Just när man trodde att man hört tillräckligt om svenskans ställning i Finland drar Hbl igång med en serie om det. Och det handlar givetvis inte bara om svenskans ställning, utan om ”svenskan under attack”. För oss som är finsk-, två- eller halvspråkiga kan det bottenlösa intresset för hoten mot svenskan ofta framstå som obegripligt. Det ser ju ut att gå bra för svenskan.Vi har svenska skolor, en viss mängd svensk service, svenska tidningar och tidskrifter, svenska yrkesskolor, svensk universitetsutbildning, en stor och högklassig utgivning av finlandssvensk litteratur, mängder av teater  på svenska, ett helsvenskt parti, svenska musikinstitut och idrottsföreningar, svenska församlingar, Arbis, Luckan, goda möjligheter att få bidrag för språkfrämjande projekt. Överlag finns det goda möjligheter att leva viktiga delar av sitt liv på svenska och upprätthålla svenskan som ett komplett språk, inte bara ett hemspråk.


Jag vill på inget sätt nedvärdera den genuina känslan av trängdhet som många svenskspråkiga upplever, eller förneka att svenskan förlorar mark i många sammanhang. Men som många i Hbl:s serie också har betonat, kan det finnas skäl att se över tonen i debatten, så att den inte blir självdestruktiv.
Ofta är det den ointresserade majoritetsbefolkningen som görs till syndabockar eftersom de kanske tycker att ryska är ett lika viktigt språk för barnen som svenska, eller att svenskspråkig vård inte är en prioritet eller när de kanske inte förstår varför det behövs en finlandssvensk public service-kanal då man kan se svenska kanaler och då de flesta finlandssvenskar ändå ser på finsk teve.
Ur mitt finska perspektiv kan jag inte tycka annat än att många av de här åsikterna är helt rimliga och inte nödvändigtvis tecken på någon hotfull okultur. Svenskan är viktig, men det finns också annat som är viktigt.
En aspekt av förfinskningen som man däremot mera sällan lyfter fram är hur svenskans överlevnad är beroende av kommunernas ekonomi, dvs. kommunernas förmåga att ta hand om skola, vård och omsorg på sätt som möter invånarnas behov. När resurserna är knappa måste man skära någonstans. När resurserna upplevs som knappa är människor snabbare att tillstå att det ska skäras bort från det som avviker från normen.
I den situationen är svenskan inte bara något främmande, ointressant, utan något som slukar oproportionerligt mycket av de knappa resurserna.
Men de små svenska skolorna blir dyra först när man utgår från att en elevplats bara får kosta det den kostar i en skola med hundratals elever. Små svenska vårdenheter blir besvärliga först när man utgår från att utvecklingen alltid går mot sammanslagningar. Att bemöta människors behov på svenska blir svårare om det inte finns möjlighet att bemöta folks behov överlag.
Jag vill påstå att den allmänna konkurrens- och knapphetsmentaliteten och kommunernas dåliga ekonomi är två frågor som är tusenfalt viktigare för svenskan i Finland än symbolkamper som studentsvenskan eller ministrarnas språkkunskaper. De är också frågor där den svenskspråkiga minoriteten och den finskspråkiga majoriteten har starka gemensamma intressen att granska maktens mekanismer och ifrågasätta den nuvarande utvecklingen.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.