När det parlamentariska presstödet förra året omvandlades till ett informationsstöd för partierna innebar det en allvarlig och i vissa fall dödlig åderlåtning för många små tidningar. Senast har det meddelats att centertidningen Lalli i Kumo upphör och går in i Suomenmaa i Uleåborg. I vårt förra nummer berättade Jan-Erik Wiik om hur presstödsreformen dödar Arbetarbladet. Både Arbetarbladet och Ny Tid hade hoppats att det selektiva stöd för tidningar på minoritetsspråk (i praktiken svenska), som infördes för att kompensera reformens effekter för de mest utsatta tidningarna, skulle mildra bakslaget. Men tji fick de, pengarna gick både 2008 och 2009 dels till FNB:s svenska verksamhet, och därmed till de större svenska, SFP närstående tidningarna och till de båda åländska tidningarna och deras inbördes kapprustning. De hårdast drabbade, de små vänstertidningarna, blev helt utan. Det var trafikministeriet som skötte fördelningen, men man undrar ju nog om inte ministeriet konsulterat regeringspartiet SFP i frågan.Men Wiik konstaterar att det minskade presstödet bara varit ett av problemen. Ett annat är postavgifterna.

– Under min tid på tidningen har postkostnaderna stigit med sådär 30 procent. Nu har kommunikationsverket dessutom krävt att posten, alltså Itella, sänker portot för privatbrev, vilket kan komma att betyda att de höjer det för tidningar, möjligen med upp till 30 procent på en gång.

Wiik upplever sig inte heller ha fått något nämnvärt stöd från sitt partis sida, trots nedläggningshotet. SDP utgick, liksom Vänsterförbundet, från att vänstertidningarna skulle få sin del av minoritetspresstödet och hade i stället sänkt sitt eget stöd. När så inte skedde fick Arbetarbladet, trots löfte, ingen kompensation för det (vilket Ny Tid fick på sitt håll).

Också på annat sätt har partiledningens bristande intresse för pressen märkts. Under Eero Heinäluomas tid som partiordförande och Maarit Feldt-Rantas tid som partisekreterare träffades partiledningen, chefredaktörerna och informatörerna en gång i veckan för att diskutera vad som var på gång och värt att skriva om. Under Jutta Urpilainens tid har det hållits ett enda sådant möte.

Abl:s ekonomi

har under hösten varit så usel att Wiik inte fått någon lön på tre månader. När papperstidningen slutar att komma ut vid årsskiftet går han på pension, men han har arbetat med två former för en fortsättning. Den ena är en webbtidning som ska innehålla aktuellt material av det slag som Arbetarbladet hittills innehållit. Webbtidningen öppnas 4 januari. Den andra är en månadstidning med en mer ideologisk inriktning.

– Den skulle ha en helt annan läsekrets och annan inriktning än Arbetarbladet haft. Tanken är att hela Norden är en socialdemokratisk region, samtidigt som man i de olika socialdemokratiska partierna känner varandras verkligheter så dåligt.

Wiik, som har en klockarkärlek till typografi och som själv brutit om Arbetarbladet, har gjort en dummy för månadstidskriften, d.v.s. ett förslag till hur den kunde se ut, men han kommer inte att jobba med den.

– Jag orkar inte, jag har alla symptom för utbrändhet: sover dåligt, äter ohälsosamt, stirrar ofta i väggen. Jag vill inte bränna ut mig helt, jag har ännu många böcker på gång.

Ännu finns det inte heller pengar, så i bästa fall kan man räkna med tre till fyra provnummer under nästa år. Om projektet blir verklighet beror uppenbarligen också på intresset hos systerpartierna.

EU-kommissionen

har fått bära skulden för omläggningen av presstödet, men det är uppenbarligen en myt som skapats för att frita regeringspartierna i Finland från ansvaret för att ha kapat pengarna för sig själva. Myten härstammade från Sverige, där det antyddes att EU skulle ha krävt en omläggning av det svenska presstödet eftersom det ansågs snedvrida konkurrensen på tidningsmarknaden. EU hade fått ett klagomål från ett företag i branschen – man antar allmänt att det var Bonnierkoncernen som ville åstadkomma en sänkning av stödet till speciellt Svenska Dagbladet som blivit en allt svårare konkurrent till Dagens Nyheter. Också Skånska Dagbladet var hotat. Regeringen tillkännagav också, med hänvisning till EU:s förmodade inställning, planer på en reform av presstödet.

Med hänvisning till att de båda dagbladen genom reformen kunde slås ut och en ännu starkare ägarkoncentration inom svensk media bli resultatet ställde de två vänsterpartistiska ledamöterna i Europaparlamentet, Jens Holm och Eva-Britt Svensson, den 5.3.2008 en fråga till kommissionen där de varnade för följderna av reformen och undrade om inte frågan om presstödet, i enlighet med principen om subsidiaritet, bäst kunde hanteras i Sverige, utan kommissionens inblandning.

Kommissionens svar

gavs redan 9.3.2008 av Neelie Kroes och utgick från att tidningsutgivning till en del är en kommersiell verksamhet och att EU därför bör granska att offentligt stöd inte leder till otillbörlig snedvridning av konkurrensen.

Samtidigt underströk Kroes, nederländsk kommissionär för konkurrensfrågor, att EU inte hade för avsikt att ändra det svenska systemet för presstöd på något särskilt sätt. ”Det är medlemsstaterna och inte kommissionen, som beslutar om huruvida och på vilket sätt pressen ska stödjas, precis som när det gäller alla andra ekonomiska sektorer.”

