Jag hör till dem som måste ha flera böcker på gång samtidigt. Ett slags stereoläsning. Om jag bara har en enda bok till hands kan jag inte koncentrera mig på texten. När jag lägger ifrån mig en bok har jag behov av att sträcka ut handen efter en annan, sedan kanske en tredje och fjärde innan jag igen återvänder till den första. Stereoläsning, parallelläsning, skapande läsning, interaktiv läsning, kalla det vad ni vill. Faktum är att texterna korsbefruktar varandra. De blandas inte ihop, men de belyser varandra, lyfter upp sådant som jag annars inte skulle fäst mig vid. Det uppstår en dialog mellan böckerna och den kan bli så hetsig att jag måste hämta in ytterligare deltagare, öka på antalet strålkastare – ibland blir det ett äventyr utan like att följa med det mångfacetterade skeendet. Böckerna behöver inte beröra samma ämne, de behöver inte vara från samma tid eller samma plats, men någonstans tangerar de ändå varandra, någonstans bygger de upp ett nytt och gemensamt universum som inte nödvändigtvis behöver vara i miniatyr.
Jo, jag är, jag har alltid varit besatt av ord på papper, också den fysiska kontakten med boken som föremål känns livsnödvändig. När jag får en ny bok i handen vrider och vänder jag på den, jag granskar omslaget noga, låter fingrarna och handflatan glida över det, kollar bokryggens rundning, bokhörnens eventuella kantighet eller frånstötande vasshet, jag väger boken i handen, morrar över onödig tyngd, gläds åt en lagom lätthet men rynkar på näsan om lättheten går till överdrift. Pajar. Pajar och pajar. Snusar ibland på papper och trycksvärta, prövar om hela paketet går att lägga in i handväskan, känner ett slags liten lycka om det “glider in” och lägger sig till rätta. Ritualen fortsätter: pärmen öppnas, försättsbladen utforskas med ögonen, med händerna, nytt snusande, upprördhet över blad som inte lägger sig lugnt till rätta när de vänds utan är hopklibbade längst ner och måste pressas från varandra, ännu större upprördhet om hela boken är sådan att den inte hålls uppslagen av sig själv utan varje uppslag måste tyngas ner med hjälp av mobiltelefonen, en konservöppnare, en mugg, en annan bok – allt sådant som skymmer texten, avbryter läsandet och hackar sönder rytmen – och så ett blint raseri över de extremfall där sidorna fortsätter att stå rätt upp som ett nystubbat hår och tyngderna man lagt ut vid kanten sprätter all världens väg. Raseri, hat! Så får varken världen eller litteraturen bete sig! Jag blir provocerad, jag drivs till våldshandlingar: först pressar jag med sammanpressade nävar ned sidorna åt var sitt håll, sedan lyfter jag boken, tar ett stadigt tag i övre och nedre kanten och bräcker den häftigt bakåt så att det knakar i ryggen. Det händer att den därefter är slak och lydig. Det händer också att den börjar visa upp sina enkla beståndsdelar. (Alla ni som väntar på att jag ska komma till ordet “läsplatta”, slappna av. Jag tänker aldrig komma så långt.)
Läst – och omläst. Omläsningens fröjder är oändliga. Det märkliga är att texten förändras varje gång, får nya betydelser, nya tyngdpunkter. Den påverkas av både yttre och inre faktorer. Lika lite som man kan stiga ner i samma flod två gånger kan man stiga in i samma text två gånger. Inte sådana läsare som jag. Min egen livssituation förändras hela tiden i högre eller mindre grad, världen omkring mig förändras, hot och hopp byter form – allt påverkar texten framför mig så att boken i vissa fall nästan blir en motsats till den text jag förra gången tog till mig. Och så finns ju också de där snopna gångerna då boken helt enkelt har vänt en ryggen under den tid skilsmässan har varat. Ligger där, platt och kall. Kan inte påminna sig om att vi någonsin träffats. Vill inte. Kastar sig likgiltig. Sådant är inte roligt. Men som erfarenhet kan det ha en viss tyngd.
Vivi-Ann Sjögren
