– Jag efterlyser intresse, synlighet och respekt för den här litterära genren – diskutera LL-litteratur gott folk! skriver författaren Birgitta Boucht här i sitt upprop för en litterär form som oftast förbises av både förlag och kritiker.
Därför är vi båda fortfarande aktivt i gång med att förklara vad begreppet LL-bok betyder. Vi betonar att LL-böckerna är en litterär genre, inte en våldtäkt på den ”fina” skönlitteraturen.
Werkmäster: ”Det finns undersökningar som visar att ungefär en fjärdedel av alla vuxna i Sverige har någon form av lässvårigheter. Tjugofem procent klarar inte att, exempelvis, läsa och förstå en dagstidningsartikel om ett ämne som de inte redan är välbekanta med. LL-böckerna vänder sig till alla som av en eller annan anledning har lässvårigheter – dyslektiker, invandrare, äldre, personer med utvecklingsstörning, läsovana ungdomar och andra. LL-böckerna finns för att så många som möjligt ska kunna få positiva läsupplevelser.”
Boucht: ”LL betyder Lätt Läst. LL-formen är en speciell skönlitterär genre. Texten är uppdelad på korta rader utan att vara dikt. Den använder inte svåra ord utan att förklara dem. Den är konkret. Den är kronologisk. Den är renspolad som en sten vid en strand. Det betyder att den som skrivit texten har bearbetat, förkortat, slipat, putsat. Men kvar finns äventyret, språkskimret, det outsagda, det som skymtar fram mellan raderna. Kvar finns sorgen och glädjen, kärleken, vänskapen, allt det som ”vanliga” skönlitterära böcker handlar om.”
Lättläst Tolstoj
På bokmässan hade vi mycket roligt när vi presenterade Johans bok Selma Lagerlöf, liv, lust, litteratur och hans tre böcker om En naken karl, den otursdrabbade, överviktiga, åldrande herr Jansson och hans väninna fröken Lasker. Vi hann dessutom diskutera Tolstojs Anna Karenina, som Johan återberättat till lättläst. Där har han skurit bort allt om nya jordbruksmetoder i Ryssland under det sena 1800-talet men hållit kvar det mångskiftande persongalleriet, kärleksikonerna som fortfarande utgör referenser för dagens älskande.
Också de som har läs- och skrivsvårigheter älskar. Också de vill känna till böckernas värld, de äventyr man kan uppleva där. Också de har rätt till information som framställs på ett begripligt sätt. Framför allt har de rätt att vara stolta över sin läshunger. De ska inte avfärdas som personer vilka nöjer sig med att läsa ”förenklade, torftiga och infantiliserande” böcker, som jargongen kan låta. Fördomarna, okunskapen, finns hos både författare, kritiker, förlag och den stora allmänheten. Och de avspeglar inte bara fördomar mot LL-böcker utan också mot personer med specialbehov.
Lappar om döden
Johan Werkmäster och jag kom in i LL-litteraturen på samma sätt: genom tävlingar där man efterlyste lättlästa manus. I mitten av 1980-talet var man på hugget med sånt både i Sverige och Finland. Men de flesta författare hade mycket vaga uppfattningar om vad lättläst innebar och få hade en tanke på att skriva LL. ”Snarare var jag väl, som de flesta unga författare, ute efter att skapa sådant som var djupsinnigt och svårt”, säger Werkmäster.
Själv satt jag sommaren 1986, när tävlingen i Finland utlystes (med bl.a. Beata Frankenhaeuser som initiativtagare), i en sommarstuga i Gumbostrand och sörjde min mamma som dött på våren. Jag började skriva på lösa lappar om en flicka som förlorat sin mormor. Jag satt vid ett lågt bord som stått i min lekstuga när jag var barn. Det var inte svårt att återknyta till den tiden, och plötsligt hade jag ett manus som jag kallade ”Lösa lappar om mormor, Marjut och döden”. Jag skrev om det många gånger, putsade, rensade, slipade. Och jag fick pris. Utan att veta hur det gått till var jag LL-författare. Boken översattes också till norska och har använts i sorgegrupper för sådana som förlorat nära anhöriga. Efter det fortsatte jag att skriva LL-böcker då och då för att det var så renande och lärorikt för mig som författare.
