Som en fluga i konstvärlden

I Sarah Thorntons reportagebok hamnar institutioner som Christies och Sotheby’s under lupp.

Även för en konstnär kan sättet konstvärlden funkar på vara svårt att förstå. Vad är det för mekanik som trissar upp priserna på vissa konstnärer till astronomiska summor? Vad får en konstnärs stjärna att lysa starkare än miljoner andras? Vad gör resursfördelningen i konstvärlden ojämnare än i det omgivande samhället? Och varför är klyftorna stora trots att konstfolket ofta räknar sig höra till vänstern?De här frågorna kan man söka svar på i Sarah Thorntons bok Seven days in the Artworld. Thornton är sociolog och verket är en reportagebok som försöker ge en panoramabild av konstvärlden genom att berätta om sju dagar som hon tillbringar på sju olika konstinstitutioner. Det är alltså en fly on the wall-skildring som lustfyllt breder ut sig i detaljer, och som tar fasta på några utvalda personer som resten av konstvärlden belyses genom. Mest av urverket och kapitalet som driver konstvärlden får man nog syn på i kapitlet som handlar om auktionshusen i New York. Christies höstauktion är på gång, och vi lär oss hur man bjuder på verk, och hur man låter bli. Vi lär oss också hur man klär sig, och vad man inte ska ta på sig. Armani går, men Prada är farligt då personalen kan vara klädd i det.Mer intressant är kanske att auktioner med levande konstnärer är ett relativt nytt fenomen som inte funnits före 50-talet. Intressant, såtillvida då auktionerna nu blivit en så självklar del av konstvärlden, att auktionspriserna kan fälla eller göra en konstnärs karriär. Åtminstone den kommersiella delen av karriären vilken ur detta perspektiv förstås är den som är värd något.

Thornton skriver också om de metoder gallerister och konstnärer använder för att pressa upp auktionspriserna. Hur de köper upp egna verk för att vid lågkonjunkturer hålla dem borta från marknaden. Eller hur de direkt eller via bulvaner köper egna verk då de gått till auktion för att pressa upp priserna om de inte når en tillfredställande nivå.

Hon klär även av auktionshusens och galleristernas något lustiga metoder för att markera sin distans till börsmarknaden. Till exempel det egendomliga faktum att Christies och Sotheby’s inte har en enda auktionsförrättare med amerikansk accent trots att de varit baserade i New York sedan 70-talet. Det är en klar markering att man vill associeras med den gamla världens dignitet, inte Wall Street som ändå är närliggande både andligen och geografiskt. Inte längre än på promenadavstånd.

Kulturellt kapital

Trots att galleristerna och auktionshusen ser rent finansiellt på konsten förstår de att för att konsten ska ha något ekonomiskt värde krävs det att den särskiljer sig från andra lyxartiklar. Att den står för ett kulturellt kapital som inte kan anskaffas på annat sätt.

Mest synlig är denna konstvärldens paradoxala tudelning i kapitlet om konsttidningen Art Forum. Alla som läst Art Forum vet att man för att hitta fram till artiklarna först måste ta sig genom tiotals sidor galleriannonser. Och sedan nyligen även annonser för olika lyxvaror som juveler. Men lyckas man väl komma fram till själva artiklarna är de ofta diametralt motsatta annonserna. Det paradoxala faktumet är att Art Forums konstkritiker, av vilka vissa är vänstersinnade, har en inte obetydlig inverkan även på konstnärernas auktionspriser.

Vad är då konstens värde eller kulturella kapital som skyddas från marknaden och som samtidigt är en del av den?

Thornton liknar samtidskonsten vid en religion i en sekulariserad värld. Något som trots konstens postmoderna, transmoderna, hypermoderna, högmoderna eller altermoderna splittring i ämnen, material, medier, synvinklar och så vidare – ger oss en gemensam berättelse, samhörighet och upplevelser som går över det ekonomiska.

Kawaii-konsumtion

På det stora hela verkar det dock som om den kommersiella samtidskonsten skulle gå mot en marknadsmässighet snarare än mot någon sorts sektmässig isolering. I kapitlet om Takashi Murakami och hans studio blir det här särskilt klart.

Andy Warhol gjorde konst av konsumtionsartiklar men Murakami vänder på Warhols metod och gör istället konsumtionsartiklar av sin konst. Man kan köpa versioner av hans manga-influerade skulpturer som billiga mjukisdjur eller klistermärken. Hans mid career-retrospektiv i ett museum i Los Angeles består av en hel Louis Vuitton-butik som säljer väskor och andra artiklar han formgivit åt företaget.

Om detta är den enda modellen för framtidens konstnär är det rätt krasst, trots att Murakamis verk nog har förtjänser. Något som skiljer dem från det övermått av kawaii-indränkt konsumtion som finns överallt omkring oss. (Kawaii är en sorts ”gullighet” inom japansk populärkultur reds anm.)

Thornton är inte konstkritiker och har inte särskilt mycket åsikter om den konst hon skriver om, trots att hon nog utsätter konstvärldens mekanismer för en kritisk granskning. Hon ger en nyanserad bild, men konsten som konst behandlas inte nämnvärt, den är mera en kuliss för de sociologiska processerna. Däremot skriver hon väldigt mycket om hur personerna är klädda, om det sedan är Prada, Armani eller i Murakamis fall t-skjorta och jeans. Emellanåt blir det väl mycket av societetsreportage á la skvallerpress, det är som om Thornton skulle bli förblindad av glittret och tappa distansen.

Men redan i början av boken definierar Thornton konstvärlden som ett konglomerat av subkulturer. Den konstvärld som närs av konstmarknaden är alltså inte den enda, trots att den får den största uppmärksamheten i Thorntons bok liksom i andra medier.

Också de skuggvärldar där kommersen inte är så framträdande pass-

erar stundtals revy. Som i kapitlet om Turner Prize-vinnaren som inte vill delta i mediecirkusen och tackar nej till intervjuer. Eller i kapitlet som utspelar sig på konstskolan CalArts där det ännu är helt okej att misslyckas, och där konsten är mer av ett laboratorium än en fabrik för färdiga produkter eller brands.


Sarah Thornton: Seven days in the Artworld. Granta Books, 2008.

Sebastian Lindberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *