Jag upplever mig inte fattig. Jag tror inte att någon annan gör det heller. Men tittar man på Statistikcentralens fattigdomsgräns i Finland (1090€/månad) kvarstår faktumet att jag under hela mitt vuxna liv varit fattig. Inte så att jag lidit. Jag har alltid vetat att jag har ett socialt skyddsnät som fångar mig om det verkligen skiter sig. Det har inte alla. År 2007 fanns det 708 000 låginkomsttagare i Finland (13,6%), en fördubbling från 1995. Och den ekonomiska depressionen har inte gjort situationen bättre. Nästa år förväntas arbetslösheten i Finland stiga till 14 procent, och det är unga som drabbas mest. Fattigdom och social diskriminering är också EU:s tema för 2010.
I Finland stigmatiseras fattiga som odugliga medborgare, parasiter. Stigmatisering i kombination med den protestantiska etiken, leder till att man gör allt som står i ens makt för att dölja att man är fattig. Stoltheten blir ett hinder för att söka hjälp, och skammen gör att man inte talar om det. På det här sättet synliggörs inte fattigdomen, utan döljs – inte bara av beslutsfattare, utan tyvärr också av de fattiga själva. Och så skapas en fattigdomsspiral, där man tvingas ta dyra vip-lån för att upprätthålla fasaden. Men hur märker och mäter man att man är fattig? Jo, genom att jämföra sig med sin omgivning – to keep up with the Joneses, som det kallas. Man placerar sin levnadsstandard i relation till sina grannar, vilket skapar relativ deprivation. Det här innebär i praktiken att man blir missnöjd med sitt hus först när grannen skaffar ett slott. Då börjar huset kännas som en liten stuga, och med det växer missnöjet och känslan av att man befinner sig i en svag social position, som Marx uttryckt det.
Fattigdom handlar alltså förutom om det materiella, minst lika mycket om något socialt. Man vill inte sticka ut, vill inte avvika från en imaginär majoritet, vill inte ställa sig i brödkön, vill inte erkänna för sin omgivning att man inte har råd att ta den där ölen, se den där filmen, göra den där resan, köpa den där villan.
Behovet av att konsumera symboliska produkter för att upprätthålla eller försöka förbättra sin sociala position mättas aldrig. Jag kan själv märka det i mina egna konsumtionsvanor. Jag köper bara rainbowprodukter, för de är billiga. Tittar alltid på kilopriset och känner mig nöjd om jag kunnat spara in en euro. Å andra sidan kan jag nog lägga ut hundra euro på ett par äkta Rayban-brillor eller specialbeställa ett cykeldäck från USA för femtio euro. Var finns logiken?
Konsumtion bygger på kommunikation via symboliska produkter, det är något som riktar sig mot andra, något offentligt. Vad jag har i mitt kylskåp behöver ingen någonsin få veta. Kylskåpet hör egentligen till den mest privata sfären i mitt liv. Där stänger jag in sidor av mig som jag kanske inte vill att någon ska se; där ligger mina oetiska fiskpinnar på rad och framför allt sitter där en stor tomhet och stirrar tillbaka på mig när jag för sjätte gången öppnar kylskåpet i hopp om att hitta något gott. Men mina skinande Raybans döljer allt det här. De skyddar mina ögon från de ekonomiska realiteternas sanningsstrålning.
Det här är också kopplat till en generationsskillnad. Mina föräldrars generation växte upp i ett Finland där man lättare fick jobb, och många klättrade envist upp för den sociala stegen. Drivkraften bakom allt var att åstadkomma något, att vara effektiv och driftig. Det var en förbannat duktig generation. I dag ser samhället annorlunda ut. Den sociala mobiliteten har ändrat riktning, och allt fler unga blir fattigare än sina föräldrar, trots hög utbildning och goda hemförhållanden. Som en reaktion på det här börjar allting mer och mer handla om vilket intryck man ger – den nya generationerna har lärt sig marknadsföra sig själv genom att ge ett intryck av något; fake it till you make it. Det har alltså skett en övergång från it’s all about performance till it’s all about appearance. I det här performativa samhällsklimatet förväntas det att man ska framföra sin egen succes story – sann eller chimär, det är en bisak.
Man talar om the American Dream som en kulturell kraft som driver folk till att förverkliga sina drömmar med vilka medel som helst och till vilket pris som helst. Alla metoder är tillåtna när man ska förverkliga sig själv. Jag är övetygad om att det också finns en inbyggd idé om den finska drömmen. En idé som får oss att in det sista dölja att vi är fattiga, att vi misslyckats – fast vi enligt många vunnit en verklig lottovinst när vi fötts här i Finland. Kraven är höga från början. Föds man med en lottovinst i handen förväntas det att man förvaltar den väl och förverkligar sina (eller samhällets) drömmar. Den finska sisun gör det inte lättare. En riktig finländare förväntas nämligen alltid klara sig. Man ska kämpa på, inte gnälla, inte be om hjälp, inte visa sig svag. Men att öppna sitt kylskåp och visa vem man är – det kräver verklig sisu.
Föds man med en lottovinst i handen förväntas det att man förvaltar den väl och förverkligar sina (eller samhällets) drömmar.
Johannes Taberman