Men nu är det som sagt elva år sedan Jag heter Hanna kom ut. Det är svårt att bli utgiven som LL-författare i Svenskfinland. Jag är säker på att jag har kolleger som sitter på LL-manus som de inte fått placerade.
Ett rikare språk
Förr kallade jag LL-böcker de föräldralösa barnen i litteraturen: hemlösa, utsatta för risken att glömmas bort. Idag tänkar jag på dem i klasstermer. LL-böckerna verkar vara litteraturens underklass, som man generat vänder blickarna ifrån, förtiger, aldrig hört talas om, vars existens man ifrågasätter. Klassen utan pengar och nätverk, utan påverkningsmöjligheter, osynlig i brödkön.
Är det en orättvis betraktelse? Den är inte riktad mot dem som idag aktivt arbetar med lättläst. I Svenskfinland finns ett LL-Center i Helsingfors och Lärum förlag i Vasa, det finns LL-Bladet som sprids i stora upplagor också till finskspråkiga skolor, det finns möjlighet att söka stipendier för att skriva LL-böcker. Alla involverade kämpar tappert och gör vad de kan med en alltför liten personal. Det är inte dem det är fel på.
Det jag efterlyser är intresse, synlighet, respekt för den här litterära genren bland andra än de direkt inblandade. Diskutera LL-litteratur gott folk! Ta reda på vad den står för. En dag hoppas jag det blir självklart att modersmålslärare, litteraturforskare, kritiker, förlag, läsare, massmedia och finlandssvenska fonder känner till och uppskattar LL-böcker, stöder produktionen av dem och håller, också en kritisk, diskussion vid liv. Werkmäster och jag kan inte i evighet sitta i paneler, vi vill ju skriva också.
Johan Werkmäster: ”För läsovana människor, ungdomar och andra, kan LL-böckerna vara det första steget på vägen mot mer regelbundna läsvanor och därmed också mot ett rikare språk och en ökad förmåga att kunna tillgodogöra sig även andra slags texter – en väg mot fler upplevelser och större kunskaper, helt enkelt.”
Förr kallade jag LL-böcker de föräldralösa barnen i litteraturen: hemlösa, utsatta för risken att glömmas bort. Vi betonar att LL-böckerna är en
litterär genre, inte en våldtäkt på den ”fina” skönlitteraturen.
Vad finns kvar av LL?
Finlandssvenska skribenter som gett ut LL-böcker är bl.a. Birgitta Boucht, Yvonne Hoffman, Marita Lindquist, Berit Lundell, Tomas von Martens och Sabira Ståhlberg.
I höstas utkom tredje delen i Sabira Ståhlbergs serie om Filip, LL -böcker riktad till unga pojkar. Den heter Filip och flyget, utgiven av Lärum förlag i Vasa.
Bland faktaböcker kan nämnas bl.a. Pertti Rajalas Finlands historia. På kommande är en bok om världshistorien på lättläst svenska.
LL -center publicerar regelbundet lättlästa broschyrer om t.ex. EU, om FN:s handikappkonvention, om demokrati, om pengar, om märkningarna på matförpackningar. Broschyrerna görs i samarbete med olika myndigheter. Inför varje val publiceras också lättläst material på svenska.
LL -Bladet är en lättläst nyhets- och aktualitetstidning. LL -Bladet skriver om händelser i Finland och utomlands, om sport, kultur och underhållning. Utkommer varannan vecka.
LL -förlaget i Sverige ger årligen ut tiotals böcker – deckare, faktaböcker om krig och politik, sagor och myter, svenska klassiker, ungdomsböcker. www.lattlast.se
Kolla utbudet av finlandssvensk LL-litteratur på www.ll-center.fi eller www.papunet.net/ll eller via biblioteken. FDUV:s bibliotek är välförsett med finlandssvensk LL -litteratur.
Adresser:
LL-center, Vilhelmsbergsgatan 11 C, 00500 Helsingfors
e-post: [email protected] (allmänna frågor)
[email protected] (frågor som gäller tidningen)
Lärum-förlaget Ab, Handelsesplanaden 20 A, 65100 Vasa
e-post: [email protected]
LL-förlaget, Box 9145, 10272 Stockholm
Birgitta Boucht
