först senare. Ändå finns det inte mycket rum för ambivalens i ”Kriget mot Vietnam”. Genom hela den långa artikeln löper en underton av personlig indignation. Kriget beskrivs som ett avskyvärt krig mot det vietnamesiska folket som förs på ”idel lögnaktiga och orättfärdiga premisser”. Det är frågan om ett krig som måste ”uppröra varje kännande och tänkande människa och energiskt fördömas”. Det kan inte råda någon tvekan om att det handlar om en klassisk intellektuell intervention.
Det är i världen som inte längre är sig lik som von Wright under 70-talet återupptar sin essäistiska verksamhet, som legat i träda sedan början av 60-talet. Ändå börjar han inte på någonting helt nytt. Humanismen som livshållning (1978) består till hälften av essäer som publicerats långt innan Vietnaminlägget. Även Vetenskapen och förnuftet för vidare tankar som fanns i en essäcykel i Nya Argus redan i början av 60-talet. Men nu är projektet förbundet med en nyvunnen offentlighet som intellektuell, som också ger en klar riktning för hans längtan efter att göra en livsrelevant filosofi. Samtidigt börjar också tanken om den ”kvasihistoriska analysen” som en (för honom) ny och annorlunda filosofisk metod dyka upp.
Vetenskapen och förnuftet
Själv läste jag Vetenskapen och förnuftet som ung filosofistuderande på 80-talet. När jag nu tar upp den på nytt förvånas jag av hur ambitiös den är, låt så vara att författaren blygsamt beskriver den som ett ”försök till orientering”. I sin bok försöker von Wright – genom att bland annat slå broar mellan den medeltida magin och det vetenskapliga tänkandet – visa hur vår tid kommit att domineras av en ensidig, teknisk rationalitet, som lämnat oss utan en grund för att upprätta en förnuftig livsstil. Det rör sig om vad man kanske kunde kalla för en den förkrympta rationalitetens genealogi. Bokens anda är ofta ödesmättat pessimistisk – ”Den i den tekniska rationalitetens tvångströja insnörda människan leds in i ett av oförnuft och primitiva instinkter styrt samhälle, där makten och våldet undanträngt humaniteten som ideal”, kan det heta.
Samtidigt blir boken också ett inlägg i samhällsdebatten. Receptionen är blandad. Ofta är den positiv, men det finns också rikligt med kritiska röster. I Finland väcker Erik Allardt en viss uppmärksamhet genom att på Vetenskapsdagarna i Helsingfors i januari 1987, karakterisera von Wrights bok som ett uttryck för ”romantisk antiteknologi”, samtidigt som han lyfter fram de röda khmerernas skräckregim i Kambodja som ett exempel på vad en sådan hållning kan utmynna i. I Svenska Dagbladet ger boken samma vår upphov till en debatt som inbegriper hela 19 bidrag, där också ledande politiker som Carl Bildt och Bengt Westerberg deltar. I debatten prisas von Wright för att äga ”örnens överblick i skyn”, men anklagas också för ”gammalt framstegsfientligt dravel”. Besvikelsen över bokens slutsatser eller budskap går ofta inte att ta miste på. ”Men då det gäller huvudtesen faller det mindre väl ut. Skarpsinnet förvandlas till halvt ointellektuellt grubbleri”, skriver Aftonbladets tidigare chefredaktör Kurt Samuelsson. ”Han slutar i allmän uppgivelse”, klagar Bildt.
Det är inte svårt att försvara von Wright mot kritiken. Vetenskapen och förnuftet är ett försök att förstå samtiden, inte ett politiskt program. Då Allardt tolkar tanken om den i den tekniska utvecklingen inneboende farliga ”inre logiken” som ”romantisk antiteknologi”, tyder det på att han inte vill − eller kan − se skillnaden. Att dra in Pol Pot i sammanhanget är, för sin del, att glömma att von Wrights tänkande bottnar i 40-talets kritiska teori, som uttryckligen vände sig mot alla försök till målrationella slutliga lösningar. Till SvD-debattörerna kan man bara upprepa att det handlar om en tidsdiagnos som knappast kan bli så mycket annat än spekulativ och osäker då den, som von Wright uttrycker det, ”projiceras mot framtidens skärm”.
När jag mer än 20 år senare läser debattartiklarna kring Vetenskapen och förnuftet blir intrycket ändå att det också går att förstå kritikerna. Framförallt är det någonting i hela kommunikationsupplägget som inte riktigt fungerar. Kritikerna famlar efter någonting som inte finns där och fyller ibland på med sitt eget, von Wright preciserar att han ”varken vill det eller det”. I det långa svar som får avsluta SvD-debatten väljer von Wright att ”inte polemisera mot namngivna författare”, i stället går han in för att ”analysera några typiska reaktioner på boken”. I praktiken betyder det att debattörerna får finna sig i att kallas för ”några skribenter”, ”många av mina kritiker”, ”en annan författare” eller bara ”man”. (Jag inser att det också var av praktiska skäl, men i alla fall.).
Medan von Wright i Vietnamartikeln står för en intellektuell intervention som inte på något väsentligt sätt avviker från Saids kriterier, ser bidraget som Vetenskapen och förnuftet ger till samhällsdebatten annorlunda ut. Kvar finns ambitionen att avslöja maktens ortodoxi (men på ett annat plan). Engagemanget ser däremot mera ut som ett akademiskt intresse än en personlig indignation. Det konkreta ställningstagandet har ersatts av en allmän oro och pessimism. Jag förvånas väl egentligen inte heller så mycket av att så många av debattörerna har svårt att förstå sig på avsnittet där von Wright skriver att han inte kan finna det särskilt upprörande att mänskligheten går mot sin undergång som zoologisk art (”om det sker efter några hundra tusen år eller ett par sekler, är i det kosmiska perspektivet en pipa snus”).
Jag tror, som sagt, att förändringen har att göra med en filosofisk ansats till rollen som intellektuell, som har djupa rötter hos von Wright. I förlängningen finns här förstås också mer allmänna frågor om den filosofiska analysens plats i samhällsdebatten. Ytterst handlar det kanske också om huruvida intellektuella också kan vara professionella.
Bernt Österman