Enligt Kroes kan presstödet innebära att konkurrensen mellan företag snedvrids och att handeln mellan medlemsstater påverkas (det senare kan nog ifrågasättas). ”Sådant stöd kan ändå bedömas vara förenligt med EU:s regler om det eftersträvar ett klart definierat mål av gemensamt intresse och inte på ett olämpligt sätt snedvrider konkurrensen eller påverkar handelsvillkoren negativt i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.”

Kroes konstaterar vidare att kommissionen inser ”vikten av mediemångfald för den kulturella, demokratiska och offentliga debatten i medlemsstaterna och tidningarnas betydelse i detta sammanhang. Kommissionen är också medveten om att den inte bör blanda sig i medlemsstaternas beslut när det gäller användningen av offentliga medel.”

När det på detta sätt framgick att det inte var kommissionen som aktivt agerade mot presstödet i dåvarande form förändrades situationen.

– Den svenska regeringen hade ljugit, men var för feg för att erkänna att den själv stod bakom reformförslaget, så den drog tillbaka det och presstödet fortsatte med bara små förändringar, säger Marianne Berg, som sitter i svenska riksdagen för Vänsterpartiet.

I Finland ifrågasattes regeringen Vanhanens påståenden däremot inte och partierna kunde lägga beslag på pengarna själva. Under riksdagsbehandlingen motsatte sig Socialdemokraterna och Vänsterförbundet förändringen, men Samlingspartiet, Centern, SFP och De gröna höll dock envist fast vid sin rätt att få bestämma om pengarna. Ännu i april 2009 – ett år efter Kroes’ uttalande – höll Samlingspartiets partisekreterare Taru Tujunen, i tidningen Journalisti, fast vid att det var EU som stod bakom reformen.

Man kan undra om EU också i andra sammanhang får skulden för beslut som vår regering inte vill stå för. Jacob Söderman ger ett exempel i sitt resonemang i slutet på intervjun på s. 3:

– Om de arbetslösas organisation öppnar ett kafé och får stöd av samhället för detta strider det mot EU:s marknadsprincip. Därför stöder penningautomatföreningen inte längre en del projekt som organisationer inom den tredje sektorn startar.

Sådana resonemang förs alltså, men man börjar undra om inte Kroes’ argument för att medlemsländerna ska kunna driva sin egen klart definierade politik för gemensamma intressen, även i strid med strikta marknadsprinciper, borde gälla också här.

För Ny Tid

innebär reformen av presstödet också en stor åderlåtning, fast den inte får lika katastrofala följder som för Arbetarbladet. Den ekonomiska ramen är ungefär den samma för båda tidningarna. Jan-Erik Wiik har jämfört deras bokslutssiffror och enligt honom har Arbetarbladets balans varit något större. Ny Tid har haft större personal, att Arbetarbladet ändå haft större utgifter kanske beror på tryck- och postningskostnader. Det finns ändå två stora skillnader mellan tidningarna.

Den ena är läsekretsens sammansättning. Wiik säger att Arbetarbladet varit en politiskt och samhälleligt inriktad tidning som framför allt läses av SDP-medlemmar, medan Ny Tid mest läses av kulturintresserade mänskor ”delvis sådana som i smyg röstar på SFP”. Här kan det väl sägas att Ny Tid inte har något emot läsare eller skribenter som aktivt stöder t.ex. SFP eller SDP helt öppet.

Den andra är stödet från läsarna. När den föregående krisen kom under 80-talet, när den kommunala annonseringen tog slut, klarade Arbetarbladet den framför allt genom att minska utgivningen från tre dagar i veckan till en dag. Ny Tid hade inte den möjligheten, utan måste skära ned kostnaderna bl.a. genom att skaffa en egen sättmaskin (ett mellanskede i utvecklingen som inte blev väldigt långvarigt, men sparade en hel del) och måste lita på stödet från läsekretsen för den investeringen.

Partiernas informationsstöd

kan användas till ungefär vad som helst, befarar Vihreä Lankas chefredaktör Elina Grundström i en kolumn i Journalisti i oktober. När bestämmelserna om valfinansiering stramas åt och partierna får ont om pengar har definitionen av politisk journalistik enligt Grundström börjat utvidgas på ett fantastiskt sätt. Redan nu omfattar den partiernas webbsidor, valtidningar och reklamkampanjer av olika slag. Men snart kan det hända att också partikansliets telefonräkningar, pennor, adb-stöd och medlemsregister räknas in.

”Det gamla presstödet säkerställde chefredaktörernas självständighet, eftersom det gavs direkt till medierna. En sådan journalistisk frihet existerar inte längre, eftersom partierna i teorin kan besluta vad som helst om stödet och när som helst, också mitt under året. Penningtvister hotar ofta tidningarnas ställning och frihet mycket radikalare än rena konflikter om den politiska linjen.”

En egen tidningsekonomi

kunde deltagarna i Ny Tids läsarresa till Berlin i början av oktober bekanta sig med på Tysklands alternativa tidning tageszeitung (taz). Den är relativ stor, har en upplaga på 55 000, men har nästan alltid gått med förlust, eftersom den upplagan inte är stor nog i tyska förhållanden. Den förlusten täcks av det andelslag som driver tidningen, som har 8000 medlemmar vilka betalar 500 euro om året i medlemsavgift och som ser sin tidning som en viktig del av livet.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.