Renzo Martens dokumentärfilm Enjoy poverty som utspelar sig bland svältande mänskor i Kongo är lika chockerande som Jonathan Swifts pamflett om att mata de rika med de fattigas barn var på sin tid.
Omtöcknade ramlar vi ut i den kalla novemberkvällen efter att under 87 minuter ha tvingats vistas bland Brysselbaserade regissören Renzo Martens upptåg som narcissistisk konstnär i misärens och svältens Kongo. Den på Lens Politica-festivalen 14.11 visade Episode III: Enjoy poverty-dokumentärens försvarare menar att Martens på ett briljant sätt tvingar publiken att konfrontera sin egen grymhet och att narcissismen i filmen enbart speglar den attityd som vem som helst av oss i praktiken visar gentemot våra svältande medmänniskor. Andra ställer sig mer skeptiska till Martens projekt. Ska människor som begraver sina av svält döda barn dessutom tvingas agera intet ont anande objekt i Martens vridna konstprojekt?Renzo Martens tes är att fattigdomen är en av Kongos viktigaste naturtillgångar. Utrustad med omsorgsfullt förpackade neonbokstäver, som i stora lådor transporteras av Martens kongolesiska bärare, beger sig regissören till byar där svälten regelbundet kräver liv, och installerar där sitt konstverk. Generatorn hostar igång, och på den mörka natthimlen projiceras i blått orden ”Enjoy poverty” med ett litet blinkande rött ”please” emellan. De förbluffade byborna vet inte vad de ska tänka. I samband med lanseringen av konstverket håller Martens en workshop där han poängterar att byborna själva borde börja göra business av sin fattigdom. På en vit tavla utför han några matematiska kalkyler för att visa att fotografier från bröllop och fester, det byns fotografer normalt sysslar med, endast inbringar dem någon enstaka dollar, medan fotografier av våldtagna kvinnor, svältande barn och döda kroppar skulle ge dem upp till tusen dollar i ersättning. Under ledning av Martens drar de misstrogna lokala männen ut med sina kameror för att ta bilder av lidandet i byn.
Precis som The Yes Men, en av Lens Politica-festivalens huvudgäster i år, säger sig också Renzo Martens i sitt arbete inspireras av Jonathan Swifts år 1729 tryckta pamflett A modest proposal, där Swift beskriver hur fattiga föräldrar borde se till att deras barn blir uppätna av rika Londonbor hellre än att de tynger den irländska statens dåliga ekonomi. Visst lyckas Martens, precis som Swift på sin tid, med att chockera, och visst är det förtjänstfullt att försöka blottlägga hur fattigdomsindustrin fungerar. Filmen lyckas definitivt ro hem ett par poänger. Problemet är bara att Martens kalla och distanserade roll i det här sammanhanget blir så utstuderat grym eftersom hans motspelare inte är skådespelare utan verkliga, sårbara människor i en extremt förödmjukande situation. I filmen säger Martens till några av kongoleserna: ”Att se ert lidande gör mig till en bättre människa”. Jag betvivlar det.
Renzo Martens: Episode III: Enjoy poverty. Lens Politica 11–15 november i Helsingfors.
Heidi Johansson
